torsdag 10 december 2015

Det är dagar som denna som man tar fram motiven till varför man blev lärare... och håller fast i dem.

I de här dagarna är nog de allra flesta lärare begravda i rättningshögar och tankar om vilket betyg man skall kunna sätta på elevernas prestationer. Men det frestar på för det känns som att det är det enda man gör från alra morgon till särla kväll (Tack Kajsa för att du gav mig det ordet) När man sedan väl får gå och och lägga sig, ja då drömmer man om det istället.  
  Tänker att det viktigaste självklart är och förblir eleverna. Dessa härliga och stundtals så arbetssamma mäniskornasom gör att man ibland vill hoppa ur sig själv av frustration för att det kan vara så svårt att bara sitta helt stilla och lyssna på en  instruktion. Även om alltför många elever vägrar att förstå att instruktionen ger så mycket av nyckeln till framgång. Detta då om det är en tydlig sådan. (kan ibland känna medlidande med de elever som hade mig som lärare i början av karriären.) 
  En av de trevliga delarna av yrket är dock stundtals just rättningen. Det är spännande att  se vad eleverna har hittat på när man rättar den där texten som de hade skrivit. Vad fastnade av undervisningen och vad gick eleverna spårlöst förbi. Vad behöver man köra i repris och vad kan man för den här gången checka av som att det här klarade de av.
  Nåväl nu matpaus och - promenadpaus. 

tisdag 8 december 2015

Samhällets stora dilemma - polarisering

Funderar stilla på om inte en av de största utmaningarna vi just nu har i vårt samhälle är att grupper alltmer ställs mot varandra. 
  Donald Trumps uttalande igår om att man inte skall låta några muslimer resa in i USA är häpnadsväckande samt oroväckande. Han är trots allt den kandidat av de republikanska presidentkandidaterna som just nu drar flest röster. 
  Det är en farlig generalisering efter som det skapar ett vi och dom tänkande. Det vi och -dem tänkandet är inte vidare värst åtråvärt för det ligger en viss avhumanisering i det och då är vi ute på farliga vatten. Den man har avhumaniserat behöver man inte vara rädd om på det sättet. Större förtryck av folkgrupper har en tendens att börja med ord men kan sluta långt därifrån i mörka gärningar. 
Låt oss alla ha i tankarna att de människor vi möter är lika mycket människor och har samma värde som var och en av oss oavsett hur man ser ut och vad man tror på. 

måndag 7 december 2015

Julkalendern

Är inte helt säker på att det är så men uppfattning är att TV-julkalendrar såsom vi har i Sverige är tämligen ovanliga. Det har funnits många floppar i julkalenderns historia, Lillstrumpa och Syster Yster som hittills var en höjdare i genren. 
  Men jag vet inte den här julkalendern där barnen tycks vara en ursäkt för Erik Haag att vara allmänt störig tycker jag slår Lillstrumpa och Syster Yster med råge. 
  Som någon form av historielektion ställer jag mig återigen en aning frågande. Är det verkligen troligt att en familj skulle slänga sig in i en stuga som visserligen är tom men som man misstänker tämligen nyligen lämnad då det finns färsk mat att tillgå? Borde man inte som människa under 1300-talet varit lite orolig att stugan på något sätt var förbannad. Någonstans måste de ha funnits någon form av ifrågasättande av att man bara tog någon annans stuga på det sättet. 
  Dock är min i särklass största ifrågasättande av julkalandern den notoriska bristen på någon form av berättelse men den är så frånvarande. Man har inte ens försökt ha samma familj som reser genom historien. 
  Nej, det där med att flytta historieätarna till julkalender är jag en smula skeptisk mot... 

måndag 30 november 2015

En hyllning till vardagen

Den är bespottad av många. Man pratar ofta om den grå vardagen och man riktigt känner hur oxveckorna efter jul liksom hänger kvar ända in i November. 
  Dock delar jag inte denna otyckandeomkänsla för vardagen då jag tycker att det är här i vardagen som man verkligen lever. Det finns något charmerande med att känna till ramarna i livet. De vanliga veckorna i kalendern bär med sig en väldig trygghet. Man vet att det är fem dagar  som är fyllda med jobb och upplevelser.  Det är fullt av måsten och förpliktelser men också många ljuspunkter. Genom att veckorna och dagarna har en ram som är förhållandevis förutsägbar gör det att överraskningarna lyser så mycket mer. Ett fint exempel på detta var när en av mina kollegor så trevligt tittade in med en julmuffins när eftermiddagströttheten hotade med att lägga sig som ett moln över huvudet. Vips var eftermiddagen lite ljusare. 
  När man är igenom dessa fem dagar har man att se fram emot ett eller två dygn av vila och möjlighet att äga sin tid. 
Länge leve vardagen! 
  

söndag 15 november 2015

Var inte rädda!

Det har nu gått ett och ett halvt dygn sedan de horribla attentaten i Paris. Det finns nog inte någon som inte berörs på ett eller annat sätt. Den stora frågan som kommer nu är troligen. Vad händer nu? I alla fall tänker jag så. Vad blir konsekvensen? Har terroristerna lyckats eller har de inte lyckats att skrämma oss till ofrihet? 
  Det beror på hur vi reagerar nu. Det beror på hur vi tillsammans agerar efter dessa attentat. Detta är först och främst en attack mot var och en som drabbades men det är nästan lika mycket en attack mot oss alla och den frihet vi har. 
  Men hur går vi vidare. Personligen tror jag att det allra viktigaste vi har är att inte vara rädda. Det betyder inte att vi inte skall vara medvetna om att det kan hända i princip var som helst i världen. Detta betyder inte att vi skall vara naiva men vi får inte anslås av en rädsla som förlamar oss eller ännu värre börjar misstänka våra medmänniskor för att vilja ont. 
  Kanske är det viktigare än någonsin att vi ser till att livet går vidare, att vi ser var och en som vi möter som en människa med sin egen unika historia och rätt att existera oavsett var i världen vi kommer ifrån. Framför allt som vuxen i kontakt med barn och unga är det viktigaste att vi håller upp det som är det vardagliga livet, sprider lugn, och inger hopp och finns där och lyssnar och samtalar om det som händer. 
  

lördag 14 november 2015

Svart natt och svart morgon - tänd ett ljus

Sitter och lyssnar halvt på radio samtidigt som jag skriver detta. Det har hänt någonting markant i vår värld. Två konkreta händelser som talar om att vårt samhälle är på väg att drastiskt förändras. 
  Det första som är det mindre i sammanhanget men som ändå markerar att vi är på väg in i ett annat nytt samhälle. Klockan 12.00 på torsdagen den 12 november införde Sverige gränskontroller. I 20 år har vi kunnat resa någorlunda fritt i Europa men det går inte längre. Passet som man nästan trodde var utdött har helt plötsligt åter igen blivit en nödvändig handling. 
  Men den stora händelsen som är svart så hjärtat knyter sig  vid blotta tanken, är de attentat som har inträffat under natten. 120 personer döda. Det är så stort så att det är svårt att ta in. Militärer på gatorna i Frankrike och undantagstillstånd.  
  Men min tanke är nu om någon tid behöver vi tillsammans gå ihop och kämpa för den frihet som vi så länge har tagit för givet. Rätten att få tänka, röra sig fritt och ägna sig åt kultur, det som är ett signum för oss som människor, kan vi kanske inte längre ta för givet. 
  Jag tänker dock att i skymningen vid 4 sätta ett litet ljus för friheten vid statyn på stortorget i Lund och för att hedra offren i attacken. Följ med de som vill! 

torsdag 5 november 2015

En betraktelse kring kaffet som livselexir

En kopp kaffe
kan vara så mycket
Det kan vara det som får en att starta på morgonen.
Det som får en att kunna tänka skarpt och rätta fint.
Det kan också vara det enkla som man kan njuta av
en liten stund innan man ser till att kvällsmaraton börjar.
Länge leve kaffet!!!

söndag 1 november 2015

En minnesanteckning över en bortgången och saknad fader

Det är nu drygt fem år sedan det hände. Min syster ringde sent på kvällen och berättade att vår far låg på sjukhus efter ett fall. Det var en chock när det hände och det gick så ofantligt snabbt. Under dagen efter satt jag och såg hur hans puls, hur läkarna än försökte inte ville återhämta sig utan hela tiden sjönk. Snabbt förstod jag att det inte skulle gå. Det skulle inte gå att rädda honom. Min bror kom ner i ilfart från Stockholm. För första gången på länge kändes det som att vi var samlade, fast mer eller mindre närvarande. 
  Det blev tillfälle att säga hej då och några veckor senare begravningn. En begravning som var välbesökt. Det låg något fint i veta att många delade saknaden efter honom. 
  Vem var han då denne min far? En fruktansvärt rolig människa med mycket underfundig humor och en hel del lekfullhet och experimentlusta. Speciellt minns jag hur man på sommaren åkte bil med honom och vi gjorde varmt kallt experimentet. Först drog han upp all värme i bilen till max. Stängde alla fönster och vi dog av värme där inne. Nästa sejour var det dags för kylan då alla fönster öppnades till max, fläkten gick på maxkyla. Så höll vi på och vi älskade det. Överhuvudtaget gjorde han många småbus som var roliga och förgyllde tillvaron. Han var en varm människa som hade sitt hjärta på utsidan av kroppen. 
  Den känsligheten gjorde att han också var en människa som stundtals inte riktigt orkade livets vedermödor och då såg livet i moll. Men faktum är att det är starkt att stå för att livet ibland går en emot. Dessutom tror jag att det är en viktig egenskap hos en förälder att våga erkänna att livet inte är en dans på rosor. Det finns inte något löfte om att livet alltid skall gå rakt fram. 
  Han var också en människa som värderade litteratur högt. Dock var han på slutet av sitt liv frustrerad över att han fick böcker men inte tiden att läsa dem. Det kan ju dock bero på att han envisades med att läsa James Joyce Ulesseus titt som tätt. Kanske inte alla år men många,  den 16 juni firades Leopold Bloom med njure, tror jag. Det var i alla händelser dags att fly fältet för oss som inte tyckte att det var det mest apitretande.   
  Det gällde i stor utsträckning också musiken. Tror att han hade haft svårt att överleva om det inte hade funnits en kör i närheten där han fick använda sina sångartalanger. Han älskade musiken och gav de vidare till oss. Varje gång jag hör Bach går mina tankar till min far och en tacksamhetens tanke att han var ihärdig i sitt lyssnande. För att känna till Bachs musik gör en större i själen. 
  Denne far lämnar ett stort tomrum efter sig, men faktum är att på många sätt lever han fortfarande kvar då inte går en dag utan att jag på det ena eller andra sättet skänker honom en tanke kanske fler än när han faktiskt levde. 

lördag 31 oktober 2015

En eftertankens vecka

Det här med tidens framfart är något som man som människa nog inte kan låta bli att begrunda. Delvis på grund av känslan är att tiden går väldigt ojämnt.Vissa tillfällen i livet kryper tiden fram andra springer den fram utan att man riktigt förstår hur det är möjligt. Trots det är tiden konstant. 
  Troligen har upplevelsen en hel del att göra med hur mycket vi förväntas göra med tiden. Eller kanske snarare hur mycket vi förväntas göra under den tid vi är tilldelad. 
  Fram till den här veckans början var pärlorna på mitt tidsband tämligen tätt påträdda. Till och med så tätt påträdda att vissa pärlor låg ovanpå varandra. Det var en kamp att hinna få betrakta och känna på varje pärla livet givit. 
  Så kom då lovet som en välbehövlig oas av tid. Då resultattänkande och handling ligger nära hur jag fungerar satte jag mentalt upp vissa mål med den här veckan.
  •  Tid för barnen och göra saker som de ville. 
  • Tid att träffa vänner.  
  • Tid för vila och sömn. 
  • Tid att fundera över vart nästa mål och vad som är meningen med den här tillvaron. Till en viss del kalibrera om mig själv. 

  Nå hur blev det nu? Faktum är att det blev en hel del tid för vila och för att ge barnen den tid de behöver. Spela spel och läsa för dem. Laga mat och dona. Tillsammans har vi låtit tiden stå stilla och levt i den takt som livet självt ger. Det är en viktig känsla och det är betydelsefullt att se till att verkligen göra det. 
  Vänner har både barnen och jag träffat. Vänner är, förutom familjen, det som håller oss uppe som människor tror jag. Det är i mötet med vänner som man hämtar energin för att få livet att fungera även när det blåser höststorm. Det är när man får dela livets storheter och småheter som man kommer vidare och får ny energi att leva det liv vi är satta här för att leva. 
 Sömn och vila har annars varit prioritet ett och legat som en grundton som har genomsyrat hela atmosfären i Casa Nordin under detta lov.  Det som är svårt när man lever i 150 km i timmen är att när man väl kopplar av så kommer all trötthet som en rekyl efter en och med den inte bara ljusa tankar. Men när nu rekylen stannat upp och det därtill har funnits tid att tänka framåt igen och bena i den framtid som är men med det bibehållna lugnet som denna paus trots allt utmynnat i en känsla av viss tillförsikt och framtidstro. 
En fridfull och lugn allhelgonahelg med många ljus! 


  

lördag 24 oktober 2015

Vi är alla människor - respekten för människovarandet


Igår afton satt vi så slutligen där, nästan hela familjen och åt middag. Middagar hos oss innebär en hel del skratt men också många viktiga samtal om vad det innebär för mina barn att vara människor i denna värld. Som vid säkert många andra middagsbord satt vi och samtalade kring vad som hänt i Trollhättan och den fruktansvärda attacken riktad mot människor med mörkare utseende. 
  Så säger Viktoria och Lydia "Men mamma det som är så viktigt är att man kommer innanför sin första dom över utseendet. För mamma när man har gjort det försvinner utseendet och det är en människa man har framför sig." Detta tänker jag, att detta är en av de viktigaste insikter jag har hört mina barn säga och kanske är det en av de viktigaste saker som vi har som människor. Det faktum att vi alla är människor oavsett hur vi ser ut på utsidan borde vara grunden för hur vi bemöter varandra. Enligt min åsikt är detta det stora riktmärket när vi möter varandra.    
  Min tanke är att man når fram till detta genom att dagligen och i alla de möten man har med sina medmänniskor praktiserar det. Det visar man genom att på ett respektfullt sätt möta sina medmänniskor. Just genom att vara människa har vi förtjänat att bemötas med respekt. Som vuxna har vi ansvar att leda in de unga generationerna i den respekten genom att dagligen visa det både som föräldrar och i de olika yrken och sammanhang vi verkar oss i. 
   För mig som lärare är detta dagligen aktuellt i det jag gör då det ingår ett stort antal möten . Det faktum att man i klassrummet är ledare gör desstuom att man har ett tydligt  ansvar att visa eleverna hur man visar respekt genom att göra det. Min tanke är att trots att jag har en grupp framför mig så måste jag  alltid undvika att behandla dem som ett kollektiv utan alltid minnas att var och en är en egen människa som har rätt till en djupgående respekt från mig så att de också där igenom kan  förstå hur de visar respekt för varandra. 
  
Det är i de verkliga mötena med varandra som vi kan förstå att vi alla är människor. Genom att vi kommer ihåg det, kan vi sprida godhet och hopp för mänskligheten. Det är i det lilla som det större goda kan ske. 

En skön fridsam och reflekterande höstdag till er alla! 

lördag 17 oktober 2015

Efterlysning - vem tar verkligt ansvar för Sverige i den tid vi lever?

Om det hade varit för fyra år sedan och någon skule ha börjat prata om att vi skulle komma att behöva bygga upp tältläger i Skåne hade man varit ytterst chockad. Nu är det inte 2011 utan 2015 och världen är mörkare än på mycket länge. Det är så allvarligt att man för några veckor sedan på mitt absoluta favoritnyhetsmagasin Godmorgon världen diskuterade med ett antal forskare om vi möjligen befann oss i ett tredje världskrig. De skall sägas att detta var inte experterna eniga om. Men läs det igen. De var inte eniga. Det betyder att det fanns de som menade att vi faktiskt är mitt uppe i ett tredje världskrig. Min kompetens räcker inte för att uttala mig om detta. Men låt mig säga det är inte en behaglig värld vi befinner oss i. 
  Det är i det här läget som man hett önskar att det hade funnits svenska politiker som hade vågat stå för en linje och varit verkliga ledare. Som hade vågat driva en linje som inte endast siktade in sig på närmaste opinonsmätning. Som siktade längre och hade en vision som sträckte sig längre fram en den närmaste valperiodens utgång. Skall sägas att jag absolut inte tillhör Sverige Demokraternas beundrarskaror. Men om man tittar på vad de gör. Även om de har valt ut den usla frågan om huruvida vi skall vara humana eller inte så påstår de någonting. De säger att vi vill någonting och står fast vid det trots att de har  alla emot sig som tillhör etablissemanget. 
  I Sverige finns det en person som skall vara ledare framför alla andra det är statsministern. Med honom följer  hans regering. Sällan har regeringen och statsministern lyst så klart med sin frånvaro som nu. Min uppfattning är att Sverige styrs utan en fungerande statsledning. Det väcker en viss oro. Var regeringens andra parti miljöpartiet har tagit vägen är för mig en gåta. Vad vill regeringen tillsammans? Vad har de för målsättning med Sverige? Vilka kreativa lösningar finns det för att lösa de utmaningar som Sverige står inför? Var finns viljan till ett verkligt ledarskap som vågar stå kvar när utmaningen kommer som inte lägger över ansvaret på myndigheterna som den har under sig? 
  Vad det gäller oppositionen är det en salig röra. Där saknas all synig styrning. Den ledaren som man kanske tänker sig som alliansens ledare Anna Kinberg Batra synes vara tämligen försiktig och vill inte nödvändigtvis slänga in Sverige i en ny regeringskris även om även hon har pratat om misstroendeförklaring. Men hon har ett parti bakom sig som är mer hungrigt på allmänn röra och en tuffare opposition. 
  KD:s ledare Ebba Bush Thor, som mer framstår som en bulldozer med sinne för röra, än någonting annat har ett parti bakom sig som valde att fälla partiledningens stöd för DÖ. Det verkade inte som att partiledningen lade många strån i stacken för att förklara sin hållning. Varför gör en partiledning på det sättet? Det ligger nära till hands att tro att fällandet av DÖ låg minst lika mycket i partiledningens intresse som i resten av partiet men att den i analogi med Löfvens förfarande med gränsbevakningen inte heller ville ta ansvar för svåra beslut som man kan tänkas hållas ansvarig för. 
  Folkpartiet verkar ha gått in i sig själv och imploderat utan visioner över huvudtaget. 
  Denna röra, Sveriges politiker, är ett grymt förakt för väljare. Det är en politik som skapar vakum, vakum är granne med kaos och mumma för partier som inte har demokratin som sin hjärtefråga. 

Det Sverige behöver är politiker som vågar stå för en politik med ett långt visionsperspektiv. Politiker som vågar måla upp vilket samhälle de vill ha, utan att fundera så mycket på vad väljarna skall säga i nästa val, genom att mejsla fram en verklig politik med ett tydligt program  som håller över lång tid och stå för den.
 En politik som vågar se verkligheten som den ser ut. Som funderar över hur vi i den verklighet som råder ute i landet, skall kunna ta hand om de i Sverige nya männisor skall vara en del av vårt land. Politiker som kommer med konkreta lösningar över hur vi skall klara av att ta hand om alla de människor som lider av svåra trauman. Som har en plan för hur man i skolan skall klara av att ge alla elever undervisning. Det kan sägas redan nu att det inte vimlar av lärare som har svenska som andra språk som sitt huvudämne.  Hur skall kommunerna klara av att försörja alla de som kommer och som inte än har ett arbete att gå till?
Vi behöver poliker om vågar leda och ta ansvar även när ansvaret är arbetssamt och gör ont att ta. Som vågar fatta de arbetssamma besluten och ha pedagogisk förmåga att förklara varför det måste vara på ett visst sätt för att det skall leda fram till ett bättre samhälle på lång sikt. Det är att respektera väljarna. 

lördag 10 oktober 2015

Lördagsreflektion - de små händelserna - kanske livets storhet

Vad är det som gör livet till ett liv? Hur lär man sig att faktiskt vara glad och tacksam över det man får och det man gör i sitt liv? Det finns säkert en ocean av tankar kring det. Men jag tror och kanske är det min livsfilosofi att det är i det lilla det stora händer. Det är ofta i de små detaljerna som den stora dramatiken uppstår. I synnerhet när man kanske är lite trött.
  Det är dramatiken när man som mamma inte varit uppmärksam på vad man faktiskt gör och håller i sin hand och slänger ut sin sons tand. Vad är det för en elak mamma tänker du kanske nu. Faktum var att tanden låg i ett glas med vatten som stod på bordet. Just den händelsen att ett glas står på bordet och ser skyldigt obortplockat från bordet och en mamma som gör den handlingen ett antal gånger per dag gjorde att det överhuvudtaget inte fanns i min tankevärld att sonen just den här dagen hade lagt sin nytappade tand i vattnet. Gissningsvis med plan att tandfen skulle flyga förbi...
 Ack och ve om jag kunde backa tiden. Då hade jag givetvis inte varit så hemskt elakt. Men tröttheten som sonen nog är anfäktad av gjorde att det var svårt att se den dimensionen och för en stund var han otröstlig. Sorg och en viss dos av skuldkänslor rådde.
  Många kramar senare och ett antal helande tårar lyckats vi komma fram till att genom att han skrev ner händelsen och hur det gått med tanden kanske den var mer bevarad och hågkommen än alla de andra tänder som han faktiskt har kvar i sin fysiska form.
 En liten urladdning som ändå för en stund definierade verkligheten.
En riktigt trevlig helg till er alla.

lördag 3 oktober 2015

Får man gnälla över en disk?

Denna fråga kan tyckas fullständigt absurd och ganska ointressant. Anledningen till att jag ställer den ändå är på grund av att jag gjorde det i veckan på ett av mina facebooksinlägg. Objektivt sätt får man nog inte det och det är nog ändå med en viss skam som jag konstaterar att jag ändå gjorde det.
  Som också påpekades i en kommentar handlade nog hela inlägget mer om själva idén en  disk efter en lång arbetsdag och en inte oäven förkylning. Det kan man inte se på bilden. Objektivt sett var det inte ens en stor disk det handlade om i tid räknat tog den 15 minuter.
  I efterhand flög tanken genom huvudet kanske det bästa bara vore att ta bort inlägget helt och hållet och låtsas som att det aldrig blev skrivet. Men då tänker jag att det går ju inte. Det vore ju att inte stå för mitt för dagen mänskliga tillkortakommande att denna lilla småsak just den dagen tycktes mig övermäktig, vilket den ju absolut inte var och det stora jobbet gjorde diskmaskinen.
  Ändå bestämde jag mig för att inte ta bort den. I ljuset av en annan diskussion jag hade med några kollegor.  Diskussionen handlade om vad lägger människor ut på sina facebookflöden och min kollega hävdade att det enda som läggs ut är bilder av lyckliga människor som visar upp hur lyckliga de är och att det därför gör att man får en sne bild av våra verkliga liv. Den bilden kände jag inte alls igen mig i. Har jag ovanligt vanliga människor i mitt flöde som också lägger ut statusar om när de tycker att livet är dem mer än vad de just nu vill ha?  Har ingen aning.
Min uppfattning är nog att det finns anledning att också ibland lägga ut bilder av när livet går en emot. Även när de små vardagssysslorna kan tyckas en övermäktiga. För är det inte så livet verkligen ser ut? Dagar kommer som är bra och där allt känns som en dans och andra när det känns som man har uträttat storverk när man flyttat en gaffel från bordet till diskbänken. Poängen är att livet är inte en dans på rosor eller åtminstone inte på taggfria rosor. Livet är summan av de goda och de dåliga dagarna. Summan av alla små bagateller som faktiskt egentligen är de stora sakerna i livet. Till syvende och sist är jag en stor fantast av vardagen och allt vad den förmår så länge det finns en skvätt humor och en stor dos kärlek.
  Med denna betraktelse över diskgnäll skall jag nu önska er alla en fantastiskt underbar helg med mycken humor, massor med kärlek och en och annan disk.
Fridens!

lördag 12 september 2015

Anonym flykting eller medmänniska som flyr

Kan man säga att alla de som flyr undan krig gör samma flykt. Nej självklart inte. Det finns troligen lika många vägar och anledningar som människor som flyr. Men när de blir många tillsammans har vi en tendens att generalisera och det handlar helt plötsligt om en grupp människor. För vi människor gör så för att kunna hantera större mängder av vad de än månde vara. 
  Men det är också här som det ger oss luckor att kunna avhumanisera varandra eller inte. Det finns tyvärr många exempel varav Ungern denna vecka får stå som exempel för avhumaniseringen:
Då man börjar kasta ut maten till människor blir ett avhumaniserande och en i handling förklaring att man inte har samma respekt för människorna som man ger den till eller de människor som har skänkt maten.
Men det finns också motbilder till detta. Bland annat i Belgrad, Serbien där man istället väljer ett bemötande där man ser varje person som en människa. Belgrad 2015.
  I första och sista hand är det alltid vilket bemötande vi ger varje människa vi möter som avgör om vi skall få en positiv och livbejakande värld eller inte. Har vi i åtanke att varje människa vi möter är en medmänniska borde vår värld kunna bli ett bättre ställe att leva på. Men så enkelt kanske det inte är eller så är det så fast vi gör det så mycket svårare?

  

lördag 18 april 2015

Det känsliga mötet mellan yttrandefrihet och religionsfrihet

Solen strömmar in genom mina fönster. Det är en helt fantastisk dag och det enda man kan göra är att längta ut. Men innan det skall jag dela med mig av några lördagstankar. Läste i morgonens tidning om Lars Villks och hur han har fått betala ett mycket högt pris för sitt medvetna användande av yttrandefriheten i Sverige.  Han är ju kan man inte komma ifrån en människa som går sina egna vägar. Han har självmant valt att måla, rita på ett sätt som har provocerat.  I detta fall har det provocerat muslimer.  Det kan man tycka är djupt onödigt. Men det tar ändå inte ifrån honom hans rättighet att göra det.
Det som gör att det upprör så många människor är att det sker i skärningpunkten mellan två mänskliga rättigheter. I det här fallet har den skärningpunkten kostat en hel del människor det viktigaste var och en av har: Livet. Det sker mellan rättigheten att uttrycka det man vill och tänker och någon annans rätt att utöva och tro enligt den religion, respektive person har.  Det är här det blir så knivigt eftersom det blir en fråga om vilken lag som väger tyngst: Yttrandefrihetslagen eller religionsfriheten? Det borde rimligen vara i Sverige i alla fall, yttrandefrihetslagen eftersom det är en grundlagen. I de fallen som detta är ett problem så blir det möjligen en fråga om det är hets som folkgrupp.
Det är också en fråga om huruvida den som inte är, i det här fallet, muslim skall behöva ta hänsyn till den för muslimer viktiga påbud att man inte får avbilda profeten Mohammed. Enligt min mening bör yttrandefrihetslagen gå över detta för en religion påbud.  
Men kan man då ställa sig frågan var gränsen går för ansvaret för reaktionen på  ett konstverk går. Är det konstnären/skribenten som har ansvaret eller är det den som tar emot budskapet som bär ansvaret. Det finns givetvis ett ansvar för den som skriver att inte skriva eller göra något som innebär att man kränker någon i bemärkelsen att det blir hets mot folkgrupp eller att man förtalar en människa eller en grupp.  Det är givetvis inte acceptabelt och har aldrig varit det.
Enligt min mening finns det dock också ett ansvar som mottagare av en bild eller text att man också måste ta sin del av kommunikationen Det är jag som mottagare som måste avgöra om jag kan stå ut med det här och undvika att se det eller förhålla mig till det på något sätt som då igen, inte innebär en kränkning av den andre människans rättigheter.  
Emellertid vet jag av egen erfarenhet som kristen i vårt land också lära sig att stå ut med att det förekommer kritik mot den tro som jag står för. Både från det ena och det andra hållet. Som kristen är jag van både från skolan och övriga samhället att förlöjligas och ifrågasättas. Det blev inte mindre så när jag gick över till den katolska kyrkan i mitten av nittiotalet. Den kritik, som inte alls alltid,  är obefogad är ju stundtals lite arbetsam att bemöta och förhålla sig till. Ändå är det just det som jag som troende hela tiden måste göra. Det kan påverka min tro och förhållningssättet till den tro jag har men då är det något som jag som enskild människa har att ta ställning i förhållande till den Gud som jag tror på. Skulle nu min tro vara så svag att den inte håller för det då må det vara hänt och då får man förhålla sig till det.. Men det ger mig inte rätt att mordhota eller förfölja den som har uttryckt kritiken, vilket man indirekt säger när man lägger skulden  på hoten mot Lars Villks för hans rondellhundar  som varje troende själv måste ta ställning till.
När man skuldbelägger Lars Villks för hans rondellhund gör man offret för en kriminell handling skyldig. Det är inte rimligt även om slutsatsen är lätt att dra eftersom andra människor fick betala med sitt liv för att Villks har ett dödshot mot sig.
Vi måste värna om yttrandefriheten det som drabbar med de här artiklarna är att man som skribent tänker tre gånger innan man skriver. Vågar jag skriva detta? Vilka konsekvenser får det om man skriver detta? Kan det drabba de mina? Redan i det faktum att man behöver tänka dessa tankar innebär att vi har ett klimat där yttrandefriheten har naggats i kanterna.


Med dessa ord  
En trevlig och härlig dag i solen till er alla!


/Karin

Artiklar som den här reflektionen hänvisar till:

tisdag 17 februari 2015

Hopp - liv i verkligheten med kunskap och förberedelse

http://www.sydsvenskan.se/danmark/just-nu-manifestation-i-kopenhamn/

Det är så här hoppet ser ut. Människor som samlas för att manifestera mot det svarta mörker som terrorism, antisemitism och krig är.
  Önskar så att läget i världen hade varit bara en liten strimma ljusare än vad det är idag. Tvärtom ser läget nattsvart ut. Terrordåd i Paris och nu i Köpenhamn, IS i Libyen, Syrien, Irak och delvis i Europa, En vapenvila i Ukraina balanserar på ett litet halmstrå om man nu i ärlighetens namn kan tala om en vapenvila när det har pågått 139 brott av densamman det senaste dygnet. Jag förhåller mig en smula tveksam.
  I förra veckan kunde man höra, innan maratonförhandlingen genomfördes, att detta var sista chansen, vissa ledare började tala om ett tredje världskrig. Inte trevligt, oerhört skrämmande för att vara helt ärlig. Vissa valde att inte nämna det men att prata indirekt om det. Även studio Ett diskuterade detta i sin andra timme i torsdagens sändning den 12 februari. Det var relativt dystra beskrivningar av läget som både  Carl Bildt och Stefan Hedlund hade över läget. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637.
  I detta läge tycker jag att det är skrämmande att tystnaden från svenska myndigheter och politiker är total om vad som händer vid ett krig? Personligen tycker jag att direkt oansvarigt av svenska politiker att inte ansöka om ett medlemskap i NATO. Vi är lost in space om det värsta händer. Det har uttryckts tämligen klart från NATOs sida att det inte är så att Sverige kan räkna med skydd. I alla fall officiellt.
  Hur många svenskar vet vad vi skall göra om utifall det absolut värsta skulle hända? Måste erkänna att jag inte har någon större aning. Det är självklart min uppgift som samhällsmedborgare att göra detta. Men att hitta information om vad man skall göra om det blir krig, ens från från  myndigheten för samhällsskydd och beredskap är nästan omöjligt. Det nämns överhuvudtaget inte på hemsidan i någon synlig tablå.
  Tycker att man här kan jämföra med hur det går till när vi lär våra unga människor att köra bil. De får träna länge och de får också träna på det som anses vara det absolut svåraste att hantera nämligen när bilen gör som den själv vill i halka. Detta görs på en speciell halkkörbana med spännande övningar. Är det till någon nytta. Absolut! Har själv flera gånger fått pröva det i verkligheten och den kunskapen finns där.
 Genom att förbereda oss medborgare på vad som kan hända och hur man kan förhålla sig till det har vi så mycket bättre möjligheter att frigöra energi för att kunna hantera en kris när den väl kommer. Genom att vi har kunskap blir vi inte handlingsförlamade utan får en handlingsberedskap.

 Nu som en extra uppmaning till dig som möjligen läser det här gå in på länken nedan och fundera på om du är förberedd på att det blir en kris. http://www.sydsvenskan.se/sverige/svenskar-klarar-sig-inte-i-kris/
 

Checklista: Din hemberedskap

  • check

    Fotogenlampa och bränsle

    Exempelvis lampolja eller fotogen
    longGradientDivider
  • check

    Tändstickor

    longGradientDivider
  • check

    Stearin- och värmeljus

    longGradientDivider
  • check

    Ficklampa med extra batterier

  • Dunkar att hämta vatten i

    longGradientDivider
  • check

    Husapotek med det viktigaste

    longGradientDivider
  • check

    Radio med vev och solceller

    Kom ihåg att du i nödfall kan lyssna på radio en kort stund i bilen.
    longGradientDivider
  • check

    Vevladdare till mobilen

    longGradientDivider
  • check

    Extra element eller värmare

    Kan exempelvis drivas med fotogen.
    longGradientDivider
  • check

    Sovsäck, filtar och varma kläder

    longGradientDivider
  • check

    Hygienartiklar

    som fungerar utan vatten, till exempel tvättlappar



En något bekymrad bloggare önskar er alla en riktigt bra dag! 

lördag 24 januari 2015

#Domedagen är nära men släck inte hoppet

Lördagar är för mig en sådan dag då morgonen får börja när sömnen är färdig och sedan gå bestäms av den takten som innebär att saker blir gjorda men stress är förbjudet. Satt därför och i lugn och ro läste sydsvenskan då följande skräckinjagande artikel dyker upp:  
http://www.sydsvenskan.se/varlden/miljohot-flyttar-visaren-framat/  där det visar sig att undergången tycks av forskare att vara närmare än på länge. Är det inte för att vi riskerar att bli uppblåsta av atombomber med tanke på att USA och Ryssland inte har en eldig relation för tillfället, så förutspås vi att drabbas av en större naturkatastrof. Detta styrks av ett antal nobelpristagares intygande. Låt mig säga att det inte är direkt hoppingivande. 
  Detta fick mig osökt att tänka på Viktorias hemkunskapsuppgift https://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU&feature=player_embeddedsom går ut på att titta på en film som hon upplevde som att de endast beskrev eländet i världen. 
  Det är givetvis skolans uppgift att informera våra ungdomar om de faror som finns i världen liksom att informera oss själva om vad som pågår i världen. Man bör dock ta i beaktande att när man förmedlar en film till skolungdomar har man ett stort ansvar att inte se den ena sidan utan att det är viktigt att vi också förmedlar hopp. Är helt övertygad om att läraren i det här fallet inte hade för avsikt att släcka hoppet som sina elever och hon kunde möjligen inte förutse att det skulle kunna bli reaktionen. Men det borde vara en tankeställare. 
  Som lärare har man i uppgift att undervisa och tillsammans med eleverna analysera och begrunda vilka källor det är som lyfter fram en viss information. Det ligger också i undervisningens natur att man belyser ett fenomen från fler sidor än en och hjälper eleverna att se det positiva och det mindre positiva. 
  Samma informerande och analyserande uppdrag har möjligen inte media. I det medieklimat som idag råder upplyses man som samhällsmedlem om en hel del kriser. Det största problem som media idag har som jag ser det är att man frossar så enormt i alla nyheter och kriser. Efter att ha lyssnat i realtid till upplösningen av gisslandramat i Paris fick jag mig en första riktig rejäl tankeställare över vad det gör med oss medborgare att media rapporterar i realtid om en sådan katastrof. Det är inte så att jag menar att det inte skall rapporteras om man kanske det finns anledning att fundera på formen. Men jag tycker att det ligger en viss fara i att verkligheten fiktionaliseras på ett otäckt sätt. Det blir som att vi alla är deltagare i ett gigantiskt detektivdrama. Med det stora undantag att det inte är ett drama utan att det sker i verkligheten och att dramat rör verkliga människor i ett verkligt land. 
  Vad gör detta fenomen med oss medborgare? Min upplevelse är att det gör en överväldigad på ett sätt att man faktiskt inte längre riktigt orkar ta till sig de nyheter som bjuds. eftersom informationsinflödet och analyser, och analyser av analyserna gör att det liknar mer ett krisfrosseri från medias sida som man som lyssnare/tittare blir en medspelare i. Det blir allt oftare svårt att förstå hur man skall förhålla sig till den komplexa verklighet vi lever i. 
  Konsekvensen av detta riskerar bli att man alltmer vänder sig ifrån det som de större nyhetsförmedlarna förmedlar av ren överlevnadsinstinkt. Då media är den tredje statsmakten och på många sätt kan betraktas som en del av etablissemanget är steget inte långt från att man vänder sig bort från makten och ansvaret att forma samhället. 
  Detta fenomen ser jag som en av vår demokratis största faror att man inte längre orkar engagera sig och därmed lämnar man fältet öppet för mindre demokratiskt sinnade intressen oavsett om dessa krafter är från höger, vänster eller från någon form av dolt främmande kapital. 
  Så vart skall denna nattsvarta lördagsreflektion ta vägen nu då. Skall jag bara konstatera att allt ser omöjligt ut och ge er som läser detta en känsla av att allt är kört ändå. Jag sköter mitt så sköter ni ert. Nej det tycker jag hade varit en sällsynt dålig idé. 
  Tvärtom tror jag att det aldrig har varit viktigare att var och en av oss tar fram det som är gott och hittar sätt att göra det vi kan för att göra världen till en bättre ställe att vistas i. Det är när vi tar fram det goda och visar våra barn och ungdomar att det går som vi kan gå mot en ljusare framtid. Då vi visar att var och en har en liten, men ack så viktig roll för att skapa världshistorien och göra världen till en god och bra ställe att vistas i, det vill säga när vi som människor visar våra medmänniskor att det är genom våra små och stora goda  handlingar som vi skapar en bättre värld tillsammans.  

Med hopp om en godare och bättre värld som vi alla skapar tillsammans önskar jag en trevlig och skön lördag till alla vänner!