lördag 16 november 2013

kollektivt ansvar eller ej

Förnågra veckor sedan lade en av mina facebookvänner ut en 10 år gammal artikel som handlar om att det finns en kollektiv skuld för att det finns ett förtryck mot kvinnor. Detta skrev en annan vän en kommentar om som jag kände att den vill jag bemöta. Tyvärr kan jag inte hitta svaret igen.
  Svaret gick i alla fall ut på att vända argumentationen baklänges. Nu skall jag erkänna att jag inte är en mästare på argumentation och kan redan höra en hel rad motargument.
  Trots detta skall jag försöka ge mig på äventyret då jag tycker att ett seriöst svar förtjänar ett seriöst svar. Det blir inte långt.
  Kan man utkräva ett kollektivt ansvar för varje individuell man som finns för det förtryck som finns. Det direkta svar som finns på den frågan är naturligtvis nej för det finns olika män precis som det finns olika kvinnor.
  Men om man flyttar sig en aning i samhällsdebatten och drar paralleller till rasismen så ser man att det finns likheter. Rasism definieras på detta sätt av Nordstedts ordbok: "åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser är överlägsna  andra. om hävdande av den vita rasens (och i synnerhet den nordiska rasens) överlägsenhet." 

Den är en ideologi som baseras på ett kollektivt ansvar där de som inte är vita på ett sätt hålls ansvariga för att de just är vita. Det innebär att faktiskt alla vita har ett ansvar så länge de faktiskt inte aktivt gör något för att motverka detta och kämpar emot. Ett exempel på detta är de vita i Sydafrika som under apartheidregimens tid faktiskt bar en kollektiv skuld. 

Min uppfattning är att förtryck av kvinnor är en form av rasism men inte mellan vita och svarta utan mellan kvinnor och män. Överallt i världen har denna form av förtryck letat sig in, inte sällan med gud som högste försvarare av ojämlikheten.  Det är inte exakt lika i fallet med män men det är då inte mycket som skiljer dessa åt. Som man i detta samhälle har du ett tolkningsföreträde, vare sig du vill det eller inte, du har ett större ansvar att säga ifrån i fråga om förtryck för att du är man och på den gynnade delen av samhällets sida för att inte ha en del i det ansvar för de uttryck för förtryck som faktiskt finns. 

onsdag 23 oktober 2013

från stress och press till ett riktigt liv

För några veckor sedan fick jag ett uppvaknande som inte var väldigt behagligt. Det fick mig att verkligen börja fundera på hur det här livet skall levas. Varför gör jag som jag gör? Varför är det tiden som har makt över mig och inte jag över tiden?
  Min slutsats har blivit att livet måste få ta den tid det tar. Olika saker tar olika lång tid. Men visst det finns ju saker man kan göra för att ta ner stressen. Här tänkte jag lägga ut några tips hur jag tänker.
  Trots ett schema som inte lämnar många sekunder kvar till annat så tänker jag att det är ju just i alla dessa saker som livet händer. Det gör att i alla fall jag försöker att vara mer närvarande på det ställe jag faktiskt är. Det innebär att jag försöker att bara fokusera på just den sak jag för tillfället håller på med och på olika sätt isolera bort det som händer på sidan om. Det kan innebära att man ibland måste be människor omkring en att vänta en liten stund. Detta för att själva det fenomenet att få avsluta det man håller på med gör att hjärnan blir färdig med den och kan därefter helt avsluta och lämna det helt och hållet. Det upptar således inte ens eget "cacheminne". Resultatet blir att i alla fall jag blir lugnare och känner mig tillfreds med livet.
  Personligen har jag ett längre tag haft problem med att jag så fort jag vaknar alternativt precis innan jag skall vakna, vaknar och hjärnan är igång på hundratio procent. Alla förstår att det inte är en lysande variant ljuset brinner i båda ändar.
  Lösningen på detta har för mig blivit att fokusera stenhårt på andningen, delvis för att min gode kollega tipsade indirekt om detta. Jag insåg att det låg en stor klokskap i detta och det är en av de effektivaste metoderna för att hamna i ett nutillstånd och att lugna ner tempot.
  Långvarig sömnbrist är något av detta mest dystra som finns. Människan är inte gjort för att vara en robot. Visst finns det ett fåtal av oss som klarar sig med en mikroskopisk sömn men jag är definitivt inte en av dem. Därför har jag beslutat att det skall bli ett slut på femtimmars-nätterna och därunder. Det är för riskabelt och man tappar bort sig själv. Sömnen är det häftigaste vi människor har. Vi reparerar oss, vi har egen gratis bio i huvudet (förhoppningsvis bra men kan dessvärre vara skräckhistorier av den negativa arten.). När vi sover lagrar vi dagens upplevelser och lagrar dem till minnen i både kort och långtidsminnnen.

Så kära vänner:
Var närvarande, gör klart, andas och sov!

tisdag 15 oktober 2013

kreativitet i vardagen

En relativt ordinär tisdag är till ända. Men precis som alla andra dagar är inte heller den här lik någon annan dag tack vare att det var just en vardag. Det som gör vardagen så speciell är just det att själva ramen "vardag" går på rutin. Man går upp, lagar frukost, får i väg barnen till allehanda ställen och därefter ser till att man själv hamnar på jobbet och så vidare genom dagens alla hållpunkter.
  Ramen gör att själva livet får plats att man har tid för att skapa och göra saker. Livet blir så innehållsrikt.
  I afton när jag hade lyckats göra min dagliga omstart, powernap och därefter en kopp kaffe. Haft allehanda förhandlingar om hur mycket skärmtid som kunde tolereras kom helt plötsligt äldste sonen till mig i köket och frågade om han fick hjälpa till. Det fick han gärna göra. Det var en liten stund tillsammans med honom då han fick möjlighet att komma med förslag på hur vi skulle göra med fisken och såsen och vilka ingredienser vi skulle tillsätta, hur det skulle kryddas. Slutligen fick han äran att presentera middagen när vi väl kommit så långt att den skulle serveras.
  Det är de små tillfällena som ändå är så stora som gör att livet är så rikt och värdefullt.
God natt och sov gott världen!

torsdag 10 oktober 2013

var pengarna kommer från

På väg till jobbet häromdagen hörde jag på radion om åldringsvården förvisso i Storbritannien men det kunde lika gärna ha varit i Sverige. Det var exakt samma problem och ett problem som jag vet existerar eftersom en god vän till mig arbetar i just denna vård och har beskrivit samma fenomen.
Nämligen att man av sin arbetsgivare ges för lite tid för att kunna lyckas med sina sysslor. Detta är ju helt befängt om man man tänker efter.
  Varför ger man människor uppgifter som man redan utan att utföra uppgiften  kan se att detta är inte möjligt det är inte ens fysiskt möjligt?  Då är nota bene all form av mänsklig värme bortskalad för länge sedan. Det är verkligen svårt att förstå. Man får alltså backa ett steg och vart landar man då? Jo man landar i det att det behövs mer pengar så att man kan anställa någon av alla dessa många människor som går arbetslösa och slits ut av det. Finns det? Nej det gör det inte för det mesta. Tror nästan aldrig att jag har hört någon makthavare eller någon som håller i pengar säga att " Vi har fått ett överskott och det tänker vi att vi skall investera så här". Nej det finns aldrig några pengar och spara in och effektivisera har blivit de stora honnörsorden i vår kultur.
  Det är som att själva ekonomin har blivit det enda viktiga. Det enda vi lever för. Inte för att finnas där och ge det enda som är viktigt till varandra, kärlek, omsorg och glädje. Istället har vi skapat ett samhälle där vi snålar, effektiviserar, biter ihop och försöker hinna mer än vad alla vet är rimligt.
  Det fick mig att ställa mig frågan, men var kommer pengarna från? Vad är källan till pengarna? Om det är vi som genom abstrakt tänkande har skapat pengarna eftersom det är effektivare än att byta varor med varann och i någon mån mer rättvist då måste vi också vara de som kan lösa problemet med bristen på pengar.
  Vem band ihop tiden med pengarna? För det är ju de facto det som har skett sedan industrialiseringen. Innan dess var inte tid och minuter väldigt intressant. Men nu minsann och da är det det viktigaste vi vet. Tiden. Hur vi skall använda varje sekund effektivt. Jag får erkänna att jag är en inte en ängel i sammanhanget utan har själv mitt eget lilla krig med  tiden. Än så länge vinner alltid tiden.
  Men det har fått mig att fundra. Om det är vi som skapar pengarna ut vår tid och det arbete vi utför då har vi också kraften och förmågan att förändra vårt samhälle till ett samhälle där människor kan utföra sina uppgifter med den tid det tar utan att gå sönder för det. Vi kan skapa ett samhälle där vi alla får vara det vi är, Människor. Jag röstar för att vi skall avrobotisera vårt samhälle  och humanisera det igen. Gör du?

måndag 7 oktober 2013

En ny arbetsvecka har börjat!

Så har då en ny arbetsvecka börjat. Sitter just nu och tittar på när alla härliga simmare simmar och väntar medan jag använder tiden till att göra både det ena och det andra.
  Tycker att livet minst sagt är lite udda just nu. Befinner mig i tre hur skall jag uttrycka det större processer i livet och så den vanliga snurren förstås. Den som kallas vardagslivet. Det är därför platsen författandet av denna text sker på så udda ställe.
  En av de mer spännande processerna är att vara med och sätta upp en pjäs med allt vad det innebär av replikinlärning (går sådär), repetitioner, marknadsföring, fest och fikaförsäljning.
Nästa process skulle jag kunna leva utan men är ack så nödvändig, men inte på något sätt humörhöjande. Målet för processen är dock viktigt och därför är den uthärdlig.
  Det skulle man dock kunna säga att den sista processen är som innebär utveckling och bättre möjligheter på sikt. Håller tummarna för att det skall gå bra.
  Men hur skall man egentligen känna sig mitt i allt detta. Det är ibland lite svårt att förhålla sig till det och lösningen får bli att hänga med så gott det är möjligt i allt det som barnen företar sig. Då är det en sann njutning att köra sin dotter och få lite tid att föra samtal på vägen till ridningen. Det är uppfriskande att få  ta den där cykelturen till badet med sonen som precis har insett glädjen i att klara sig själv med ombyte och dylikt.
  Det är skönt att veta att det finns någon rar dotter hemma med god vän som håller ställningarna i huset. Gissningsvis tittar de på någon härlig skärm som alla ju vet kan skänka en sådan lycka och avkoppling.
  Nu är simningen slut.
Ha en skön och avkopplande afton!

torsdag 3 oktober 2013

livet blir aldrig som man förväntar sig det

Man kan vara helt övertygad om en sak när man åker till jobbet och det är att det inte kommer att bli som man hade tänkt sig när man åkte på morgonen. Man kan nästan alltid räkna med att något har förändrats mot planen.
  Det andra som man kan vara lika säker på, tycker jag, i professionen att vara lärare är att det inte finns många sekunder till godo att vara uttråkad. Detta skriver jag med den fulla vetskapen om att detta säkert kan förändras när man har varit lärare i många, många år. Men det slår mig ofta hur lite tid man har att begrunda livet utan hur  mycket oftare man bara inser att tiden återigen bara har ramlat iväg trots att man inte har hunnit rätta de där proven, läxförhören eller annat som skulle kunna tänkas ha med undervisningen att göra till förmån för något trevligt möte där man bollar hur verkligheten i skolan ser ut och hur vi kan förbättra den till att bli än bättre eller varför inte ett fint föräldrabrev att svara på eller en elev att bekymra sig över eller för den delen och hellre att gläjda sig över.
  Detta kanske är annorlunda som lärare på en kommunal skola men jag har en känsla av att det inte nödvändigtvis är så, man får göra en hel del annat skojigt som att flytta saker, ordna med föreställningar, åka på lägerskola mm.
  Mitt i allt detta står eleverna och det är ju ändå för dem man är där till syvende och sist och det är dem man skall försöka ge god kunskap så att de kan bygga vidare på denna när de kommer vidare i livet. Men det kan man inte göra utan att ha någon form av relation till var och en av dem. Detta gör att man som lärare blir oehört rik på mänsklig kontakt vilket är helt fantastiskt.
  Faktum är att jag åkte ifrån jobbet glad och nöjd över denna arbetsdag i alla fall.

På kvällen hade jag sedan förmånen att få vara med i en reflektionsgrupp över livet och tron. Detta är mitt i  alltihop i alla fall för mig livsnödvändigt att få möjlighet att stanna upp och fundera över vad det är som får en att hämta kraft och vad man sätter sin tillit till i livet. Det är så fantasiskt både att få fundera på detta och att lyssna på andras tankar. Det gör att man blir lite större i huvudet. Det är fascinerande tycker jag hur olika man som människor kan uppfattta företeelser. Det är oerhört berikande att förstå hur andra tänker och att helt enkelt inse att så kan man också se  på livet.
  Nu är det slut på denna dag.

 

onsdag 2 oktober 2013

en supervanlig onsdag

Så har ännu en dag passerat och det har som så ofta annars hänt så mycket att man knappt kommer ihåg hur dagen startade.
  Det var en tämligen bra dag på jobbet. Detta härliga arbete som innebär så många möten med elever. Idag har dock två händelser, faktiskt under samma lektion fått  mi gatt fundera lite. Hur jag förhåller mig till eleverna vägt mot den uppgift man som lärare har att utföra. Hur det som jag anser mest vara effektivt kan uppfattas av eleverna som att det handlar om att jag som lärare är sträng. Det stämmer nog att när jag kom in till den här klassen idag var samlad och målinriktad men det gör mig bekymrad att eleven i fråga tyckte att det var för strängt. I själva verket tror jag inte att jag brukar vara sträng. I det här fallet var det nog snarare så att jag var målinriktad. Elevens sätt att bemöta mig och säga till fick mig att bli irriterad och säga ifrån att jag inte vill bli tilltalad på det sättet.
  Samtidigt är det min erfarenhet att man är stekt som lärare om man inte ändrar sitt beteende och i handling tar till sig det som eleven i det här fallet säger och funderar på hur man kan anpassa sig och slipa av sina egna kanter. Det är så lätt att glömma att vi som lärare också är människor och inte bara någon form av robotar. Vi måste både kunna få säga ifrån när vi inte är överens om att det är okej att bli bemött hur som helst av eleverna samtidigt som det är viktigt att  kunna ta till sig av det man får höra och att man själv inte lyckas bemöta eleverna på det sätt man skulle vilja bemöta dem.
  En annan elev som jag hade ville absolut ha framme sin mobiltelefon och min första reaktion var att det är inte alls möjligt. Men när jag fick prata med vederbörande förstod jag att i det här fallet var det en rimlighet.
  Kanske är detta en av nycklarna och en del av tjusningen i detta yrke att det är så mycket man måste avgöra och fatta beslut om sekundsnabbt och framför allt att det är ett yrke som handlar om att bygga förtroenden och tillit för har man inte det är det betydligt mindre chans att den kunskap man så hett vill frömedla helt enkelt försvinner ut i tomma intet.

Väl hemma blev jag genast påmind om att nya relationer i det här fallet till min kära tonåring som förvisso normalt sett och utåt sett är en glad pigg och mycket intiativrik dam men som kanske precis som många andra tonåringar byter skinna och är hur trötta som helst och bara den lilla saken att förflytta sig från datorn kan te sig som att man har blivit tillsagd att bestiga Mount Everest. Det tar jag gärna.

Än var dagen dock inte slut utan det kvarstod teaterrepetition och därefter lite för en tonåring livsnödvändigt kvällssnack. Det skall dock sägas att den fina dottern hade tagit sig samman och bestigit Mount Everest genom att faktiskt diska.
  Absolut sista etappen blev ett bra radioprogram för att orka ta itu med tvätten. Nu mot sängen och belöningen för dagens äventyr, att få lägga sig i en skön och varm säng med en härlig bok. God natt världen!

tisdag 17 september 2013

barn är människor # barnuppfostran #människosyn # livsfilosofi

Då jag läser Tina Meeris lysande ledarartikel i Sydsvenska dagbladet idag. Hon bemöter bland annat en man vid namn Eberhard som menar om jag förstår Meeri rätt att vuxna har rätt att bara bestämma och att de skall kunna bestämma utan att för den sakens skull genast skall förklara för sitt barn varför man beslutar det ena eller det andra.

Som både mamma och lärare kan jag erkänna att det finns stunder  då jag önskar att man bara kunde göra det och inte behöva motivera sina beslut. Men det sättet att resonera har en maktfullkomlighet som också avslöjar att man ser på barn som ännu inte riktiga människor.  Det är här problemet ligger, enligt min åsikt.

Men om man ser på barn som just vad de är nämligen människor kan man inte komma undan med det. Jag ser det som att man barn är människor som inte än har hunnit bli så stora och ha så pass mycket livsvisdom att de klarar sig själva.

Det är vi som är vuxna som har till uppgift att på ett respektfullt sätt leda våra barn till att bli goda medmänniskor med stor respekt både för andra och  för sig själv. Det kräver dock av oss, speciellt som föräldrar, att vi är ledare. Det är vår uppgift att leda barnen dit. I den uppgiften att leda ingår det dels att sätta gränser för att ge trygghet men också att förklara varför. Vad är poängen. Som vuxen människa är jag inte särdeles förtjust i att samarbeta bara för att någon säger det utan att förstå varför man skall göra det ena eller andra. Man vill förstå vad det som man skall göra syftar till och självklart är det likadant med barn. Barn vill samarbeta och göra rätt om de förstår hur. Det är när vi vuxna inte lyckas att leda rätt som  konflikter och problem uppstår. Självklart innebär det inte att man skall sitta och resonera in absurdum med en ett eller två åring. Men allteftersom barnen växer kan de också klara av att förstå mer hur man tänker.  
  Då och då kan det innebära att att man hamnar i situationer när man i alla fall hamnar i att barnen inte förstår eller vill samarbeta alternativt ha en vilja som går åt något annat håll. Då får man helt enkelt sätta sig ner och resonera.

  Men tänker kanske du. Det finns ju faktiskt absoluta gränser. Och visst gör det, det. Det är så att säga vi vuxna som har det yttersta ansvaret för barnen och måste därmed ta det obekväma med att i vissa fall, men väldigt väl genomtänkta fall kunna säga ett absolut nej alternativt komma med ett absolut krav. Men som sagt det handlar om vissa få absoluta yttre gränser.

Sammanfattningsvis:

* Barn är människor och skall behandlas som sådana med vederbörlig respekt.
* Det är den vuxnes ansvar och skyldighet att leda barnet till att bli en god medmänniska.


lördag 7 september 2013

vardagens lov och och styrka

Efter att ha läst krönikan med rubriken "Själständiga kvinnor ger hopp" Annika Gustafsson( http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/sjalvstandiga-kvinnor-ger-hopp/ ) kan jag inte hjälpa att jag återigen slås av hur livsavgörande vardagen är. Hur otroligt anpassningsbara vi människor är.

Det är i människors lilla privata liv som de  stora  förändringarna sker tvärtemot vad vi gärna föreställer  oss när bland annat media blåser upp händelser som den i veckan när Barack Obama var på besök i vårt land. Själv är jag en stor  vän av Obama och tycker att han är en fascinerande människa just därför att  han har förmåga att inge hopp om att livet kan bli bättre och att vi tillsammans kan göra saker som är goda, eller var det kanske  det han stod för innan valet 2008. Men nog blir det lite patetiskt när man stänger av trafiken runt halva Stockholm och  media går i trans  för  att en enda person skall besöka landet, må vara en av  världens mäktigaste. Men även han är en människa och någon sann bild  av hur det verkliga livet kan te sig i Stockholm kan han inte rimligen ha fått.
  Vad är det då som utmärker denna vardag som gör att den faktiskt uppstår även i de mest  absurda situationer som krig och elände. Jo min uppfattning är att det beror på att det handlar om den grundläggande överlevnaden, som varje människa måste kämpa för nämligen att få i sig mat så att vi överlever. Det att vi har tak över huvudet, någonting  att sätta på oss för att skyla, skydda och värma våra kroppar och inte minst att vi tillhör minst ett mänskligt sammanhang och gärna fler  än så.  Det är lätt att glömma att det faktiskt är det som allt vårt jobbande och slitande går ut på ytterst i vår värld även om många människor har så enormt mycket annat som vi tycker att vi måste ha såsom, bilar, resor,  datorer, telefoner. Kokar man ner det till absolut minimum är det, de grundliga mänskliga behoven som vi aldrig kommer  ifrån.
  Skall man alltså hitta de större skeendena i vår  värld behöver vi titta på vad som händer i  den lilla världen. Vad är det som gör att var och en av oss i  vårt dagliga liv väljer och handlar på det sättet vi gör. Skall man påverka världen till det bättre är det hos oss vanliga människor man skall gå.  Vilka villkor har vi? Vad är det som gör att vi som enskilda individer och tillsammans går vidare och utvecklas? Kan vi svara på de frågorna kan vi också så småningom genom att lita till människors goda vardagskraft förändra världen till det bättre.
Ha en underbar  vardagsvecka!

måndag 22 juli 2013

På jakt efter el.

Förr i tiden, läs för ett par år sedan, letade man då och då efter en penna när man ville skriva några fina rader om vad det nu än må ha varit.
  Nu förtiden däremot är det oftare som man letar efter sin lilla laddare eller i alla fall någon form av sladd. Är man tursam så hittar man i samma drag också någon form av elförsörjning. men nu skall man inte tro att detta är bara som det brukar att man sticker in en kontakt i ett vägguttag.
   Nu är det alltfler attiraljer som är batteridrivet som istället för att laddas med hjälp av det vanliga uttaget. Istället så får man gå en liten omväg som kräver att man exempelvis har tillgång till en dator. Mitt nya sladdlösa underbara minitangentbord är av denna typ.  Så för att jag skall kunna skriva på detta måste jag sätta på en dator eller dylikt för att kunna ladda den lilla attiraljen måste jag alltså sätta på datorn som redan har ett tangentbord.
  Ibland tror jag att vi i vår vilja att vara effektiva går vissa omvägar som faktiskt kan vara lite komiska.  Det finns skäl att fråga oss själva. "Hur tänkte vi här då?"

måndag 8 juli 2013

precis som det skall vara.

Solen skiner sitt allra mest intensiva sken, fåglarna kvittrar, i bakgrunden hör man den stora vägen så man vet att man fortfarande befinner sig i 2000-talet. Samtidigt med att jag skriver detta lagar Lydia pannkakor till frukost, eller skall vi säga brunch. Själv sitter jag helt anarkistiskt och äter frukost utomhus med pyjamas samt väntar på att baconen och ägget skall bli färdigt. 
  Ja sommaren är en tid för frihet. Det att tillsammans med barnen få ta dagen i precis den takt man själv vill är oslagbart. Det är en nåd att få ha det så under en viss tid. Det att bara få lägga allt annat, alla krav allt som ger livet dess utmaning bara åt sidan. Som vän av vardagen har jag egentligen inte något emot den vardagliga lunken. Men det är i kontrast till den som semestern blir så gudomlig. 
  Nu väntar stranden och allt det härliga som man kan tänkas göra som en förberedelse  till äldste sonens nioårsdag.
Ha en underbar dag! 

måndag 1 juli 2013

om vårdcentraler - nedrustning i sjukvården

Satt här i godan ro och läste om hur en kristdemokrat funderar i tidningen på om det möjligen är nödvändigt att man skall först gå till en vårdcentral innan man besöker akutmottagningen. Hmmm säger jag bara.
 Vid minst två tillfällen har följande scenarior hänt mig.
  Har ringt vårdcentralen för något av barnens räkning. Vad har hänt. För det första har jag  fått stå i kö alternativt bli uppringd. Självklart använder jag mig av möjligheten att bli uppringd eftersom jag bara inte har tid att stå i den evighetslånga kön.
  När jag sedan har blivit uppringd och berättat om ärendet som har vid den tidpunkten varit av en icke akut natur så har det varit omöjligt att få en tid. Vid det senaste tillfället fick jag till och med  reda på att receptionisten inte fick ge mig någon tid. Högst märkligt, här försöker jag som en skötsam medborgare söka hjälp för mina barn på den offentliga vårdcentralen där de dessutom är listade och vad händer. Det är omöjligt.
  Vad händer då jo jag får ringa till det privata alternativet där möjligheten att få tid är direkt och bemötande är vänligt och trevligt. Gott så. Mycket uppskattat. Men man kan börja misstänka att det finns en plan hos de borgerliga politikerna att driva den offentliga  vården i sank så att man som medborgare inte har något  annat alternativ än att söka sig till den privata sektorn.
  Man kan fråga sig hur långt vi är från försäkringslösningarnas samhälle? Kommer det om 5, 10 15 år krävas av mig att jag har en privat försäkring i den offentliga vården för att kunna få en vanlig icke akut tid till mina barn i sjukvården. Det är ett samhälle som jag inte tycker att vi skall eftersträva!
  Det är dessutom direkt stötande att den kristdemokratiska politikern uttrycker sig på detta sätt så man får känslan av att vi som medborgare gör fel och går till akuten istället. Nej skärpning får det bli. Det beror ju på som jag förstår det att de borgerliga politikerna har dragit ner skatteinkomsterna på ett sådant sätt att det inte går att driva den offentliga sjukvården på ett effektivt sätt. Jag kan ha förstått fel och det kan ha blivit faktafel.
  Det är mitt löfte till  mina barn att kämpa för ett samhälle där alla får plats och möjligheter att utvecklas och leva ett gott liv!

lördag 29 juni 2013

sommarlov

Så var det sommarlov igen. Njuter som tusan av att bara kunna ta livet i min takt. Det att kunna få sova den där extra timmen blir som en härlig krydda i tillvaron.
  Än bättre är det med möjligheten att i lugn och ro kunna läsa hela tidningen. I den vanliga vardagen händer det inte alltför sällan att man bara hinner kasta ett öka på första sidan och på ledarsidan. Sedan undrar man stilla vad som stod i övriga tidningen när man slänger den i pappersinsamlingen.
 Sommarlovet har inte pågått speciellt länge vilket gör att det hittills varit möjligt att följa sitt motionsmål. Skall se om jag kan få till det även idag. Det är verkligen fascinerande hur glad man blir över att få röra sig. Det är en speciell glädje som slår det mesta tycker jag. Tänk om det var något man kunde hinna även i sin vardag så oerhört mycket bättre man skulle må. Det skulle i alla fall jag.
  Skönt sommarlov!

lördag 9 mars 2013

En hyllning till lördagen och vardagen, tiden

Så är den då äntligen här. Den underbara lördagsmorgonen. Det är en morgon som sticker ut för sin ton av enkel men ändå guldkant. Det är tyst i huset och solen lyser. Frukosten står dukad och man vet att en hel dag   ligger  framför ens fötter som ingen annan bestämmer över. 
  Man kan använda sina vakna och aktiva timmar åt det man faktiskt själv vill och har lust med. Det är en ynnest som gör en lycklig. Det finns inga krav utifrån, bortsett från vad familjen  behöver och så. Men det är inte samma tyngd  för det mesta, även om även jag kan erkänna att jag inte alltid njuter när jag lagar middag utan inspiration. Det är en dag då jag äger min egen tid. Härligt! 
  Den lyckan blir dock inte lika tydlig de veckor som man har varit ledig tidigare. Nej lördagens lycka är bara all de veckor då den vanliga vardagslunken ligger runt omkring och förgyller lördagen. Personligen är jag en god vän av vardagen då det ju är i den som själva  livet händer. Det att få vara med och göra sin del av att  samhället fungerar tycker jag är en sympatisk tanke. 
  Lika viktig som vardagen är  för lördagen är lördagen för vardagen. Utan denna skulle det helt enkelt inte vara uthärdligt  att gå till jobbet varje morgon. Det är i rytmen av att vi gör båda som livet får balans  och harmoni. Vi arbetar och vilar, arbete - vila. 
  Generellt i vårt samhälle är vilan så föraktad men den är en absolut nödvändig del av  verkligheten som vi har en möjlighet att ha. Vi lever i ett samhälle där ARBETE är den  stora normen. Det har skruvat upp tempot i samhället till närmast omänskliga nivåer och jag tycker att det är vår gemensamma uppgift att skruva ner takten och öka tiden för medmänsklighet, vila och inte minst långsamt tänkta tankar som har fått mogna under en längre tid. 
Ha en fantastisk underbart lugn och fridsam lördag! 

lördag 9 februari 2013

Veckans goda nyheter

Efter en vecka som sannerligen har kantats av ganska tråkiga och jobbiga nyheter, tänker framför allt på hatet mot kvinnor på nätet, är det dags för två upplyftande nyheter som jag har hittat i Sydsvenskan.

Den första som kom var ett direkt svar på näthatet var en sajt med titeln "anonym nätkärlek". Så oerhört enkelt men ändå så enormt viktigt. Vi behöver tillsammans hjälpa varandra att ge bort av det som bara genereras mer av ju generösare man är. Om ni vill börja, här är länken:  http://anonymnatkarlek.se/.

Den andra positiva nyheten står i dagens tidning där en fotbollsklubb, Limhamn Bunkeflostrand äntligen har gjort upp med attityden (åtminstone av vad man kan läsa sig till i tidningen) att herrarna per definition skall ha högre löner än tjejerna. Det är nog första gången jag ser den typen av tuffare argumentation mot herrarna. "Vi har respekt för att vissa inte vill spela enligt våra villkor. De hävdar att de har ett annat marknadsvärde och det har de kanske. Men nu stiger vi av karusellen. Spelarna på herrsidan har spelat ut föreningarna mot varandra och flyttat runt. Det är simpel barnpsykologi, men vi går på det i klubbarna." ( Ur Sydsvenskans C del sid. C19 lördagen den 9 februari).

Detta var två goda ljus i mörkret.

Må ni alla få en frisk vilsam och trivsam helg!
/Karin


söndag 3 februari 2013

95 % kamp och 5 % typ humor = livet

Åh en så svart inledning till en reflektion kanske du tycker som läser. Nog låter det nattsvart med att livet är 95 % kamp.
  Men måste det tolkas så? Det är jag faktiskt inte säker på. Det är kanske en inställning som avskräcker och ställer låga krav på livet. Det kan dock understrykas att livet sannerligen inte blir rikare bara för att det går fram i 180 km i timmen på en motorväg. Nej kanske tvärtom.
  Ett totalt sidospår men jag har i syfte att spara pengar börjat med att sänka hastigheten när det inte är nödvändigt att var effektiv och det är ju så tjusigt när bensinmätaren går ner på siffror runt 6 dl per mil och inte 9 - 10 liter per mil (rena skräcken). Det intressanta är dock att det gör någonting med en som människa att tagga ner på hastigheten. Man mår liksom bättre av att hinna se och inte bara vara målmedveten. Det finns förvisso något kittlande i effektiviteten, men när den blir hela livsfilosofin har livet en tendens att bli lite för grått.
  Trots att detta skrivs i en blogg tänker jag att det finns något bra i att saker inte går på två röda sekunder utan att det får ta tid. Det faktum att det man gör inte handlar om en direkt bekräftelse utan att man får fundera en stund och arbeta igenom något tror jag att jag som person mår bra av men jag är övertygad om att det är något som vårt samhälle faktiskt skulle behöva mer av.
  Det finns faktiskt ett självändamål med att saker får ta tid. Det finns en poäng med att man får kämpa lite innan man får en belöning och ibland får man inte ens en belöning och att lära sig att ta det. Det handlar om att livet har fler än en sida och att det är de hårda och jobbiga sidorna som skaver och gör ont som man faktiskt till slut går vidare på och  gör att man blir härdad för att gå framåt.
  Tro nu inte att detta inte betyder att man inte skall ha roligt och få sig ett gott skratt emellanåt. Tvärtom tror jag att det är de fem procenten som klistrar ihop livet till det som ger hopp och möjlighet att gå vidare. Det är hoppet om ett skratt, ett leende och helt enkelt vanligt dösnack som gör att man tar det där hopplösa steget ur den ljuva sömnen till ett vaket tillstånd som kräver ens fulla uppmärksamhet och förmåga.