barn är människor # barnuppfostran #människosyn # livsfilosofi

Då jag läser Tina Meeris lysande ledarartikel i Sydsvenska dagbladet idag. Hon bemöter bland annat en man vid namn Eberhard som menar om jag förstår Meeri rätt att vuxna har rätt att bara bestämma och att de skall kunna bestämma utan att för den sakens skull genast skall förklara för sitt barn varför man beslutar det ena eller det andra.

Som både mamma och lärare kan jag erkänna att det finns stunder  då jag önskar att man bara kunde göra det och inte behöva motivera sina beslut. Men det sättet att resonera har en maktfullkomlighet som också avslöjar att man ser på barn som ännu inte riktiga människor.  Det är här problemet ligger, enligt min åsikt.

Men om man ser på barn som just vad de är nämligen människor kan man inte komma undan med det. Jag ser det som att man barn är människor som inte än har hunnit bli så stora och ha så pass mycket livsvisdom att de klarar sig själva.

Det är vi som är vuxna som har till uppgift att på ett respektfullt sätt leda våra barn till att bli goda medmänniskor med stor respekt både för andra och  för sig själv. Det kräver dock av oss, speciellt som föräldrar, att vi är ledare. Det är vår uppgift att leda barnen dit. I den uppgiften att leda ingår det dels att sätta gränser för att ge trygghet men också att förklara varför. Vad är poängen. Som vuxen människa är jag inte särdeles förtjust i att samarbeta bara för att någon säger det utan att förstå varför man skall göra det ena eller andra. Man vill förstå vad det som man skall göra syftar till och självklart är det likadant med barn. Barn vill samarbeta och göra rätt om de förstår hur. Det är när vi vuxna inte lyckas att leda rätt som  konflikter och problem uppstår. Självklart innebär det inte att man skall sitta och resonera in absurdum med en ett eller två åring. Men allteftersom barnen växer kan de också klara av att förstå mer hur man tänker.  
  Då och då kan det innebära att att man hamnar i situationer när man i alla fall hamnar i att barnen inte förstår eller vill samarbeta alternativt ha en vilja som går åt något annat håll. Då får man helt enkelt sätta sig ner och resonera.

  Men tänker kanske du. Det finns ju faktiskt absoluta gränser. Och visst gör det, det. Det är så att säga vi vuxna som har det yttersta ansvaret för barnen och måste därmed ta det obekväma med att i vissa fall, men väldigt väl genomtänkta fall kunna säga ett absolut nej alternativt komma med ett absolut krav. Men som sagt det handlar om vissa få absoluta yttre gränser.

Sammanfattningsvis:

* Barn är människor och skall behandlas som sådana med vederbörlig respekt.
* Det är den vuxnes ansvar och skyldighet att leda barnet till att bli en god medmänniska.