En hyllning till vardagen

Den är bespottad av många. Man pratar ofta om den grå vardagen och man riktigt känner hur oxveckorna efter jul liksom hänger kvar ända in i November. 

  Dock delar jag inte denna otyckandeomkänsla för vardagen då jag tycker att det är här i vardagen som man verkligen lever. Det finns något charmerande med att känna till ramarna i livet. De vanliga veckorna i kalendern bär med sig en väldig trygghet. Man vet att det är fem dagar  som är fyllda med jobb och upplevelser.  Det är fullt av måsten och förpliktelser men också många ljuspunkter. Genom att veckorna och dagarna har en ram som är förhållandevis förutsägbar gör det att överraskningarna lyser så mycket mer. Ett fint exempel på detta var när en av mina kollegor så trevligt tittade in med en julmuffins när eftermiddagströttheten hotade med att lägga sig som ett moln över huvudet. Vips var eftermiddagen lite ljusare. 

  När man är igenom dessa fem dagar har man att se fram emot ett eller två dygn av vila och möjlighet att äga sin tid. 

Länge leve vardagen! 

  

Var inte rädda!

Det har nu gått ett och ett halvt dygn sedan de horribla attentaten i Paris. Det finns nog inte någon som inte berörs på ett eller annat sätt. Den stora frågan som kommer nu är troligen. Vad händer nu? I alla fall tänker jag så. Vad blir konsekvensen? Har terroristerna lyckats eller har de inte lyckats att skrämma oss till ofrihet? 

  Det beror på hur vi reagerar nu. Det beror på hur vi tillsammans agerar efter dessa attentat. Detta är först och främst en attack mot var och en som drabbades men det är nästan lika mycket en attack mot oss alla och den frihet vi har. 

  Men hur går vi vidare. Personligen tror jag att det allra viktigaste vi har är att inte vara rädda. Det betyder inte att vi inte skall vara medvetna om att det kan hända i princip var som helst i världen. Detta betyder inte att vi skall vara naiva men vi får inte anslås av en rädsla som förlamar oss eller ännu värre börjar misstänka våra medmänniskor för att vilja ont. 

  Kanske är det viktigare än någonsin att vi ser till att livet går vidare, att vi ser var och en som vi möter som en människa med sin egen unika historia och rätt att existera oavsett var i världen vi kommer ifrån. Framför allt som vuxen i kontakt med barn och unga är det viktigaste att vi håller upp det som är det vardagliga livet, sprider lugn, och inger hopp och finns där och lyssnar och samtalar om det som händer. 

  

Svart natt och svart morgon - tänd ett ljus

Sitter och lyssnar halvt på radio samtidigt som jag skriver detta. Det har hänt någonting markant i vår värld. Två konkreta händelser som talar om att vårt samhälle är på väg att drastiskt förändras. 

  Det första som är det mindre i sammanhanget men som ändå markerar att vi är på väg in i ett annat nytt samhälle. Klockan 12.00 på torsdagen den 12 november införde Sverige gränskontroller. I 20 år har vi kunnat resa någorlunda fritt i Europa men det går inte längre. Passet som man nästan trodde var utdött har helt plötsligt åter igen blivit en nödvändig handling. 

  Men den stora händelsen som är svart så hjärtat knyter sig  vid blotta tanken, är de attentat som har inträffat under natten. 120 personer döda. Det är så stort så att det är svårt att ta in. Militärer på gatorna i Frankrike och undantagstillstånd.  

  Men min tanke är nu om någon tid behöver vi tillsammans gå ihop och kämpa för den frihet som vi så länge har tagit för givet. Rätten att få tänka, röra sig fritt och ägna sig åt kultur, det som är ett signum för oss som människor, kan vi kanske inte längre ta för givet. 

  Jag tänker dock att i skymningen vid 4 sätta ett litet ljus för friheten vid statyn på stortorget i Lund och för att hedra offren i attacken. Följ med de som vill! 

En betraktelse kring kaffet som livselexir

En kopp kaffe
kan vara så mycket
Det kan vara det som får en att starta på morgonen.
Det som får en att kunna tänka skarpt och rätta fint.
Det kan också vara det enkla som man kan njuta av
en liten stund innan man ser till att kvällsmaraton börjar.
Länge leve kaffet!!!

En minnesanteckning över en bortgången och saknad fader

Det är nu drygt fem år sedan det hände. Min syster ringde sent på kvällen och berättade att vår far låg på sjukhus efter ett fall. Det var en chock när det hände och det gick så ofantligt snabbt. Under dagen efter satt jag och såg hur hans puls, hur läkarna än försökte inte ville återhämta sig utan hela tiden sjönk. Snabbt förstod jag att det inte skulle gå. Det skulle inte gå att rädda honom. Min bror kom ner i ilfart från Stockholm. För första gången på länge kändes det som att vi var samlade, fast mer eller mindre närvarande. 

  Det blev tillfälle att säga hej då och några veckor senare begravningn. En begravning som var välbesökt. Det låg något fint i veta att många delade saknaden efter honom. 

  Vem var han då denne min far? En fruktansvärt rolig människa med mycket underfundig humor och en hel del lekfullhet och experimentlusta. Speciellt minns jag hur man på sommaren åkte bil med honom och vi gjorde varmt kallt experimentet. Först drog han upp all värme i bilen till max. Stängde alla fönster och vi dog av värme där inne. Nästa sejour var det dags för kylan då alla fönster öppnades till max, fläkten gick på maxkyla. Så höll vi på och vi älskade det. Överhuvudtaget gjorde han många småbus som var roliga och förgyllde tillvaron. Han var en varm människa som hade sitt hjärta på utsidan av kroppen. 

  Den känsligheten gjorde att han också var en människa som stundtals inte riktigt orkade livets vedermödor och då såg livet i moll. Men faktum är att det är starkt att stå för att livet ibland går en emot. Dessutom tror jag att det är en viktig egenskap hos en förälder att våga erkänna att livet inte är en dans på rosor. Det finns inte något löfte om att livet alltid skall gå rakt fram. 

  Han var också en människa som värderade litteratur högt. Dock var han på slutet av sitt liv frustrerad över att han fick böcker men inte tiden att läsa dem. Det kan ju dock bero på att han envisades med att läsa James Joyce Ulesseus titt som tätt. Kanske inte alla år men många,  den 16 juni firades Leopold Bloom med njure, tror jag. Det var i alla händelser dags att fly fältet för oss som inte tyckte att det var det mest apitretande.   

  Det gällde i stor utsträckning också musiken. Tror att han hade haft svårt att överleva om det inte hade funnits en kör i närheten där han fick använda sina sångartalanger. Han älskade musiken och gav de vidare till oss. Varje gång jag hör Bach går mina tankar till min far och en tacksamhetens tanke att han var ihärdig i sitt lyssnande. För att känna till Bachs musik gör en större i själen. 

  Denne far lämnar ett stort tomrum efter sig, men faktum är att på många sätt lever han fortfarande kvar då inte går en dag utan att jag på det ena eller andra sättet skänker honom en tanke kanske fler än när han faktiskt levde.