måndag 5 oktober 2009

klockan som jägare, domare och prioriteringsordning

Funderar mycket över hur det liv vi lever i vårt samhälle idag verkligen är rimligt. För vem lever vi egentligen? Lever vi för vårt arbete, för skolan, för familjen, för livet själv? För vem är det jag lever när det känns som att klockan jag en så till den milda grad att man måste ta ställning till varje handling inte moraliskt, fast ja det blir en logisk följd, men nej har jag tid med detta (som till exempel att skriva denna blogg) eller tar jag av sömnkontot då och vad händer om jag gör vem eller vad blir får ta konsekvenserna av detta.
Det kan inte vara meningen att vi skall leva som om livet vore en maratonmatch. även om just mitt liv är något av en extra överdrift i sammanhanget tycker jag ofta att man hör liknande historier. Dagarna blir så absurt korta det är så svårt hinna med att träffa varandra. Skall man planera något med någon kan det ibland krävas månader framåt för att hitta ett tillfälle när berörda parters almanackor skall ge tid. Är det så vi vill ha det? är det livskvalitet? De gånger livet kör ihop sig som mest är det i de mänskliga kontakterna de vänner och våra nära och kära som vi måste hämta kraften ur. Men hur skall det fungera när vi har så lite tid att se till varandra. Det är i vardagen som livet måste ske.
Detta låter kanske hopplöst jobbigt men jag tror att det handlar om hur vi förhåller oss till det vi skall göra och hur vi gör det. Om man i varje ny händelse kan leva i händelsen och låta övrigt vara så tror jag att det skapar ett lugn och frid och då går det i alla fall.
Frid!