måndag 24 december 2012

God Jul

Tänk så har det hänt igen. Det blev den 24/25 december igen. Det är lika förvånande varje år. Det är datum som stora delar av den västerländska kulturen förbereder sig för. I synnerhet förbereder sig handlarna och kyrkorna för detta speciella tillfälle. Vi stressar och fejar och förbereder oss. Det pysslas och fixas. En hel rad av lukter och smaker är förknippade med dessa dagar. Men vad är det egentligen vi firar?
  Det är svårt att komma ifrån att det är ett datum som har varit viktigt länge, länge och egentligen oberoende  av den kristna tron. Det finns och har funnits olika former av firande genom årtusendena just vid denna tid på året?
  Det som på den norra sidan av jordklotet händer vid denna tid, om än den 21 eller 22 december är att solen står som allra lägst på himlen. Det är alltså som mörkast. Men detta mörkaste bär också på ett hopp. Det vänder. Det kommer att bli ljusare. Hoppet om ljus även om det är aldrig så litet just nu är ändå på väg. Ljuset kommer.

Men vad är detta för en helg idag år 2012 när många av oss härstammar från en kultur som har varit kristen och som nu är någon form av  intressant  blandning  mellan kristna, sekulära, muslimer, judar, buddhister, hinduer mm. Efter att ha varit med på mina barns skolavslutning och hört hur prästen och församlingspedagogen lyckades lyfta vad som kanske är det absolut mest centrala kärnan i vad julen handlar om. Vad skulle detta vara. Jo att vi faktiskt ser varandra. Det faktum att vi lägger ner lite extra tid och omtanke och funderar på vad just den person vi ser skulle kunna bli glad för. Det behöver inte vara något extra stort men det viktiga är att vi ser varandra. Det att vi ser varandra för just det som var och en av oss är där vi är i den verklighet vi faktiskt lever i.

Så låt oss fira att vi har varandra och vara glada för de vi har omkring oss samt glöm inte att ljuset är på väg tillbaka.  


Ha en riktigt trevlig och God Jul!




lördag 1 december 2012

Advent, jul och sommaravslutning och alla barns rätt att vara med i skolans aktiviteter!

Så var det dags... det är snart jul igen. Ja man kan ju allmänt undra vem som stal november men det är inte frågan för detta lördagsinlägg.
  Som så många gånger har debatten om var man skall ha skolans avslutning.  Detta är egentligen en anakronistisk debatt i mina ögon. Under hela nittonhundratalet och i synnerhet under nittonhundratalets andra hälft har kyrkan alltmer kommit att bli ett särintresse bland andra. Det finns många olika kyrkor och har funnits ett längre tag.
  Den svenska evangelisk-lutherska kyrkan har efter många om och men blivit en någorlunda fri kyrka.  Fast för många är det ändå det som man tänker på som Kyrkan. Det finns alltså inte något som gör att man skall  fira gudstjänst i kyrkan. Det finns en hel del i vårt avlånga land som ser denna institution som enbart en kulturinstitution. Visst det är svårt att argumentera bort att religionen till viss del är en del av en kultur och den har påverkat hur många tänker. Men detta är inte ett skäl till att man skall avsluta skolans verksamhet som i ärlighetens namn har otroligt lite med kyrkan att göra i den dagliga verksamheten. Med samma logik skulle vi kunna ha avslutning i ett museums aula eller i statshuset. Kyrkan är inte den kulturbäraren i dag som den var för 50 år sedan.
  Dessutom finns det skäl att påpeka att kulturargumentet bara lyfts fram när det gäller att komma åt kyrkans stämningsfaktor. Argumentet har nog aldrig dykt upp i de lite mer brännande existentiella frågorna som är kontroversiella. När dessa frågor dyker upp är det nog inte någon sekulär som tycker att de kristna  värderingarna är speciellt representativa för den svenska kulturen, tvärtom bespottas värderingarna som en kvarleva från forntiden. Kulturargumentet är därför inte ett hållbart argument och har inte någon  någon verklig bäring i din här debatten.
  Det allra viktigaste argumentet varför man inte i mina ögon skall ha skolavslutning i kyrkan är att det att  de facto stänger ut vissa elever. Lika viktigt som det är för mig som kristen att man respekterar kyrkan för den plats där jag möter Gud, lika viktigt är det att jag som kristen respekterar att det finns föräldrar och barn som antingen inte har någon tro alls eller som har en tro som faktiskt inte tillåter att barnet befinner sig i en kyrka. Det spelar inte någon roll vilken grund dessa barn eller dessa barns föräldrar inte vill att deras barn skall vara i kyrkan det räcker med att det finns ett sådant barn för att skolan inte skall ha skolavslutning eller adventsfirande i kyrkan. Skolan är till för alla barn varje dag inklusive advent, julavslutning och sommaravslutning!!!!
  Om man sedan vänder sig från andra hållet som en aktiv trosutövare där tron är den del av livet som ger en kompass och som riktar en framåt på en bana, där mitt liv först och sist börjar med Gud. En tro som ger mig ett fundament att stå på när jag befinner mig i livet som ger mig en kompass att veta med vilka glasögon jag har valt att se livet.
  I det sammanhanget tycker jag bara att skolan har där att göra i ett sammanhang och det är när besöket ingår som en del i en neutral undervisning.
  I övriga fall tycker jag att det är synnerligen respektlöst och jag kan inte förstå varför kyrkan skulle vilja ta in skolan av  rent affärsmässiga skäl. Det tycker jag är fel. Kyrkan är en helig plats och absolut inte bara en lokal. Kyrkan skall vara öppen och välkomnande för alla men inte i ett sammanhang när den endast utnyttjas som lokal för att en skola inte har någon annan lösning. I det läget tycker jag att skolan skall hitta en annan lösning.
 I sydsvenskan idag den 1 december berättas av Heidi Avellan om hur skolminister Jan Björklund avfärdar denna debatt som bara trams och det tycker jag är upprörande. Där visar han en stor disrespekt som jag inte tycker att en skolminister skall visa de som arbetar i skolan och dess elever och föräldrar. Skärpning Björklund! Man kan fundera över respekten också hos Göran Hägglund när han uppenbarligen tycker att det bara i det läget skulle vara att ändra i lagen.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/hejda-och-hej-hosianna/