Det är dagar som denna som man tar fram motiven till varför man blev lärare... och håller fast i dem.

I de här dagarna är nog de allra flesta lärare begravda i rättningshögar och tankar om vilket betyg man skall kunna sätta på elevernas prestationer. Men det frestar på för det känns som att det är det enda man gör från alra morgon till särla kväll (Tack Kajsa för att du gav mig det ordet) När man sedan väl får gå och och lägga sig, ja då drömmer man om det istället.  

  Tänker att det viktigaste självklart är och förblir eleverna. Dessa härliga och stundtals så arbetssamma mäniskornasom gör att man ibland vill hoppa ur sig själv av frustration för att det kan vara så svårt att bara sitta helt stilla och lyssna på en  instruktion. Även om alltför många elever vägrar att förstå att instruktionen ger så mycket av nyckeln till framgång. Detta då om det är en tydlig sådan. (kan ibland känna medlidande med de elever som hade mig som lärare i början av karriären.) 

  En av de trevliga delarna av yrket är dock stundtals just rättningen. Det är spännande att  se vad eleverna har hittat på när man rättar den där texten som de hade skrivit. Vad fastnade av undervisningen och vad gick eleverna spårlöst förbi. Vad behöver man köra i repris och vad kan man för den här gången checka av som att det här klarade de av.

  Nåväl nu matpaus och - promenadpaus. 

Samhällets stora dilemma - polarisering

Funderar stilla på om inte en av de största utmaningarna vi just nu har i vårt samhälle är att grupper alltmer ställs mot varandra. 

  Donald Trumps uttalande igår om att man inte skall låta några muslimer resa in i USA är häpnadsväckande samt oroväckande. Han är trots allt den kandidat av de republikanska presidentkandidaterna som just nu drar flest röster. 

  Det är en farlig generalisering efter som det skapar ett vi och dom tänkande. Det vi och -dem tänkandet är inte vidare värst åtråvärt för det ligger en viss avhumanisering i det och då är vi ute på farliga vatten. Den man har avhumaniserat behöver man inte vara rädd om på det sättet. Större förtryck av folkgrupper har en tendens att börja med ord men kan sluta långt därifrån i mörka gärningar. 

Låt oss alla ha i tankarna att de människor vi möter är lika mycket människor och har samma värde som var och en av oss oavsett hur man ser ut och vad man tror på. 

Julkalendern

Är inte helt säker på att det är så men uppfattning är att TV-julkalendrar såsom vi har i Sverige är tämligen ovanliga. Det har funnits många floppar i julkalenderns historia, Lillstrumpa och Syster Yster som hittills var en höjdare i genren. 

  Men jag vet inte den här julkalendern där barnen tycks vara en ursäkt för Erik Haag att vara allmänt störig tycker jag slår Lillstrumpa och Syster Yster med råge. 

  Som någon form av historielektion ställer jag mig återigen en aning frågande. Är det verkligen troligt att en familj skulle slänga sig in i en stuga som visserligen är tom men som man misstänker tämligen nyligen lämnad då det finns färsk mat att tillgå? Borde man inte som människa under 1300-talet varit lite orolig att stugan på något sätt var förbannad. Någonstans måste de ha funnits någon form av ifrågasättande av att man bara tog någon annans stuga på det sättet. 

  Dock är min i särklass största ifrågasättande av julkalandern den notoriska bristen på någon form av berättelse men den är så frånvarande. Man har inte ens försökt ha samma familj som reser genom historien. 

  Nej, det där med att flytta historieätarna till julkalender är jag en smula skeptisk mot...