tisdag 17 september 2013

barn är människor # barnuppfostran #människosyn # livsfilosofi

Då jag läser Tina Meeris lysande ledarartikel i Sydsvenska dagbladet idag. Hon bemöter bland annat en man vid namn Eberhard som menar om jag förstår Meeri rätt att vuxna har rätt att bara bestämma och att de skall kunna bestämma utan att för den sakens skull genast skall förklara för sitt barn varför man beslutar det ena eller det andra.

Som både mamma och lärare kan jag erkänna att det finns stunder  då jag önskar att man bara kunde göra det och inte behöva motivera sina beslut. Men det sättet att resonera har en maktfullkomlighet som också avslöjar att man ser på barn som ännu inte riktiga människor.  Det är här problemet ligger, enligt min åsikt.

Men om man ser på barn som just vad de är nämligen människor kan man inte komma undan med det. Jag ser det som att man barn är människor som inte än har hunnit bli så stora och ha så pass mycket livsvisdom att de klarar sig själva.

Det är vi som är vuxna som har till uppgift att på ett respektfullt sätt leda våra barn till att bli goda medmänniskor med stor respekt både för andra och  för sig själv. Det kräver dock av oss, speciellt som föräldrar, att vi är ledare. Det är vår uppgift att leda barnen dit. I den uppgiften att leda ingår det dels att sätta gränser för att ge trygghet men också att förklara varför. Vad är poängen. Som vuxen människa är jag inte särdeles förtjust i att samarbeta bara för att någon säger det utan att förstå varför man skall göra det ena eller andra. Man vill förstå vad det som man skall göra syftar till och självklart är det likadant med barn. Barn vill samarbeta och göra rätt om de förstår hur. Det är när vi vuxna inte lyckas att leda rätt som  konflikter och problem uppstår. Självklart innebär det inte att man skall sitta och resonera in absurdum med en ett eller två åring. Men allteftersom barnen växer kan de också klara av att förstå mer hur man tänker.  
  Då och då kan det innebära att att man hamnar i situationer när man i alla fall hamnar i att barnen inte förstår eller vill samarbeta alternativt ha en vilja som går åt något annat håll. Då får man helt enkelt sätta sig ner och resonera.

  Men tänker kanske du. Det finns ju faktiskt absoluta gränser. Och visst gör det, det. Det är så att säga vi vuxna som har det yttersta ansvaret för barnen och måste därmed ta det obekväma med att i vissa fall, men väldigt väl genomtänkta fall kunna säga ett absolut nej alternativt komma med ett absolut krav. Men som sagt det handlar om vissa få absoluta yttre gränser.

Sammanfattningsvis:

* Barn är människor och skall behandlas som sådana med vederbörlig respekt.
* Det är den vuxnes ansvar och skyldighet att leda barnet till att bli en god medmänniska.


lördag 7 september 2013

vardagens lov och och styrka

Efter att ha läst krönikan med rubriken "Själständiga kvinnor ger hopp" Annika Gustafsson( http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/sjalvstandiga-kvinnor-ger-hopp/ ) kan jag inte hjälpa att jag återigen slås av hur livsavgörande vardagen är. Hur otroligt anpassningsbara vi människor är.

Det är i människors lilla privata liv som de  stora  förändringarna sker tvärtemot vad vi gärna föreställer  oss när bland annat media blåser upp händelser som den i veckan när Barack Obama var på besök i vårt land. Själv är jag en stor  vän av Obama och tycker att han är en fascinerande människa just därför att  han har förmåga att inge hopp om att livet kan bli bättre och att vi tillsammans kan göra saker som är goda, eller var det kanske  det han stod för innan valet 2008. Men nog blir det lite patetiskt när man stänger av trafiken runt halva Stockholm och  media går i trans  för  att en enda person skall besöka landet, må vara en av  världens mäktigaste. Men även han är en människa och någon sann bild  av hur det verkliga livet kan te sig i Stockholm kan han inte rimligen ha fått.
  Vad är det då som utmärker denna vardag som gör att den faktiskt uppstår även i de mest  absurda situationer som krig och elände. Jo min uppfattning är att det beror på att det handlar om den grundläggande överlevnaden, som varje människa måste kämpa för nämligen att få i sig mat så att vi överlever. Det att vi har tak över huvudet, någonting  att sätta på oss för att skyla, skydda och värma våra kroppar och inte minst att vi tillhör minst ett mänskligt sammanhang och gärna fler  än så.  Det är lätt att glömma att det faktiskt är det som allt vårt jobbande och slitande går ut på ytterst i vår värld även om många människor har så enormt mycket annat som vi tycker att vi måste ha såsom, bilar, resor,  datorer, telefoner. Kokar man ner det till absolut minimum är det, de grundliga mänskliga behoven som vi aldrig kommer  ifrån.
  Skall man alltså hitta de större skeendena i vår  värld behöver vi titta på vad som händer i  den lilla världen. Vad är det som gör att var och en av oss i  vårt dagliga liv väljer och handlar på det sättet vi gör. Skall man påverka världen till det bättre är det hos oss vanliga människor man skall gå.  Vilka villkor har vi? Vad är det som gör att vi som enskilda individer och tillsammans går vidare och utvecklas? Kan vi svara på de frågorna kan vi också så småningom genom att lita till människors goda vardagskraft förändra världen till det bättre.
Ha en underbar  vardagsvecka!