från stress och press till ett riktigt liv

För några veckor sedan fick jag ett uppvaknande som inte var väldigt behagligt. Det fick mig att verkligen börja fundera på hur det här livet skall levas. Varför gör jag som jag gör? Varför är det tiden som har makt över mig och inte jag över tiden?
  Min slutsats har blivit att livet måste få ta den tid det tar. Olika saker tar olika lång tid. Men visst det finns ju saker man kan göra för att ta ner stressen. Här tänkte jag lägga ut några tips hur jag tänker.
  Trots ett schema som inte lämnar många sekunder kvar till annat så tänker jag att det är ju just i alla dessa saker som livet händer. Det gör att i alla fall jag försöker att vara mer närvarande på det ställe jag faktiskt är. Det innebär att jag försöker att bara fokusera på just den sak jag för tillfället håller på med och på olika sätt isolera bort det som händer på sidan om. Det kan innebära att man ibland måste be människor omkring en att vänta en liten stund. Detta för att själva det fenomenet att få avsluta det man håller på med gör att hjärnan blir färdig med den och kan därefter helt avsluta och lämna det helt och hållet. Det upptar således inte ens eget "cacheminne". Resultatet blir att i alla fall jag blir lugnare och känner mig tillfreds med livet.
  Personligen har jag ett längre tag haft problem med att jag så fort jag vaknar alternativt precis innan jag skall vakna, vaknar och hjärnan är igång på hundratio procent. Alla förstår att det inte är en lysande variant ljuset brinner i båda ändar.
  Lösningen på detta har för mig blivit att fokusera stenhårt på andningen, delvis för att min gode kollega tipsade indirekt om detta. Jag insåg att det låg en stor klokskap i detta och det är en av de effektivaste metoderna för att hamna i ett nutillstånd och att lugna ner tempot.
  Långvarig sömnbrist är något av detta mest dystra som finns. Människan är inte gjort för att vara en robot. Visst finns det ett fåtal av oss som klarar sig med en mikroskopisk sömn men jag är definitivt inte en av dem. Därför har jag beslutat att det skall bli ett slut på femtimmars-nätterna och därunder. Det är för riskabelt och man tappar bort sig själv. Sömnen är det häftigaste vi människor har. Vi reparerar oss, vi har egen gratis bio i huvudet (förhoppningsvis bra men kan dessvärre vara skräckhistorier av den negativa arten.). När vi sover lagrar vi dagens upplevelser och lagrar dem till minnen i både kort och långtidsminnnen.

Så kära vänner:
Var närvarande, gör klart, andas och sov!

kreativitet i vardagen

En relativt ordinär tisdag är till ända. Men precis som alla andra dagar är inte heller den här lik någon annan dag tack vare att det var just en vardag. Det som gör vardagen så speciell är just det att själva ramen "vardag" går på rutin. Man går upp, lagar frukost, får i väg barnen till allehanda ställen och därefter ser till att man själv hamnar på jobbet och så vidare genom dagens alla hållpunkter.
  Ramen gör att själva livet får plats att man har tid för att skapa och göra saker. Livet blir så innehållsrikt.
  I afton när jag hade lyckats göra min dagliga omstart, powernap och därefter en kopp kaffe. Haft allehanda förhandlingar om hur mycket skärmtid som kunde tolereras kom helt plötsligt äldste sonen till mig i köket och frågade om han fick hjälpa till. Det fick han gärna göra. Det var en liten stund tillsammans med honom då han fick möjlighet att komma med förslag på hur vi skulle göra med fisken och såsen och vilka ingredienser vi skulle tillsätta, hur det skulle kryddas. Slutligen fick han äran att presentera middagen när vi väl kommit så långt att den skulle serveras.
  Det är de små tillfällena som ändå är så stora som gör att livet är så rikt och värdefullt.
God natt och sov gott världen!

var pengarna kommer från

På väg till jobbet häromdagen hörde jag på radion om åldringsvården förvisso i Storbritannien men det kunde lika gärna ha varit i Sverige. Det var exakt samma problem och ett problem som jag vet existerar eftersom en god vän till mig arbetar i just denna vård och har beskrivit samma fenomen.
Nämligen att man av sin arbetsgivare ges för lite tid för att kunna lyckas med sina sysslor. Detta är ju helt befängt om man man tänker efter.
  Varför ger man människor uppgifter som man redan utan att utföra uppgiften  kan se att detta är inte möjligt det är inte ens fysiskt möjligt?  Då är nota bene all form av mänsklig värme bortskalad för länge sedan. Det är verkligen svårt att förstå. Man får alltså backa ett steg och vart landar man då? Jo man landar i det att det behövs mer pengar så att man kan anställa någon av alla dessa många människor som går arbetslösa och slits ut av det. Finns det? Nej det gör det inte för det mesta. Tror nästan aldrig att jag har hört någon makthavare eller någon som håller i pengar säga att " Vi har fått ett överskott och det tänker vi att vi skall investera så här". Nej det finns aldrig några pengar och spara in och effektivisera har blivit de stora honnörsorden i vår kultur.
  Det är som att själva ekonomin har blivit det enda viktiga. Det enda vi lever för. Inte för att finnas där och ge det enda som är viktigt till varandra, kärlek, omsorg och glädje. Istället har vi skapat ett samhälle där vi snålar, effektiviserar, biter ihop och försöker hinna mer än vad alla vet är rimligt.
  Det fick mig att ställa mig frågan, men var kommer pengarna från? Vad är källan till pengarna? Om det är vi som genom abstrakt tänkande har skapat pengarna eftersom det är effektivare än att byta varor med varann och i någon mån mer rättvist då måste vi också vara de som kan lösa problemet med bristen på pengar.
  Vem band ihop tiden med pengarna? För det är ju de facto det som har skett sedan industrialiseringen. Innan dess var inte tid och minuter väldigt intressant. Men nu minsann och da är det det viktigaste vi vet. Tiden. Hur vi skall använda varje sekund effektivt. Jag får erkänna att jag är en inte en ängel i sammanhanget utan har själv mitt eget lilla krig med  tiden. Än så länge vinner alltid tiden.
  Men det har fått mig att fundra. Om det är vi som skapar pengarna ut vår tid och det arbete vi utför då har vi också kraften och förmågan att förändra vårt samhälle till ett samhälle där människor kan utföra sina uppgifter med den tid det tar utan att gå sönder för det. Vi kan skapa ett samhälle där vi alla får vara det vi är, Människor. Jag röstar för att vi skall avrobotisera vårt samhälle  och humanisera det igen. Gör du?

En ny arbetsvecka har börjat!

Så har då en ny arbetsvecka börjat. Sitter just nu och tittar på när alla härliga simmare simmar och väntar medan jag använder tiden till att göra både det ena och det andra.
  Tycker att livet minst sagt är lite udda just nu. Befinner mig i tre hur skall jag uttrycka det större processer i livet och så den vanliga snurren förstås. Den som kallas vardagslivet. Det är därför platsen författandet av denna text sker på så udda ställe.
  En av de mer spännande processerna är att vara med och sätta upp en pjäs med allt vad det innebär av replikinlärning (går sådär), repetitioner, marknadsföring, fest och fikaförsäljning.
Nästa process skulle jag kunna leva utan men är ack så nödvändig, men inte på något sätt humörhöjande. Målet för processen är dock viktigt och därför är den uthärdlig.
  Det skulle man dock kunna säga att den sista processen är som innebär utveckling och bättre möjligheter på sikt. Håller tummarna för att det skall gå bra.
  Men hur skall man egentligen känna sig mitt i allt detta. Det är ibland lite svårt att förhålla sig till det och lösningen får bli att hänga med så gott det är möjligt i allt det som barnen företar sig. Då är det en sann njutning att köra sin dotter och få lite tid att föra samtal på vägen till ridningen. Det är uppfriskande att få  ta den där cykelturen till badet med sonen som precis har insett glädjen i att klara sig själv med ombyte och dylikt.
  Det är skönt att veta att det finns någon rar dotter hemma med god vän som håller ställningarna i huset. Gissningsvis tittar de på någon härlig skärm som alla ju vet kan skänka en sådan lycka och avkoppling.
  Nu är simningen slut.
Ha en skön och avkopplande afton!

livet blir aldrig som man förväntar sig det

Man kan vara helt övertygad om en sak när man åker till jobbet och det är att det inte kommer att bli som man hade tänkt sig när man åkte på morgonen. Man kan nästan alltid räkna med att något har förändrats mot planen.
  Det andra som man kan vara lika säker på, tycker jag, i professionen att vara lärare är att det inte finns många sekunder till godo att vara uttråkad. Detta skriver jag med den fulla vetskapen om att detta säkert kan förändras när man har varit lärare i många, många år. Men det slår mig ofta hur lite tid man har att begrunda livet utan hur  mycket oftare man bara inser att tiden återigen bara har ramlat iväg trots att man inte har hunnit rätta de där proven, läxförhören eller annat som skulle kunna tänkas ha med undervisningen att göra till förmån för något trevligt möte där man bollar hur verkligheten i skolan ser ut och hur vi kan förbättra den till att bli än bättre eller varför inte ett fint föräldrabrev att svara på eller en elev att bekymra sig över eller för den delen och hellre att gläjda sig över.
  Detta kanske är annorlunda som lärare på en kommunal skola men jag har en känsla av att det inte nödvändigtvis är så, man får göra en hel del annat skojigt som att flytta saker, ordna med föreställningar, åka på lägerskola mm.
  Mitt i allt detta står eleverna och det är ju ändå för dem man är där till syvende och sist och det är dem man skall försöka ge god kunskap så att de kan bygga vidare på denna när de kommer vidare i livet. Men det kan man inte göra utan att ha någon form av relation till var och en av dem. Detta gör att man som lärare blir oehört rik på mänsklig kontakt vilket är helt fantastiskt.
  Faktum är att jag åkte ifrån jobbet glad och nöjd över denna arbetsdag i alla fall.

På kvällen hade jag sedan förmånen att få vara med i en reflektionsgrupp över livet och tron. Detta är mitt i  alltihop i alla fall för mig livsnödvändigt att få möjlighet att stanna upp och fundera över vad det är som får en att hämta kraft och vad man sätter sin tillit till i livet. Det är så fantasiskt både att få fundera på detta och att lyssna på andras tankar. Det gör att man blir lite större i huvudet. Det är fascinerande tycker jag hur olika man som människor kan uppfattta företeelser. Det är oerhört berikande att förstå hur andra tänker och att helt enkelt inse att så kan man också se  på livet.
  Nu är det slut på denna dag.

 

en supervanlig onsdag

Så har ännu en dag passerat och det har som så ofta annars hänt så mycket att man knappt kommer ihåg hur dagen startade.
  Det var en tämligen bra dag på jobbet. Detta härliga arbete som innebär så många möten med elever. Idag har dock två händelser, faktiskt under samma lektion fått  mi gatt fundera lite. Hur jag förhåller mig till eleverna vägt mot den uppgift man som lärare har att utföra. Hur det som jag anser mest vara effektivt kan uppfattas av eleverna som att det handlar om att jag som lärare är sträng. Det stämmer nog att när jag kom in till den här klassen idag var samlad och målinriktad men det gör mig bekymrad att eleven i fråga tyckte att det var för strängt. I själva verket tror jag inte att jag brukar vara sträng. I det här fallet var det nog snarare så att jag var målinriktad. Elevens sätt att bemöta mig och säga till fick mig att bli irriterad och säga ifrån att jag inte vill bli tilltalad på det sättet.
  Samtidigt är det min erfarenhet att man är stekt som lärare om man inte ändrar sitt beteende och i handling tar till sig det som eleven i det här fallet säger och funderar på hur man kan anpassa sig och slipa av sina egna kanter. Det är så lätt att glömma att vi som lärare också är människor och inte bara någon form av robotar. Vi måste både kunna få säga ifrån när vi inte är överens om att det är okej att bli bemött hur som helst av eleverna samtidigt som det är viktigt att  kunna ta till sig av det man får höra och att man själv inte lyckas bemöta eleverna på det sätt man skulle vilja bemöta dem.
  En annan elev som jag hade ville absolut ha framme sin mobiltelefon och min första reaktion var att det är inte alls möjligt. Men när jag fick prata med vederbörande förstod jag att i det här fallet var det en rimlighet.
  Kanske är detta en av nycklarna och en del av tjusningen i detta yrke att det är så mycket man måste avgöra och fatta beslut om sekundsnabbt och framför allt att det är ett yrke som handlar om att bygga förtroenden och tillit för har man inte det är det betydligt mindre chans att den kunskap man så hett vill frömedla helt enkelt försvinner ut i tomma intet.

Väl hemma blev jag genast påmind om att nya relationer i det här fallet till min kära tonåring som förvisso normalt sett och utåt sett är en glad pigg och mycket intiativrik dam men som kanske precis som många andra tonåringar byter skinna och är hur trötta som helst och bara den lilla saken att förflytta sig från datorn kan te sig som att man har blivit tillsagd att bestiga Mount Everest. Det tar jag gärna.

Än var dagen dock inte slut utan det kvarstod teaterrepetition och därefter lite för en tonåring livsnödvändigt kvällssnack. Det skall dock sägas att den fina dottern hade tagit sig samman och bestigit Mount Everest genom att faktiskt diska.
  Absolut sista etappen blev ett bra radioprogram för att orka ta itu med tvätten. Nu mot sängen och belöningen för dagens äventyr, att få lägga sig i en skön och varm säng med en härlig bok. God natt världen!