onsdag 19 januari 2011

en vardagskväll i mörkaste januari.

Jo nog är det mörkt allt. Men man kan förgylla vardagsaftonen med liten Chopin. Det har den trevliga effekten att man faktiskt varvar ner lite medan man lagar mat. Det finns en poäng i det med.
Nu är jag nära kvällens mål som har varit att få middagen på bordet. Det är det mål som i princip står på agendan varje kväll. Men vägen dit är sannerligen inte alltid rak. Eftermiddagen började med oroväckande telefonsvarar meddelanden från barnen. Ett av barnen har tagit in en kula som består av djurbajs. - jag funderar vad skall detta betyda. Barnen försäkrar dock i osannolikt dunkla ordalag. "det är ingen fara mamma" Vi har tagit hand om det hela. Det i sig låter oroväckande vad skulle det betyda? Hur ser det egentligen ut hemma? Vad har de haft för sig? Vad är det för en kula.
Nästa samtal som kommer är det äldsta dottern som ringer och berättar att hon är jätteledsen eftersom hennes syster retas genom att sätta på musik bara för att störa henne. Hmmm inte bra. "men stäng av båda då". Det går ju nämligen omöjligen för mig att avgöra vad det är som har hänt och vem som har gjort vad. Stön.
Tänker att jag skall nog ta och ringa till yngste sonens kompis mamma och höra efter hur de har haft det. Då visar det sig att de precis har kommit hem från sin lilla tur ut i det gröna. Så det går inte alls att hämta barnen som var tanken. Hmm men visst sure det får bli så.
Tänk jag har inte ens hunnit komma in genom dörren och redan är det ett mysterium att lösa samt därtill en konflikt att ta tag i. Och nej, glöm det trött efter en dags arbete med tonåringar som tycker att termen sitta still på stolen någorlunda städat är dem helt främmande. Bit ihop och gå vidare.
Väl hemma möts jag av en ljudvåg bestående av studio ett, musik och dataspel. Nej jag glömde ju att säga att det inte heller var okej att spela dataspel på telefonen. (varför har de telefoner? Jo just det för att livet överhuvudtaget skall fungera.) det här handlar ju lite om familjeliv men mer handlar det om att vara koordinator av livets alla vinklar och vrår och pussla ihop det till något som kallas ett
liv.
Nåväl försöker få lite ordning och reda på det hela. Då sätter sig ett av barnen på totaltvärs med verkligheten. Nej det är inte bara 2 ½ åringar som är kapabla till det. Det går även med äldre åldrar av barn. Det hela retar upp mig så att det blir en ordentlig konflikt. eftersom jag fortfarande inte har fått i mig varken mat eller framför allt kaffe så är jag inte endast lycklig.
Ett uppiggande inslag är att äldsta dottern erbjuder sig att hämta sonen som var iväg hos sin kompis. Tänk att man kan få den typen av hjälp. Oh om de bara visste hur mycket hjälp det är.
Nåväl eftersom barnen verkligen behöver mat så får man ta fram nödprovianten. Bestående av lite våfflor som jag fryste in när det blev över efter lördagsfrukosten. Tiden har nu hunnit bli närmare sex. I andra familjer där det kanske finns mer än en vuxen är det säkert så att den ena har hunnit börja laga vanlig mat.
Nåväl till slut blir det en riktig middag bestående av fläsk med löksås, kokt potatis, morotsstavar och gurka. Ha det rart!

onsdag 5 januari 2011

om vänskap och dess rikedom

funderar mycket på hur enormt lyckligt lottad jag är. Förvisso kan jag nog inte räknas in i den delen av befolkningen som är särdeles pekuniärt rik. Men jag tycker att jag är omgiven av fantastiska människor som är så varma och härliga att ha att göra med. Den godhet jag har mött från nära och kära har betytt och betyder så mycket. Det är nog det som bär mig fram genom livet. Varje möte har en stor betydelse. När jag tänker på de vänner som jag har blir jag varm i hjärtat.

Vänskap är definitivt något som jag vill vårda ömt. I princip alla människor skulle kunna bli en vän. Vänskap går dock oftast i vågor. Det är stundtals något av en balansgång. Vänskapen innehåller en slags särskild balans som inte går att sätta ord på riktigt utan innehåller någon form av outtalat kontrakt. Man kan bli vän med människor i alla åldrar. Samtidigt finns det någonting i vänskap som kräver någon form av gemensam ram. Om jag funderar över de vänner jag har, finns det för det mesta någon form av gemensam nämnare i dessa, någon form av yttre faktor som en gång gjorde att man blev vänner.

tisdag 4 januari 2011

när man måste leva livet baklänges

vissa dagar är bara sådana. Man vaknar med helt fel förutsättningar. Huvudet bultar, barnen vaknar tidigare än man kanske hade hoppats på eller mer sanningsenligt man själv vaknar bra mycket senare än det som man planerat. Varför glömmer man överhuvudtaget bort att ställa sin väckarklocka. Troligen för att man då och då behöver njuta av sitt jullov. Men icke desto för ty så fungerar det dåligt.
Nåväl, livet är som det är. Antingen kan man nu välja att gå in i denna dag på dåligt humör och irritation över att livet är som det är. Eller så bestämmer man sig helt sonika för att livet har sina poänger ändå och gör det bästa man kan av denna dag. Det är hur jag tänker mig att jag tänker ta vara på denna dag.
Dagen har som jag ser det en större utmaning. Hur skall jag fixa bilen? Kommer bilen att starta? Hur löser jag det om bilen inte startar? Vid det här laget har jag ju en god träning i att koppla batterier. Men vad gör jag med tändningen? Hm, ja i alla händelser kan jag inte sätta mig i bilen med barnen och köra iväg utan att veta att den är säker. Helt plötsligt blev livet mer komplicerat. Men inte olösbart.
Nåväl nu skall jag kasta mig in i denna dag.

lördag 1 januari 2011

Tankar inför ett nytt år

Så har då ett nytt år börjat. Året är inte mer än nio timmar när detta skrivs. Barnen är dock lite trötta och sover fortfarande efter att ha varit med och firat att ett nytt år har börjat.

Men vilka förväntningar kan man då ha kring detta nya år? Det är något som jag inte vet faktiskt. Det kan ha både goda och mindre önskvärda händelser som komma skall. Det är klart att det är viktigt vad som händer, men det är kanske ännu viktigare att fundera över hur man hanterar det som händer. Hur klarar jag som människa av en medgång. Det är något som man oftast inte funderar speciellt mycket omkring. Enligt min mening är det dock lika viktigt att försöka fundera över det som fungerar bra i livet och dra nytta av de erfarenheter som gör att livet fungerar, som att dra nytta och fundera över de erfarenheter som gör livet till än större utmaning. Vad är det som gör att en dag blir trevlig? Vilka komponenter finns där egentligen? Hur tar man bäst reda på de resurser man har för att göra en dag trevlig.

Tre sådana uppenbara ingredienser, som i alla fall jag lätt tappar bort är, sömn/vila, att få äta vid regelbundna tider samt och denna är lätt att glömma. I alla fall jag behöver vara ute och röra på mig. Både därför att dagsljus är en livsviktig ingrediens för människan för att överleva. Får vi inte ljuset är risken mycket större att man går in i en depression.
Därtill finns det ytterligare en viktig aspekt på livet och det är att ha tillgång till mänsklig värme och omtanke. det finns få dagar som livet fungerar så bra som när man har fått ge eller fått en stor kram. Vi är inte skapade för att leva i små öar. Vi är skapade för att leva tillsammans.
Maten är ytterligare en sådan faktor som man bara måste fixa. Det är när man börjar slarva med att äta ordentliga måltider som livet kraschar ordentligt. Såväl stora som små behöver fylla på med energi. Det är ofrånkomligt att vi behöver mat för att överleva. Maten är som utmaning betraktat olika om man befinner sig i en familj med relativt inrutat mönster. Där spelar maten en roll för att hålla upp strukturen på dagen. Det blir som dagens skelett. Som ensamstående förälder infaller det dock dagar då barnen inte befinner sig hos mig, då är utmaningen desto större när man skall få till det där målet med mat.

Nåväl, nyårslöften är ingenting för mig. Däremot kan man ha små hopp att man kanske kan förändra sig själv väldigt långsamt åt något håll. Först och främst önskar jag att min förmåga att sätta barnen i ett än större rum, att hinna lägga det där pusslet när något barn frågar mig, ta den där stunden att sitta och spela gitarr med barnen om de så vill och liknande aktiviteter. Förutom detta, hoppas jag att få tillfällen att öva mig i konsten att lyssna, vara ödmjukt på ett pasta al dente vis, samt hitta det där skrattet och tiden för att skratta och göra saker med barnen varje dag.

Förutom i det privata så finns det ju också en officiell sfär som innefattar livet som lärare på en skola. Det är i sanning ett spännande liv som tar sin tid och sina tankar i anspråk. Det är oerhört spännande och det känns som att nya tankar hela tiden tar form om hur undervisningen skulle kunna gå till och vad man kan utveckla. Under året som går tänker jag mig att förkovring är en viktig faktor för att komma vidare. Det att hela tiden hålla sig uppdaterad och gräva djupare ner inom de ämnen som jag undervisar i.


Nåväl, om någon tittar förbi på min sida.
Gott Nytt och fridsamt år önskar jag Dig.