en vardagskväll i mörkaste januari.

Jo nog är det mörkt allt. Men man kan förgylla vardagsaftonen med liten Chopin. Det har den trevliga effekten att man faktiskt varvar ner lite medan man lagar mat. Det finns en poäng i det med.
Nu är jag nära kvällens mål som har varit att få middagen på bordet. Det är det mål som i princip står på agendan varje kväll. Men vägen dit är sannerligen inte alltid rak. Eftermiddagen började med oroväckande telefonsvarar meddelanden från barnen. Ett av barnen har tagit in en kula som består av djurbajs. - jag funderar vad skall detta betyda. Barnen försäkrar dock i osannolikt dunkla ordalag. "det är ingen fara mamma" Vi har tagit hand om det hela. Det i sig låter oroväckande vad skulle det betyda? Hur ser det egentligen ut hemma? Vad har de haft för sig? Vad är det för en kula.
Nästa samtal som kommer är det äldsta dottern som ringer och berättar att hon är jätteledsen eftersom hennes syster retas genom att sätta på musik bara för att störa henne. Hmmm inte bra. "men stäng av båda då". Det går ju nämligen omöjligen för mig att avgöra vad det är som har hänt och vem som har gjort vad. Stön.
Tänker att jag skall nog ta och ringa till yngste sonens kompis mamma och höra efter hur de har haft det. Då visar det sig att de precis har kommit hem från sin lilla tur ut i det gröna. Så det går inte alls att hämta barnen som var tanken. Hmm men visst sure det får bli så.
Tänk jag har inte ens hunnit komma in genom dörren och redan är det ett mysterium att lösa samt därtill en konflikt att ta tag i. Och nej, glöm det trött efter en dags arbete med tonåringar som tycker att termen sitta still på stolen någorlunda städat är dem helt främmande. Bit ihop och gå vidare.
Väl hemma möts jag av en ljudvåg bestående av studio ett, musik och dataspel. Nej jag glömde ju att säga att det inte heller var okej att spela dataspel på telefonen. (varför har de telefoner? Jo just det för att livet överhuvudtaget skall fungera.) det här handlar ju lite om familjeliv men mer handlar det om att vara koordinator av livets alla vinklar och vrår och pussla ihop det till något som kallas ett
liv.
Nåväl försöker få lite ordning och reda på det hela. Då sätter sig ett av barnen på totaltvärs med verkligheten. Nej det är inte bara 2 ½ åringar som är kapabla till det. Det går även med äldre åldrar av barn. Det hela retar upp mig så att det blir en ordentlig konflikt. eftersom jag fortfarande inte har fått i mig varken mat eller framför allt kaffe så är jag inte endast lycklig.
Ett uppiggande inslag är att äldsta dottern erbjuder sig att hämta sonen som var iväg hos sin kompis. Tänk att man kan få den typen av hjälp. Oh om de bara visste hur mycket hjälp det är.
Nåväl eftersom barnen verkligen behöver mat så får man ta fram nödprovianten. Bestående av lite våfflor som jag fryste in när det blev över efter lördagsfrukosten. Tiden har nu hunnit bli närmare sex. I andra familjer där det kanske finns mer än en vuxen är det säkert så att den ena har hunnit börja laga vanlig mat.
Nåväl till slut blir det en riktig middag bestående av fläsk med löksås, kokt potatis, morotsstavar och gurka. Ha det rart!