lördag 15 oktober 2016

Arbete

I veckan har vi på jobbet haft projekt med våra elever. Projektet som jag var med i heter Upptäckter och Uppfinningar. Det handlade i korthet om olika upptäckter och uppfinningar som på olika sätt har förändrat livsvillkoren mer eller mindre dramatiskt för oss som människor.
  Som de flesta företeelser som finns i världen finns det både för och nackdelar med uppfinningar. Men frågan är om det kanske finns ett slut på när vi har gjort lite för mycket för att det faktiskt ska gynna oss människor.
  Vi avslutade hela projektet med följande clip Humans need not apply . I korthet handlar det om hur vi människor har skapat teknologi som börjar bli självskapande och som rationaliserar bort oss själva från arbetsmarknaden.
  Är detta verkligen bra? Min uppfattning är att det är av central betydelse för att man som människa ska känna meningsfullhet är att man får ingå i ett sammanhang där man upplever att man har en viktig uppgift fylla. Vad kommer att hända med vårt samhälle om allt fler människor känner att de inte har en uppgift att fylla i vårt samhälle. Som alltmer känner att de inte har en plats att fylla och därmed får allt svårare att förstå och känna meningsfullhet.
  Det innebär att allt fler kommer att känna denna frustruation. Vi har redan nu, i alla fall i Sverige, en skriande brist på "okvalificerade" arbeten. Vad kommer att hända när vi får brist på både kvalificerade och okvalificerade arbeten?
  Kanske behöver vi tänka om redan nu. Inte så att vi ska slänga allt över bord men det kanske är dags att bromsa oss lite och börja fundera på hur vi verkligen vill utforma vårt samhälle. Det kanske är dags att göra samhällsanalyser som sträcker sig längre fram än 4 år. Vi kanske behöver bygga om vårt samhälle från grunden?
  Hm, nej jag besitter inte svaren alls på dessa existensiella frågor men jag tycker definitivt att det är dags att vi på allvar börjar fundera på vad det är för samhälle vi vill och ha och ännu viktigare vilket samhälle vi vill lämna vidare till nästkommande generation.

Några lördagstanker från ett blåsigt Lund

lördag 20 augusti 2016

En liten reflektion kring tiggeri

Det finns nog få frågor som hela tiden är så heta som frågan om tiggeri. Men varför är det så?
  Under denna vecka har frågan om tiggeriets legitimitet diskuterats. Frågan om det skall bli olagligt att tigga.
  Det vi egentligen frågar oss är ju faktiskt om det är okej att vara så fattig att man skall behöva be sina medmänniskor om hjälp? Alltså om människor inte har ett arbete för att de inte kan få ett arbete av en eller annan orsak skall ha rätt att finnas i förlängningen. Eller om de skall få finnas men inte synas.
  Min tanke är att det nog alltid har funnits en viss skam i att inte kunna förtjäna sitt eget uppehälle och ta ansvar för sig själv. Den skammen sitter i själva begreppet fattig. Personligen har jag erfarenheten av att två gånger  ha behövt, som det i dag kallas, ekonomiskt bistånd. Jag kan lova alla och envar att det finns få processer i vårt land som innehar den mängden av förnedring. Man blir misstänkliggjord och granskad uti fingerspetsarna. Det är inte roligt men troligen nödvändigt för att kunna säkerställa att inte människor som inte behöver och skall ha får bistånd. Men det ligger ett misstänkliggörande i processen som snuddar vid att anklaga den som inte har för att den inte har. Den process som vi har när vi söker ekonomiskt bistånd är en tyst process i den meningen att den sker mellan myndigheten och individen och ingen annan behöver veta om att just du inte har pengar. Därmed slipper alla andra i samhället också låtsas om att det finns olika ekonomiska villkor som skulle kunna tyda på att vi inte verkligen tar hand om varandra.
  Det som jag tror spelar stor roll i tiggeridebatten är att det är så synligt för oss som har att vi just har. Rent fysiskt sitter ofta, de människor som av olika anledningar inte har pengar, på marken, vilket gör att vi som har hamnar i en maktposition rent fysiskt. Vi kan välja att höja huvudet och ignorera den medmänniska som finns, men sitter ner. Det blir som att stoppa huvudet i sanden, fast upp i luften den här gången. Men inuti skaver det kanske ändå, det är en medmänniska som jag väljer att inte hjälpa, när jag gör det.  Vi blir påminda om att samhället inte är så idylliskt som vi tror och vill att det skall vara. Vi blir påminda om att vi inte är perfekta och för min del tänker jag på "Ska jag ta vara på min broder?".
 Lösningen att kriminalisera den som inget har är verkligen att lägga skulden på den som inte har vilket mer liknar 1800-talet där man kunde bli mycket illa behandlad om inte hade pengar och kunde betala för sig.
  Helt klart att vi som samhället måste hitta någon lösning för det fungerar inte som det är nu. Det är kanske samhället på den europeiska nivån som man skall tänka sig då. Men är inte alla EU-medborgare lika mycket värda? Vi måste inte tävla mot botten som dagens ledare i Sydsvenskan tycks mena att vi skall eftersom det skulle vara det enda realistiska. Varför är det alltid med realistiskt att vara omänsklig än att vara mänsklig? Borde det inte i längden vara bättre för alla att alla har en skälig levnadssituation, både socialt och ekonomiskt?  Inser man inte som medborgare i Sverige att man, även om vi har olika förutsättningar, ändå har en grundtrygghet som är få förunnat på vår jord.
  Personligen har jag inte någon lösning på situationen. Men att göra det olagligt har jag svårt att förstå vitsen med eftersom det inte på något sätt löser situationen, endast gömmer den.

 

måndag 15 augusti 2016

kampen om tiden

Image result for klocka
Den vardagliga kampen om tiden har börjat där varje minut räknas och det gäller att både hinna med så mycket som möjligt parallellt med att skapa andrum, rum för kärlek och glädje.
  Om man prioriterar den ena är det lätt hänt att man tappar den andra. Men någonstans tänker jag att när man tappar tiden till förmån för att få äta middag och samlas och umgås tillsammans i familjen så är det så värt det och den tiden blir extra viktig.

torsdag 11 augusti 2016

Sommaren är kort

Det är helt otroligt. Det var ju nyss som sommarlovet låg framför fötterna med oceaner av tid. Nu står man här med en hel termin framför sig och temperamentet och känslan är helt annorlunda än för när lovet började.
  Som en stor vän av vardagen och livet i den så ser jag detta inte alls som en nackdel. Det är stundtals frustrerande att inte äga sin egen tid. Men desto viktigare den tid man faktiskt äger. Så att man spenderar den på ett meningsfullt sätt, vilket stundtals lika gärna kan vara att sitta med en kopp kaffe i handen och se på när ens barn har det bra, föra ett meningsfullt samtal, förkovra sig eller bara existera för existerandets egen skull.
  Men nu är det slut på existerandet för sin egen skull. Nu är det nya äventyr som väntar och nya dagar. Känslan är dock att det kommer att bli ett bra och vänligt år det som kommer med många skratt, nya erfarenheter och förhoppningsvis en hel del kunskaper.

fredag 6 maj 2016

Absurditeten i krig

Under den första julen under det första världskriget. Alltså julen 1914 utspelade sig en total paradox. De meniga soldaterna från båda sidorna av kriget den här gången utgörande av tyskar och engelsmän gick helt enkelt upp ur sina skyttegravar och önskade varandra god jul. Man utbytte några ord bytte cigaretter och så vidare. Till slut spelade man också en fotbollsmatch mellan Tyskland och England. Helt otroligt i ett krig som annars på det flesta sätt var riktigt fruktansvärt.
  I Fall of Giants  vilket är den första i  The Century trilogy av Ken Follet belyses vad ett krig i alla fall delvis är. Det två som talar är relativt nära vänner sedan sina barndomsår. Enda haken är att den ena är tysk,  von Ulrich och den andra Fitz är engelsman. Här möts de på julnatten.
  "The voice was familiar. He truned to see a German approaching. As the man came close, he regognized him. 'Von Ulrich?' he said in amazement.
  'The very same!' Walter smiled broadly and held out his hand. Automatically Fitz took it. Walter shook hands vigoursly. He looked thinner, Fitz thought, and his fair skin weathered. I suppose I've change too, Fitz thought.
  Walter said: 'This is amazing - what a coincidence!'
  'I'm glad to see you fit an well', Fitz said. 'Though I probably shouldnt't be.'
  'Likewise!'
  'What are we going to do about this?' Fitz waved a hand at the fraternizing soldiers. 'I find it worrying.'
  'I agree. When tomorrow comes they may not wish to shoot at their new friends.'
  'And then what would we do?'

Ett förslag skulle kunna ha varit att kanske sluta kriga och hitta en diplomatisk lösning. Men det kanske hade varit för enkelt.

Källor:
Follett, Ken. Fall of Giants. London: Pan, 2011. Print.

lördag 19 mars 2016

Logisk prissättning...


Var under förmiddagen inne på elgiganten för att köpa nya kolsyreflaskor. Blev lite förvånad när jag insåg att två flaskor som hade exakt samma volym skilde prismässigt med 51 kronor. Den ena flaskan kostade 150 kr medan den andra flaskan kostade 99 kr. Hur mycket jag än funderade kan jag inte komma fram till vad är det som gör att affären tyckte att den ena skulle vara värd så mycket mer.
  Som sagt det var samma volym, samma märke men olika design. Vet inte om jag tycker att den dyrare flaskans design skulle vara så mycket snyggare. Gåtan kvarstår vad gör den ena flaskan 50 % mer värdefull?

lördag 12 mars 2016

Var tog medmänskiligheten vägen?

Blir negativt förundrad över vad som har hänt med vårt samhälle. Tidigare tycker jag att det har funnits en vilja bland politiker att tävla om att göra samhället mer öppet och välkomnande. 
  Nu är läget det motsatta. Det tycks det bara finnas en vilja att göra vårt samhälle mer ovälkomnande och man skall verkligen skylta med hur det inte är en god att idé att komma just till vårt land. Ofta får man höra att det handlar om att vi måste skydda våra välfärdssystem. Vilket givetvis är väldigt viktigt. Personligen tycker jag att Sverige är ett fantastiskt land och många gånger har jag tackat min lyckliga stjärna för att jag är född just här och får leva i Sverige i denna tid. Jag delar det gärna med fler människor. 
  Den enorma mängd av energi som läggs på att hitta anledningar till att Sverige och övriga Europa inte skall ta emot flyktingar och stänga alla gränser skulle vi istället kunna lägga på att göra något bra av sitautionen. I Sydsvenskan idag stod det att EU-länderna gör allt för att lista ut var flyktingarna nu kommer att försöka ta sig in som om de vore värsta typen av brottslingar. 
  Men vänta nu? Kommer människor hit för att de verkligen ser framemot att komma till ett annat land eller flyr de från ett veritabelt helvete som man inte kan leva i, i synnerhet inte om man har barn att ta hand om. Kan man tänka sig att majoriteten av människor som kommer in till vårt land egentligen hellre hade stannat kvar i de fullt fungerande liv som de hade innan kriget bröt ut, med sina vänner, familj och arbete? 
  Man kan bara bita ihop och hoppas att kriget aldrig kommer till vår världsdel igen, risken finns att vi måste åka till Mars om vi vill ha någon fristad med tanke på den ovilja som finns att välkomna människor som kommer till oss för en hjälpande hand. 
  Ska vi ta vara på våra medmänniskor och därmed återinföra en generösare flyktingpolitik? Ja absolut!