En liten reflektion kring tiggeri

Det finns nog få frågor som hela tiden är så heta som frågan om tiggeri. Men varför är det så?
  Under denna vecka har frågan om tiggeriets legitimitet diskuterats. Frågan om det skall bli olagligt att tigga.
  Det vi egentligen frågar oss är ju faktiskt om det är okej att vara så fattig att man skall behöva be sina medmänniskor om hjälp? Alltså om människor inte har ett arbete för att de inte kan få ett arbete av en eller annan orsak skall ha rätt att finnas i förlängningen. Eller om de skall få finnas men inte synas.
  Min tanke är att det nog alltid har funnits en viss skam i att inte kunna förtjäna sitt eget uppehälle och ta ansvar för sig själv. Den skammen sitter i själva begreppet fattig. Personligen har jag erfarenheten av att två gånger  ha behövt, som det i dag kallas, ekonomiskt bistånd. Jag kan lova alla och envar att det finns få processer i vårt land som innehar den mängden av förnedring. Man blir misstänkliggjord och granskad uti fingerspetsarna. Det är inte roligt men troligen nödvändigt för att kunna säkerställa att inte människor som inte behöver och skall ha får bistånd. Men det ligger ett misstänkliggörande i processen som snuddar vid att anklaga den som inte har för att den inte har. Den process som vi har när vi söker ekonomiskt bistånd är en tyst process i den meningen att den sker mellan myndigheten och individen och ingen annan behöver veta om att just du inte har pengar. Därmed slipper alla andra i samhället också låtsas om att det finns olika ekonomiska villkor som skulle kunna tyda på att vi inte verkligen tar hand om varandra.
  Det som jag tror spelar stor roll i tiggeridebatten är att det är så synligt för oss som har att vi just har. Rent fysiskt sitter ofta, de människor som av olika anledningar inte har pengar, på marken, vilket gör att vi som har hamnar i en maktposition rent fysiskt. Vi kan välja att höja huvudet och ignorera den medmänniska som finns, men sitter ner. Det blir som att stoppa huvudet i sanden, fast upp i luften den här gången. Men inuti skaver det kanske ändå, det är en medmänniska som jag väljer att inte hjälpa, när jag gör det.  Vi blir påminda om att samhället inte är så idylliskt som vi tror och vill att det skall vara. Vi blir påminda om att vi inte är perfekta och för min del tänker jag på "Ska jag ta vara på min broder?".
 Lösningen att kriminalisera den som inget har är verkligen att lägga skulden på den som inte har vilket mer liknar 1800-talet där man kunde bli mycket illa behandlad om inte hade pengar och kunde betala för sig.
  Helt klart att vi som samhället måste hitta någon lösning för det fungerar inte som det är nu. Det är kanske samhället på den europeiska nivån som man skall tänka sig då. Men är inte alla EU-medborgare lika mycket värda? Vi måste inte tävla mot botten som dagens ledare i Sydsvenskan tycks mena att vi skall eftersom det skulle vara det enda realistiska. Varför är det alltid med realistiskt att vara omänsklig än att vara mänsklig? Borde det inte i längden vara bättre för alla att alla har en skälig levnadssituation, både socialt och ekonomiskt?  Inser man inte som medborgare i Sverige att man, även om vi har olika förutsättningar, ändå har en grundtrygghet som är få förunnat på vår jord.
  Personligen har jag inte någon lösning på situationen. Men att göra det olagligt har jag svårt att förstå vitsen med eftersom det inte på något sätt löser situationen, endast gömmer den.