tisdag 30 oktober 2012

energirik och på väg.

  Efter att ha suttit två dagar i streck och bara analyserat vad mina elever kan alternativt inte kan borde jag känna mig tämligen urblåst ur huvudet utan entusiasm och bara vilja gå hem och koppla av. Men nej min energi är på topp. Huvudet arbetar för högvarv. Kanske är det något av ett flow, eller som man skulle kunna översätta det till möjligen flyt. Det borde man nog göra eftersom det är en
  Hur skall man nu ta till vara detta flyt. Vet faktiskt inte riktigt än men just nu tar jag tag i det genom att skriva så att tangentbordet glöder, i alla fall nästan.
  Vad är det som spelar roll. Jo det spelar helt självklart roll att man har kollegor som man trivs väl med. Det gör livet som stundtals kan bli lite kargt som lärare. Men jag tror att det som det ger en som lärare när man inser att den här eleven är på väg framåt. Oj vad han eller hon faktiskt kan. Det här fungerar ju. Samtidigt som man också behöver analysera vad det är som troligen har gått fel i undervisningen när eleverna inte kan.
  Eftersom jag också befinner mig i en fas då jag försöker komma fram till om det är läge att söka mig vidare till ett annat yrke funderar jag extremt mycket på varför det är så himla svårt, alldeles förutom att det inte regnar ner jobb, inte över mig i alla fall. Någonstans tror jag att det handlar om att det är en sådan morot att se dessa barn och ungdomar utvecklas och vart de skall ta vägen. Det faktum att jag tycker om mina elever på olika sätt. Varje elev, eftersom varje elev är en människa, består i en viss dos av utmaning. Men ändå det är inte lätt att släppa dem. Den variationen som detta yrke ger är också något som jag känner att det skulle vara svårt att vara utan.
 
 

torsdag 18 oktober 2012

en helt vanlig torsdag...

Så mycket händer hela tiden. Funderar en hel del på hur det är möjligt. För omväxlings skull tänkte jag att det kanske skulle vara på tiden att horisontalläge skulle kunna intas innan midnattstimmen har slagit in. Men vi får se om jag lyckas.
  Slås av hur stort livet är och hur samtidigt det är så att det är de många små delarna som gör livet till en sådan helhet. Livet är stort. Det är stort att ha vänner som man kan föra djupa och långa samtal med. Det är stort att förstå att andra människor bär på sina kors och att man ändå kan dela erfarenheter.
  Med risk för att låta uråldrig tycker jag att ju längre livet går desto lättare blir det att bli tårögd. Det är som att man skulle kunna börja gråta för minsta lilla. Vet inte vad det kommer ifrån. Men jag rörs av alla de människor som jag möter och deras öden och äventyr.
  Kärleken till medmänniskor kan verkligen fylla mig med en sådan glädje och värme. Tänk vad vi människor tillsammans kan göra. Det är i mina ögon fantastiskt.
Vissa dagar är livet så oerhört mycket bara kamp. Det är då man flyr in i de sysslor som livet kräver av en. Dessa sysslor som både tar död på en av tristessen men samtidigt också är det som håller en på banan de dagar som kampen är att jämföras med brant bergsbestigning. När man redan när klockan är åtta inser att man har löst tre strider som var helt onödiga, men ur stridsdeltagarnas sida livsnödvändig. Detta hände inte idag men igår morse. Det är nödvändigt att reta sin lillebror till tårar som då givetvis måste slå tillbaka. Stoltheten. Så går lite tid och mamman blir möjligen en aning mer stressad. Men samtidigt så blir det bra till slut och man får säga förlåt och den lättnad som kan infinna sig när en konflikt är löst.
Några reflektioner i slutet av en lång dag med några ljusglimtar.
Frid till dig som läser!