Så mycket händer hela tiden. Funderar en hel del på hur det är möjligt. För omväxlings skull tänkte jag att det kanske skulle vara på tiden att horisontalläge skulle kunna intas innan midnattstimmen har slagit in. Men vi får se om jag lyckas.
Slås av hur stort livet är och hur samtidigt det är så att det är de många små delarna som gör livet till en sådan helhet. Livet är stort. Det är stort att ha vänner som man kan föra djupa och långa samtal med. Det är stort att förstå att andra människor bär på sina kors och att man ändå kan dela erfarenheter.
Med risk för att låta uråldrig tycker jag att ju längre livet går desto lättare blir det att bli tårögd. Det är som att man skulle kunna börja gråta för minsta lilla. Vet inte vad det kommer ifrån. Men jag rörs av alla de människor som jag möter och deras öden och äventyr.
Kärleken till medmänniskor kan verkligen fylla mig med en sådan glädje och värme. Tänk vad vi människor tillsammans kan göra. Det är i mina ögon fantastiskt.
Vissa dagar är livet så oerhört mycket bara kamp. Det är då man flyr in i de sysslor som livet kräver av en. Dessa sysslor som både tar död på en av tristessen men samtidigt också är det som håller en på banan de dagar som kampen är att jämföras med brant bergsbestigning. När man redan när klockan är åtta inser att man har löst tre strider som var helt onödiga, men ur stridsdeltagarnas sida livsnödvändig. Detta hände inte idag men igår morse. Det är nödvändigt att reta sin lillebror till tårar som då givetvis måste slå tillbaka. Stoltheten. Så går lite tid och mamman blir möjligen en aning mer stressad. Men samtidigt så blir det bra till slut och man får säga förlåt och den lättnad som kan infinna sig när en konflikt är löst.
Några reflektioner i slutet av en lång dag med några ljusglimtar.
Frid till dig som läser!
En blogg för reflektion kring livet och dess innehåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar