lördag 5 maj 2012

våga tala - våga påstå

Ytterligare en fantastisk morgon med solen som strålar utanför fönstret och en behaglig vårtemperatur utomhus. Bostaden ordentligt rengjord, förutom vissa högar av livet som ännu inte blivit omhändertagna. 
  Eftersom jag är en mycket god vän av radion fick den snabbt ljuda med mänskligt tal i mina öron. Men vad är det jag hör, jo en påannons för ett program som handlar om fattigdom i Sverige. Ett kluvet land. En kvinna som uppenbarligen inte har mycket pengar, hon var hungrig och hade endast ätit några ynka knäckemackor till frukost. Alltså ytterligare en av alla de människor i Sverige som resurserna inte räcker till. 
  Hur blev det så här? Det är nog så att det alltid har funnits människor i vårt land som inte har haft tillräckligt med monetära resurser för att klara sig. Det som är anmärkningsvärt är att de verkar bli fler och fler. Även om den ekonomiska krisen har slagit till i vårt land är det dock fortfarande så att vi har tillväxt och därmed borde det finnas resurser att klara att fördela resurserna så att det räcker till alla. 
  Det som är oroväckande i allt detta är att trots att det finns en situation där politikerna inte vill, inte vågar tala om vad de vill. Ingen av partiledarna är överdrivet öppenhjärtiga. Alla är väldigt lågmälda och säger så lite som möjligt. Men varför? Min gissning är att ingen vill lova någonting som man inte sedan kan hålla. Det är naturligtvis bra om man vill undvika att vara oärlig. Men det ligger inte desto mindre ett problem i att det är så väldigt få som vill någonting i vårt samhälle. Denna ovilja att vilja någonting innebär att man faktiskt överger medborgarna. Det finns ingen som vågar inge framtidshopp. Detta innebär naturligtvis inte att varje medborgare inte har ansvar, för det har varje medborgare. Ansvaret är så att säga den andra sidan av myntet att vara fri och vuxen. 
  Men bristen på framtidshopp och en känsla av att det spelar ingen roll vad jag själv gör. Det är ändå inte mig det kommer an på får människor att tappa tilltron till båda sig själva, andra, samhället ja kort sagt framtiden. En brist på framtidshopp göder också egoismen i samhället. Detta åskådliggjorde en debattör i P1:s program Ring P1. Han menade definitivt att det inte fanns någon som helst anledning för oss i Sverige att ta hand om varken flyktingar eller att ge bistånd till andra människor. Det finns en stark rädsla i detta att det inte skall räcka till oss själva. Detta är en lysande, fantastisk grogrund för fascismen. 
  För mig har orden som Kain säger till Gud i samband med att han har slagit ihjäl sin broder Abel "Skall jag ta hand om min broder?" stor betydelse. Skall vi ta vara på varandra i vårt samhälle och i vår värld. Enligt min mening. Ja absolut. Det skall vi verkligen. Den stora knäckfrågan är dock hur gör man det i vår värld i vår tid. Har vi ett ansvar för kvinnan som bara hade två knäckemackor till frukost? Har vi ett ansvar för http://www.facebook.com/notes/jimmy-james-fredriksson/utf%C3%B6rs%C3%A4krad-av-f%C3%B6rs%C3%A4kringskassan/10150771123922936 hur försäkringskassan har agerat i detta fall? Kanske inte ett ansvar för att det blivit så i första fallet men definitivt ett ansvar att förhindra att så inte sker igen. 
  Jag vill förändra samhället på följande tre punkter: 
  • alla människor skall få plats i vårt samhälle. Varje enskild människa kan och skall vara med i att skapa vår tillvaro, var och en efter sin förmåga. 
  • Vi måste börja anpassa samhället efter oss medborgare. De kan få konsekvenser som innebär att man kanske måste dela upp arbeten så att fler får plats. Det är ju så att många som har jobb arbetar så att det stupar medan de som inte har jobb tappar taget om hela livet. Ett oförsvarligt slöseri med mänsklighet.  
  • Vi måste anpassa oss efter det jordklot vi bor på. Vi kan faktiskt inte använda resurser som vi gör idag. Vi måste tänka om radikalt. 
Dessa tre punkter hänger ihop. Det handlar om hur vi tar vara på varandra. Gör vi det tillsammans är vi starka.
Ha nu en trevlig lördag och gott hopp och frid och tilltro inför framtiden. 

  /Karin