måndag 24 december 2012

God Jul

Tänk så har det hänt igen. Det blev den 24/25 december igen. Det är lika förvånande varje år. Det är datum som stora delar av den västerländska kulturen förbereder sig för. I synnerhet förbereder sig handlarna och kyrkorna för detta speciella tillfälle. Vi stressar och fejar och förbereder oss. Det pysslas och fixas. En hel rad av lukter och smaker är förknippade med dessa dagar. Men vad är det egentligen vi firar?
  Det är svårt att komma ifrån att det är ett datum som har varit viktigt länge, länge och egentligen oberoende  av den kristna tron. Det finns och har funnits olika former av firande genom årtusendena just vid denna tid på året?
  Det som på den norra sidan av jordklotet händer vid denna tid, om än den 21 eller 22 december är att solen står som allra lägst på himlen. Det är alltså som mörkast. Men detta mörkaste bär också på ett hopp. Det vänder. Det kommer att bli ljusare. Hoppet om ljus även om det är aldrig så litet just nu är ändå på väg. Ljuset kommer.

Men vad är detta för en helg idag år 2012 när många av oss härstammar från en kultur som har varit kristen och som nu är någon form av  intressant  blandning  mellan kristna, sekulära, muslimer, judar, buddhister, hinduer mm. Efter att ha varit med på mina barns skolavslutning och hört hur prästen och församlingspedagogen lyckades lyfta vad som kanske är det absolut mest centrala kärnan i vad julen handlar om. Vad skulle detta vara. Jo att vi faktiskt ser varandra. Det faktum att vi lägger ner lite extra tid och omtanke och funderar på vad just den person vi ser skulle kunna bli glad för. Det behöver inte vara något extra stort men det viktiga är att vi ser varandra. Det att vi ser varandra för just det som var och en av oss är där vi är i den verklighet vi faktiskt lever i.

Så låt oss fira att vi har varandra och vara glada för de vi har omkring oss samt glöm inte att ljuset är på väg tillbaka.  


Ha en riktigt trevlig och God Jul!




lördag 1 december 2012

Advent, jul och sommaravslutning och alla barns rätt att vara med i skolans aktiviteter!

Så var det dags... det är snart jul igen. Ja man kan ju allmänt undra vem som stal november men det är inte frågan för detta lördagsinlägg.
  Som så många gånger har debatten om var man skall ha skolans avslutning.  Detta är egentligen en anakronistisk debatt i mina ögon. Under hela nittonhundratalet och i synnerhet under nittonhundratalets andra hälft har kyrkan alltmer kommit att bli ett särintresse bland andra. Det finns många olika kyrkor och har funnits ett längre tag.
  Den svenska evangelisk-lutherska kyrkan har efter många om och men blivit en någorlunda fri kyrka.  Fast för många är det ändå det som man tänker på som Kyrkan. Det finns alltså inte något som gör att man skall  fira gudstjänst i kyrkan. Det finns en hel del i vårt avlånga land som ser denna institution som enbart en kulturinstitution. Visst det är svårt att argumentera bort att religionen till viss del är en del av en kultur och den har påverkat hur många tänker. Men detta är inte ett skäl till att man skall avsluta skolans verksamhet som i ärlighetens namn har otroligt lite med kyrkan att göra i den dagliga verksamheten. Med samma logik skulle vi kunna ha avslutning i ett museums aula eller i statshuset. Kyrkan är inte den kulturbäraren i dag som den var för 50 år sedan.
  Dessutom finns det skäl att påpeka att kulturargumentet bara lyfts fram när det gäller att komma åt kyrkans stämningsfaktor. Argumentet har nog aldrig dykt upp i de lite mer brännande existentiella frågorna som är kontroversiella. När dessa frågor dyker upp är det nog inte någon sekulär som tycker att de kristna  värderingarna är speciellt representativa för den svenska kulturen, tvärtom bespottas värderingarna som en kvarleva från forntiden. Kulturargumentet är därför inte ett hållbart argument och har inte någon  någon verklig bäring i din här debatten.
  Det allra viktigaste argumentet varför man inte i mina ögon skall ha skolavslutning i kyrkan är att det att  de facto stänger ut vissa elever. Lika viktigt som det är för mig som kristen att man respekterar kyrkan för den plats där jag möter Gud, lika viktigt är det att jag som kristen respekterar att det finns föräldrar och barn som antingen inte har någon tro alls eller som har en tro som faktiskt inte tillåter att barnet befinner sig i en kyrka. Det spelar inte någon roll vilken grund dessa barn eller dessa barns föräldrar inte vill att deras barn skall vara i kyrkan det räcker med att det finns ett sådant barn för att skolan inte skall ha skolavslutning eller adventsfirande i kyrkan. Skolan är till för alla barn varje dag inklusive advent, julavslutning och sommaravslutning!!!!
  Om man sedan vänder sig från andra hållet som en aktiv trosutövare där tron är den del av livet som ger en kompass och som riktar en framåt på en bana, där mitt liv först och sist börjar med Gud. En tro som ger mig ett fundament att stå på när jag befinner mig i livet som ger mig en kompass att veta med vilka glasögon jag har valt att se livet.
  I det sammanhanget tycker jag bara att skolan har där att göra i ett sammanhang och det är när besöket ingår som en del i en neutral undervisning.
  I övriga fall tycker jag att det är synnerligen respektlöst och jag kan inte förstå varför kyrkan skulle vilja ta in skolan av  rent affärsmässiga skäl. Det tycker jag är fel. Kyrkan är en helig plats och absolut inte bara en lokal. Kyrkan skall vara öppen och välkomnande för alla men inte i ett sammanhang när den endast utnyttjas som lokal för att en skola inte har någon annan lösning. I det läget tycker jag att skolan skall hitta en annan lösning.
 I sydsvenskan idag den 1 december berättas av Heidi Avellan om hur skolminister Jan Björklund avfärdar denna debatt som bara trams och det tycker jag är upprörande. Där visar han en stor disrespekt som jag inte tycker att en skolminister skall visa de som arbetar i skolan och dess elever och föräldrar. Skärpning Björklund! Man kan fundera över respekten också hos Göran Hägglund när han uppenbarligen tycker att det bara i det läget skulle vara att ändra i lagen.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/hejda-och-hej-hosianna/


lördag 17 november 2012

Alla är vi människor

Den senaste veckan har präglats av att Sverigedemokraterna har hamnat i medias stora sökarljus. Det har inte gått att närma sig något medium, förutom böcker möjligtvis, där juninatten 2010 inte har berörts. Det har analyserats härs och tvärs och precis som vanligt kan inte medierna låta bli att överanalysera.
  Ur mitt sätt är dessa ledande Sverigedemokraters sätt att bete sig helt oacceptabelt. Det finns inte något ursäktbart i deras beteende. Allra minst med deras egna urskuldande att de skulle ha varit berusade, som om det vore en ursäkt som gjorde att man fick bete sig hur som helst. Absolut inte! Man är ansvarig för sina handlingar om man med eget berått mod har druckit alkohol. Det ger en inte på något sätt rätt att bete sig på detta sätt som de så uppenbarligen gör.
  Men den viktiga frågan enligt min mening handlar ändå om vem som har rätten att bestämma vilka som skall ha rätt att vara människa i Sverige. I mitt arbete som lärare träffar jag elever och lärare med   ursprung i kulturer från olika länder. Vi har alla det gemensamt att vi är människor. Det som man inte kan låta bli att slås av här är att alla har ett behov av att få leva och existera i trygga och lugna miljöer där man kan få utvecklas som människa och rusta sig för den verklighet vi alla lever i.
  Den fråga som är lika aktuell som någonsin förut är vilket samhälle är det som eleverna om några år skall komma ut i och vara självständiga och kompetenta medborgare. Är det ett samhälle där alla får plats?
  Nej inte som det ser ut nu. Enligt min mening är det hög tid att åter börja leta efter visioner om vilket samhälle vi vill att våra barn skall växa upp i. Skall de växa upp i ett samhälle där bara den som är frisk, stark och med goda intellektuella och ekonomiska resurser skall få existera och utvecklas och där resten blir någon form av samhällets papperskorg.
  Det skulle vara väldigt trevligt att inte svara ja på den frågan. Men som samhället ser ut i dag är vi på väg åt det hållet. Den kris som har funnits i Europa under ett antal år håller nu med en allt snabbare takt att ta sig till länderna i norra Europa. Vi har inte minst märkt det under de senaste veckorna där det så gott som dagligen har varit något varsel om att en hel del människor kommer att bli arbetslösa. När man tänker på att det innebär att det för varje arbetslös kanske finns ett antal människor runt omkring denna människa, partner och kanske barn som direkt drabbas av detta förstår man att detta inte bara är siffror utan att det väldigt konkret påverkar människors vardagsliv. Man ser om sitt eget hus först och sedan får övriga hålla sig borta. Här har vi en stark grogrund för varför vi och dom-tänkandet ökar. Vem skall jag visa solidaritet mot och vem skall bli utanför. Det är nära till hands att tänka att kakan inte kommer att räcka till alla. För att rent mänskligt överleva detta är det så lätt att vi börjar utdefiniera andra människor som mindre värda, mindre mänskliga. Det blir viktigare att definiera vem som är människa som jag och vem som inte är det.
  Innebär det att det är kört och att vi inte kan göra någonting åt situationen. Nej inte alls. Vi har alla var och en på sitt håll möjlighet att påverka vårt samhälle åt ett positivt håll. Det är hög tid att ta tag i framtiden och skapa en framtid för alla, där alla kan få möjlighet att utvecklas i sin takt. Ett samhälle där alla kan få möjlighet att bidra med just sin kunskap och få möjlighet att kunna få känna sig meningsfull och med rätt att finnas oavsett om vi tror på Buddha, Hinduistiska gudar, Allah, ingenting, Människan eller Jesus. Oavsett var vi kommer ifrån på denna jord. Vi är alla människor och vi har alla en rätt att existera och bidra tillsammans för en framtid.
  För min egen del tror jag att det system som vi ändå har haft i Sverige under en lång tid där vi tillsammans bär de svåra frågorna och betalar efter förmåga så att inte någon skall ramla utanför är av godo. Där det finns en möjlighet för livet att gå rakt itu utan att man för den skull bokstavligt ramlar ner på den hårda svarta asfalten. Ett samhälle där alla kan få plats och man får lov att vara människa med glädjeämnen och också lidanden som finns. Vi måste sluta skönmåla och börja se verkligheten sådan den är,  men inte utan visioner. Först då kan vi skapa  ett samhälle som går framåt där vi människor får plats med det vi har att ge.

lördag 3 november 2012

En hyllning till radion

Det finns absolut inte något medium som är bättre än radion. I många, många decenniet har TV och - filmmedierna varit de som har upphöjts framför radion. Men jag måste säga att jag tycker att detta är väldigt synd.
  Fördelen med radion är ju självklart att själva orden och budskapet kommer fram på ett helt annat sätt än vad det gör i TV-mediet. Där tv:n per automatik förhöjer den visuella delen av det mänskliga och därmed i värsta fall tar bort fokus från det som den som sänder ut det har tänkt. Det kan mycket väl tänkas att en invändning kan vara att  bilden förstärker det budskap som den som sänder vill skicka ut. För min del tror jag faktiskt att det som framför allt händer är att man blir avtrubbad och det väldigt snabbt. Men det är en annan diskussion.
  Men nu var detta förvisso tänkt att vara en hyllning till radion. Radion möjliggör att man faktiskt kan vara aktiv med andra sysslor man har. Ofta, inte alltid,  har den en klart utbildande effekt och den sträcker sig längre än andra medier eftersom den inte kräver fysisk närvaro vid en plats utan man kan flytta omkring och fortfarande höra vad som sägs.
  Med den nyare tekniken med podradiosändningar har det även blivit möjligt att släppas lös från tablåerna. Man kan numera lyssna på de program man vill när man vill så länge man har tillgång till en apparat som kan hämta hem en podcast.
  Radion är ett framtidsmedium inte minst som språkförmedlare. Genom de digitala medierna och möjligheterna att strömma olika radiosändningar har man numera möjligheter att ta del av utländsk media.
  Det är absolut nödvändigt i denna  veva att slå ett slag för den längre intervjun. Det kan inte hjälpas att i alla fall jag genom åren har blivit ganska trött på samhällsmagasinen där det är mer regel än undantag att den som intevjuas på ett eller annat sätt blir avbruten i det hen har att säga.  Därför är det så extra befriande när man kan lyssna på Värvet där Kristoffer Triumf (http://www.facebook.com/VARVETS) intervjuar kända nöjesprofiler och åtminstone en politiker i långa intervjuer, vilket gör att man får en chans att bilda sig djupare inblick i hur de intervjuade tänker, vilka åsikter de har och på vilket sätt de tar sig an livet. Man kan lära sig både det ena och det andra av dessa människor. Tänk att de vill dela.
 Det finns givetvis många fler radioprogram att hålla reda på och följa. Två för mig livsviktiga program är Spanarna (http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=516) där tre personer varje vecka spanar in i framtiden men det viktiga här är givetvis inte deras spaning framåt utan snarare den analys de gör av samtiden.
Det andra av dessa två livsviktiga radioprogram är Friday night comedy (http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/fricomedy) som är ett sanslöst roligt Brittiskt humorprogram som går på fredagar kl. 19.30 svensk tid. Har man chansen att få skratta skall man ta den.

Fler radiotips kommer att komma, jag lovar.
Till alla som läser önskar jag en fantastiskt skön och fridsam helg!
ps. Kom ihåg era döda och alla helgonen, det är ju Alla helgons dag idag.

tisdag 30 oktober 2012

energirik och på väg.

  Efter att ha suttit två dagar i streck och bara analyserat vad mina elever kan alternativt inte kan borde jag känna mig tämligen urblåst ur huvudet utan entusiasm och bara vilja gå hem och koppla av. Men nej min energi är på topp. Huvudet arbetar för högvarv. Kanske är det något av ett flow, eller som man skulle kunna översätta det till möjligen flyt. Det borde man nog göra eftersom det är en
  Hur skall man nu ta till vara detta flyt. Vet faktiskt inte riktigt än men just nu tar jag tag i det genom att skriva så att tangentbordet glöder, i alla fall nästan.
  Vad är det som spelar roll. Jo det spelar helt självklart roll att man har kollegor som man trivs väl med. Det gör livet som stundtals kan bli lite kargt som lärare. Men jag tror att det som det ger en som lärare när man inser att den här eleven är på väg framåt. Oj vad han eller hon faktiskt kan. Det här fungerar ju. Samtidigt som man också behöver analysera vad det är som troligen har gått fel i undervisningen när eleverna inte kan.
  Eftersom jag också befinner mig i en fas då jag försöker komma fram till om det är läge att söka mig vidare till ett annat yrke funderar jag extremt mycket på varför det är så himla svårt, alldeles förutom att det inte regnar ner jobb, inte över mig i alla fall. Någonstans tror jag att det handlar om att det är en sådan morot att se dessa barn och ungdomar utvecklas och vart de skall ta vägen. Det faktum att jag tycker om mina elever på olika sätt. Varje elev, eftersom varje elev är en människa, består i en viss dos av utmaning. Men ändå det är inte lätt att släppa dem. Den variationen som detta yrke ger är också något som jag känner att det skulle vara svårt att vara utan.
 
 

torsdag 18 oktober 2012

en helt vanlig torsdag...

Så mycket händer hela tiden. Funderar en hel del på hur det är möjligt. För omväxlings skull tänkte jag att det kanske skulle vara på tiden att horisontalläge skulle kunna intas innan midnattstimmen har slagit in. Men vi får se om jag lyckas.
  Slås av hur stort livet är och hur samtidigt det är så att det är de många små delarna som gör livet till en sådan helhet. Livet är stort. Det är stort att ha vänner som man kan föra djupa och långa samtal med. Det är stort att förstå att andra människor bär på sina kors och att man ändå kan dela erfarenheter.
  Med risk för att låta uråldrig tycker jag att ju längre livet går desto lättare blir det att bli tårögd. Det är som att man skulle kunna börja gråta för minsta lilla. Vet inte vad det kommer ifrån. Men jag rörs av alla de människor som jag möter och deras öden och äventyr.
  Kärleken till medmänniskor kan verkligen fylla mig med en sådan glädje och värme. Tänk vad vi människor tillsammans kan göra. Det är i mina ögon fantastiskt.
Vissa dagar är livet så oerhört mycket bara kamp. Det är då man flyr in i de sysslor som livet kräver av en. Dessa sysslor som både tar död på en av tristessen men samtidigt också är det som håller en på banan de dagar som kampen är att jämföras med brant bergsbestigning. När man redan när klockan är åtta inser att man har löst tre strider som var helt onödiga, men ur stridsdeltagarnas sida livsnödvändig. Detta hände inte idag men igår morse. Det är nödvändigt att reta sin lillebror till tårar som då givetvis måste slå tillbaka. Stoltheten. Så går lite tid och mamman blir möjligen en aning mer stressad. Men samtidigt så blir det bra till slut och man får säga förlåt och den lättnad som kan infinna sig när en konflikt är löst.
Några reflektioner i slutet av en lång dag med några ljusglimtar.
Frid till dig som läser!


torsdag 20 september 2012

göra färdigt = inre tilfredställelse, många ofärdiga projekt= stress

Så var det så länge sedan som några rader skrevs här. Funderar på att ändra lite karaktär på bloggen så att det blir lite mer av vardagliga funderingar som ändå handlar om och speglar det liv man lever.
  Har precis suttit och rättat glosförhör. Funderar i samband med detta på att det verkligen spelar stor roll att man avslutar det man håller på med. Det ger en skön känsla inombords att veta att man är färdig med någonting som man har haft hängande över sig.
  Tror att det är ofta som vi i vårt samhälle missar detta med vikten av att göra färdigt det vi håller på med. Tvärtom blir vi ofta uppmanade att hålla flera bollar i luften samtidigt. Simultankapacitet hyllas som någonting som man skall sträva efter. Jag tycker att det finns ett egenvärde i att istället göra färdigt det som man håller på med ända tills dess att det är klart. Enligt min mening handlar det om att öva sig i koncentration som varar mer än bara tre minuter som exempelvis radion förväntar sig att vi klarar av att lyssna i taget. Vi har vant oss vid ett samhälle där allt skall avbrytas och fortsättas på inom en tidsram som ytterst faktiskt skapar en hel del stress.
 Nåväl det var några  tankar  innan nattens vila skall träda in.

lördag 23 juni 2012

Nått mål: En värld som håller för alla, människor, djur och natur.

Människan har alltid hävdat att vi lever i den mest  revolutionära tider av alla. Det händer mycket. Just nu anser jag dock att det finns skäl att begrunda om inte detta är tiden för att radikalt förändra det samhälle eller till och med den värld vi lever i. Men givetvis är det ett väldigt stöddigt påstående att göra så här en midsommardag i juni 2012.
  Vem är då jag som gör detta? Har jag någon större roll i samhället. Nej, inte mer än att vara en medborgare i det samhälle vi lever i. Dessutom har jag sedan barnsben ett djupt rotat intresse för samhället, vår historia.
  Finns det då fog för detta påstående. Ja, jag menar det. Vi befinner oss i en värld i fritt fall. Vi befinner oss i en värld där delar av Europa åter står på gränsen till ekonomiskt sönderfall medan andra blomstrar. Rapporteringen om detta sönderfall pågår dagligen även om de är halvt förtäckta i en orkan av väderord. I spåren av de nedskärningar som pågår följer socialoro.
  Ett nynazistiskt parti har fått en rejäl andel röster. De har dock enligt Svenska Dagbladet fredagen den 22 juni börjat använda sig av misshandel av oskyldiga människor som inte stämmer in på deras människoideal. Enligt min mening går det inte att missta sig på likheten med de metoder som den nazistiska gruppen SA genomförde på trettiotalet i Tyskland.
  I stora delar av Mellanöstern har den arabiska våren gått mer och mer mot polarvinter. Mycket hopp har försvunnit. Militären i Egypten gör precis allt för att inte släppa ifrån sig den makt som folket och stora delar av världen i övrigt trodde att de hade släppt i och med att Hosni Mubarak avgick. Syrien är ytterligare ett exempel på när ett folk förtrycks och världen tittar på. Två stora länder som fungerar som en krutdurk.
  I USA har en hel del av det politiska arbetet stannat upp ordentligt för att kongressen inte riktigt fungerar. Filibusters har blivit vardagsmat vilket gör att det  är svårt att ta sig framåt. Samtidigt i USA blir alltfler arbetslösa.
  Hur har vi det då i Sverige. Om man bara skulle lyssna på det som regeringen säger om läget i Sverige skulle man kunna få intrycket av att Sverige är ett land som klarar sig alldeles utmärkt. Men skrapar man lite under ytan och tittar på de som inte bara är "etniska svenskar" i medelåldern, så ser man att det finns att göra i detta land också. Det finns en hel del människor som av olika anledningar inte har jobb, är sjuka eller har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
  Parallellt med detta finns det en tendens att de som har jobb, jobbar tills de fullkomligt stupar. Arbetsgivarna utnyttjar varje uns av kraft i sina arbetstagare.
  Finns det då något hopp för världen? JA, MEN ABSOLUT. Det är upp till oss hur vi vill forma världen. Vi måste bara fatta det. Om det är någon tid i världen man skall börja stöpa om samhället från grunden så är det nu. Det är dags att börja ifrågasätta:

  • kravet på evig tillväxt. 
  • vår rätt att använda jorden på det sätt vi gör, vi tar både från mindre utvecklade länder (på grund av det orättfärdiga system vi skapat), och våra barn och barnbarns framtid. 
  • vår rätt att objektifiera människor och djur för den grova girighetens skull. 
  • varför 8 timmars arbetsdag skulle vara för evigt given. - Dela på jobben, fler får arbete, fler betalar skatt, färre blir sjukskrivna på grund av utmattning. 

Nått mål: En värld som håller för alla, människor, djur och natur. 
Säg ja till framtiden börja förändra! 



Glad sommar!

onsdag 6 juni 2012

nationaldag, skolavslutning och annat somrigt

Så var vi då där igen. Det är Sveriges nationaldag. Även om jag nu är en vardagsmänniska och rent principiellt tycker att det är bättre när man får en rytm och vardagar är vardagar och helger helger, så får jag nog tillstå att detta med en helt plötslig sovmorgon är välkommet.Det att slippa stressa en dag är ljuvligt.
   Dagen då det tycks vara många som funderar på vad det egentligen är vi firar. Helt uppenbart är det inte.  Det tycks som att politikerna har bestämt sig för att jo det är viktigt att vi har en dag ledig så här i försommartider. Innan vi hade nationaldagen hade vi ju pingstafton. Det tog man bort eftersom det är en kristen högtid och det kan vi ju alla inte fira då väldigt många i den svenska befolkningen antingen har en annan tro eller helt enkelt inte har någon tro alls. Det tycker jag personligen är helt okej.
  Däremot är jag lätt tveksam till detta med att fira vår nation. Det är ju inte så att vi har väldigt mycket att fira. Vi har inte varit i krig på väldigt länge sista gången var i början av 1800-talet. Det är ju närmare 200 år sedan. Sveriges insats under andra världskriget går inte till historien som en av de mer heroiska. Det finns förvisso vissa inslag av typen Raol Wallenberg. Sätter man det i relation till att Sverige lät en hel del soldater passera genom vårt land till och från Norge kan man verkligen undra vad det är vi firar, tycker jag i alla fall.
  Samtidigt finns det ett behov av att vi kollektivt har saker som vi alla i samhället har gemensamt. Ser detta i relation att jag helt nyligen genom en av mina elever fick en helt ny vinkel på detta med vikten av att fira saker tillsammans. Det att det kan betyda mycket att man delar tillsammans med resten av befolkningen fester och tidpunkter som alla känner ett behov att fira. Elevens resonemang fick mig att fundera på hur tomt det kanske är om man inte anammar de fester som i Sverige har kristen anknytning. Man hamnar så att säga utanför den stora gemensamma  festerna. Därmed belyste hon vikten av att vi tillsammans i samhället har gemensamma fester. Om vi tar bort alla de religiösa fester som vi tillsammans genom århundradena har byggt vår tidsstruktur på, jul, påsk, kristi himmelfärd, pingst och midsommar hamnar vi i en kulturell tomhet. Vad skall vi då bygga vår kultur omkring. Jag menar inte faktiskt att det måste vara kring de kristna högtiderna men tycker att vi skall fundera väldigt noga vilka högtider vi har och vad det är vi skall fira.
  Kanske är det så som en god vän som precis varit med och delat vår frukost sa att  det vi skall fylla vår nationaldag är tankar på de gemensamma värderingar vi har i samhället om frihet och demokrati... kanske en tanke att bygga vidare på.

lördag 5 maj 2012

våga tala - våga påstå

Ytterligare en fantastisk morgon med solen som strålar utanför fönstret och en behaglig vårtemperatur utomhus. Bostaden ordentligt rengjord, förutom vissa högar av livet som ännu inte blivit omhändertagna. 
  Eftersom jag är en mycket god vän av radion fick den snabbt ljuda med mänskligt tal i mina öron. Men vad är det jag hör, jo en påannons för ett program som handlar om fattigdom i Sverige. Ett kluvet land. En kvinna som uppenbarligen inte har mycket pengar, hon var hungrig och hade endast ätit några ynka knäckemackor till frukost. Alltså ytterligare en av alla de människor i Sverige som resurserna inte räcker till. 
  Hur blev det så här? Det är nog så att det alltid har funnits människor i vårt land som inte har haft tillräckligt med monetära resurser för att klara sig. Det som är anmärkningsvärt är att de verkar bli fler och fler. Även om den ekonomiska krisen har slagit till i vårt land är det dock fortfarande så att vi har tillväxt och därmed borde det finnas resurser att klara att fördela resurserna så att det räcker till alla. 
  Det som är oroväckande i allt detta är att trots att det finns en situation där politikerna inte vill, inte vågar tala om vad de vill. Ingen av partiledarna är överdrivet öppenhjärtiga. Alla är väldigt lågmälda och säger så lite som möjligt. Men varför? Min gissning är att ingen vill lova någonting som man inte sedan kan hålla. Det är naturligtvis bra om man vill undvika att vara oärlig. Men det ligger inte desto mindre ett problem i att det är så väldigt få som vill någonting i vårt samhälle. Denna ovilja att vilja någonting innebär att man faktiskt överger medborgarna. Det finns ingen som vågar inge framtidshopp. Detta innebär naturligtvis inte att varje medborgare inte har ansvar, för det har varje medborgare. Ansvaret är så att säga den andra sidan av myntet att vara fri och vuxen. 
  Men bristen på framtidshopp och en känsla av att det spelar ingen roll vad jag själv gör. Det är ändå inte mig det kommer an på får människor att tappa tilltron till båda sig själva, andra, samhället ja kort sagt framtiden. En brist på framtidshopp göder också egoismen i samhället. Detta åskådliggjorde en debattör i P1:s program Ring P1. Han menade definitivt att det inte fanns någon som helst anledning för oss i Sverige att ta hand om varken flyktingar eller att ge bistånd till andra människor. Det finns en stark rädsla i detta att det inte skall räcka till oss själva. Detta är en lysande, fantastisk grogrund för fascismen. 
  För mig har orden som Kain säger till Gud i samband med att han har slagit ihjäl sin broder Abel "Skall jag ta hand om min broder?" stor betydelse. Skall vi ta vara på varandra i vårt samhälle och i vår värld. Enligt min mening. Ja absolut. Det skall vi verkligen. Den stora knäckfrågan är dock hur gör man det i vår värld i vår tid. Har vi ett ansvar för kvinnan som bara hade två knäckemackor till frukost? Har vi ett ansvar för http://www.facebook.com/notes/jimmy-james-fredriksson/utf%C3%B6rs%C3%A4krad-av-f%C3%B6rs%C3%A4kringskassan/10150771123922936 hur försäkringskassan har agerat i detta fall? Kanske inte ett ansvar för att det blivit så i första fallet men definitivt ett ansvar att förhindra att så inte sker igen. 
  Jag vill förändra samhället på följande tre punkter: 
  • alla människor skall få plats i vårt samhälle. Varje enskild människa kan och skall vara med i att skapa vår tillvaro, var och en efter sin förmåga. 
  • Vi måste börja anpassa samhället efter oss medborgare. De kan få konsekvenser som innebär att man kanske måste dela upp arbeten så att fler får plats. Det är ju så att många som har jobb arbetar så att det stupar medan de som inte har jobb tappar taget om hela livet. Ett oförsvarligt slöseri med mänsklighet.  
  • Vi måste anpassa oss efter det jordklot vi bor på. Vi kan faktiskt inte använda resurser som vi gör idag. Vi måste tänka om radikalt. 
Dessa tre punkter hänger ihop. Det handlar om hur vi tar vara på varandra. Gör vi det tillsammans är vi starka.
Ha nu en trevlig lördag och gott hopp och frid och tilltro inför framtiden. 

  /Karin 

torsdag 19 april 2012

En ögontjänarpolitik

Så har det hänt igen. Det blev en fortsättning på Saudiarabien skandalen. Kan man tänka sig. Men är jag förvånad? Nej inte det allra minsta. Men det får i alla fall mig att begrunda hur denna regering fungerar.

Efter att ha lyssnat på ekots inslag om vad som har hänt med vapenfabriken funderar jag över flera aspekter där den mest slående tanken blir "Vad håller regeringen på med?" Varför godkänner regeringen anslag till ett bulvanföretag?

För mig som lyssnare blir det helt uppenbart att det handlar om att regeringen faktiskt struntar i att man i Sverige inte skall sälja vapen till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Med vilken rätt går man förbi det Svenska folket genom sina riksdagsledamöter har beslutat? Om man rättfärdigar denna handel innebär det att man samtidigt tycker att det är okej att de Saudiarabiska invånarna inte har samma mänskliga rättigheter. Varför?

En annan viktig aspekt är att regeringen inte lägger upp korten på borden helt och hållet. Det verkar vara en omöjlighet. Det är en regering som befinner sig i defensivläge. Allt är bra så länge som ekot inte är där och ställer jobbiga frågor.  Man undrar stilla vad som skall komma fram mer i denna affär? Vad gör Fredrik Reinfelt och varför gömmer han sig? Ytterst har han ju faktiskt det sista ansvaret.

Nej, i och med hanteringen av denna fråga anser jag att regeringen håller på att tappa greppet. Hur mycket förtroende kan man ge en regering som gång efter gång ertappas med att ha haft mer med denna affär att göra än de från början har känts vid. Vilka andra frågor mörkar regeringen om?

Men finns det något alternativ? Skulle oppositionen göra ett bättre jobb när det gäller svensk vapenindustri? Nja det finns det nog ingen garanti för. Det var ju faktiskt den socialdemokratiska regeringen som slöt det första avtalet med Saudiarabien. Men det finns i alla fall partier på den kanten som är mer emot vapenexporten än vad nuvarande regering kan sägas ha.

Nåväl lyssna på programmet, inslaget finns i slutet av programmet.


http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p1_studioett/2012/04/SR_p1_studioett_120418_FAE6.mp3

lördag 31 mars 2012

lördagskrönika siste mars 2012

Så var det då helg igen. En del har hänt under senaste veckan. När det gäller nyhetsflödet är det nog framför allt Sten Tolgfors avgång som står högst upp på listan bland nyheter. På ett mänskligt plan kan man förstå Tolgfors att han faktiskt inte orkade vara jagad av pressen. Å andra sidan är det så att säga hans ansvar som försvarsminister att svara på frågor som han är ytterst ansvarig för, såvida inte möjligen Fredrik Reinfelt har ytterligare lite ansvar.
Men nog väckte hans avgång flera frågor än vad det gav svar på. Vad är det mer som inte har kommit fram i denna härva. Det är ju helt klart att vårt "fläckfria" moraliska yttre som land återigen har blivit skamfilat. Varför skriver regeringar med vad som verkar vara riksdagens goda minne avtal med länder som är känd icke-demokratiska om att hjälpa till att bygga anläggningar för att bygga vapen? Det är fullständigt förkastligt.
De som förespråkar vapenexport menar ofta att Sverige måste ha en vapenindustri för att kunna försvara oss om krig skulle komma över oss. Problemet om jag har förstått det hela rätt är att för att kunna upprätthålla denna mycket dyra industri och den forskning som ligger bakom är att då måste den sälja vapen för att få in pengar. Den paradox som då uppkommer är att rimligen behöver inte demokratiska länder som inte ligger i krig, speciellt mycket vapen. Vart vänder man sig då, jo till stater som tycker sig ha ett sådant behov, vilka då, rimligen diktaturer eller länder som ligger i krig.
Tittar man då närmare på detta innebär det att Sveriges politik för vapenförsäljning ligger i direkt konflikt med hur den verkliga verkligheten ser ut för vapenindustrin. Detta måste ju rimligen få den konsekvensen som vi har sett nu, nämligen att vapenindustrin ändå säljer vapen till diktatur med statliga myndigheters goda minne.
Dock har det nu blivit lite svårt eftersom media har satt strålkastarljuset på frågan. Därmed har även riksdagens konstitutionsutskott blivit tvunget att göra detsamma. Men kommer det att leda till förändring? Svårt att säga, troligen inte.

Mitt förslag till Sveriges riksdag är att lägga en stor del av de pengar som man använder för att stödja vapenindustrin och liknande verksamheter, på verksamheter som främjar positivt skapande som leder till liv och utveckling.

/Karin

måndag 26 mars 2012

reflektioner om medvetenhet, stress och vikten av att sikta på helhet i allt man gör

Simultankapacitet är något som oftast förknippas och kopplas ihop med kvinnor. Men frågan är om det verkligen är en positiv förmåga. Helt klart är det en användbar förmåga som gör att man kan hinna med väldigt mycket. Skulle inte en man öva upp samma förmåga om verkligheten hade krävt det. Det är något som i alla fall jag är ganska säker på. Vi lär oss det vi behöver oavsett om vi är män eller kvinnor. (kan man hoppas i alla fall)
Tittar man närmare hur simultankapacitet egentligen fungerar så är det faktiskt så att till syvende och sist kan man ändå inte göra mer än sak i taget. Det som man däremot kan göra är att ha många projekt gående. Det är ju givetvis rimligt att inte lägga sig på sofflocket medan potatisgratängen står i ugnen, utan då gör man en eller flera av dessa grejer som också behövs göras.
Resultatet av att leva på detta sätt brukar sluta med att man har många pågående projekt som löper samtidigt. Det betyder dock inte bara att man gör flera praktiska saker rent konkret samtidigt utan vad som är utmaningen, är att man samtidigt har många oavslutade projekt i hjärnan. Varje påbörjat projekt i hjärnan tar plats, tid och energi både intellektuellt och känslomässigt. Kanske lägger man inte ner en stor mängd med känslomässig energi i tvätten, städandet eller vad man nu gör, men en liten del tar den ändå även av känslan. Det som tar mycket tid är dock att ha många saker på stand by i huvudet.
Ett sätt att minska stress har i alla fall för mig varit att se till att fullfölja de projekt jag har och se till att de blir helt avslutade. Fördelen med detta är dels att man får den obetalbara känslan att vara färdig med någonting. Den tillfredsställelse det är att kunna bocka av något på sin lilla lista, oavsett om den är fysisk, elektronisk eller mental, är värd mycket. Dels är det en fördel att göra färdigt därför att färdiga saker försvinner delvis ur huvudet. Det blir inte något som står och tar plats i det man håller på med. Därmed ger man sig själv rum och faktiskt en större inre balans.

Nåväl lite reflektioner från mig mitt i livet men med ett visst lugn.
/Karin

fredag 17 februari 2012

kontroll - varför så viktigt

Den första och mest centrala rubriken i dagens sydsvenskan lyder "Barnen såg på när deras mamma knivskars till döds". Senare i artikeln http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1609320/Barnen-sag-nar-deras-mamma-mordades.html kommer det fram att offret och mördaren låg i en vårdnadstvist om barnen.

När man senare läser Heidi Avellans artikel http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidiavellan/article1609313/Ren-renare-men-hon-ar-renast.html om tendens att män, för de är oftast de som är ledande när det handlar om att sätta religiösa påbud, hittar på regler som kontrollerar och begränsar kvinnor med ursäkten att det är gud som ligger bakom.

Det som är frustrerande i dessa båda texter handlar om att det handlar om män som känner ett starkt behov av att kontrollera kvinnor. De är lite olika i sin vilja att använda våld mot kvinnor. I det första fallet är våldet så allvarligt att hennes liv släcks helt och hållet. Den totala begränsningen. En absolut vidrig handling. Vad kommer att hända med dessa barn som bevittnat sin egen mammas död?

Det som Heidi Avellan tar upp handlar om samma sak fast i mindre skala och mindre våldsamt. Nämligen behovet av att begränsa kvinnors möjligheter att vara människor med lika stor rörelsefrihet som männen. Det faktum att man gör det med en mer eller mindre påhittad sanktion från Gud. För observera att oavsett om man tror på Gud eller ej så är existensten av väsendet i fråga inte på något sätt bevisat och bör därför inte fungera på det sättet som rättesnöret för det mänskliga livet.

Min fråga är varför tillåts denna begränsning av kvinnors liv på jorden, oavsett plats? Varför är det av så stor betydelse att begränsa kvinnors liv? Någon tjänar på det. Vad är det som händer med pojkar när de växer upp till män? Vad händer med flickor som växer upp till kvinnor? Hur kan vi stärka både kvinnors och mäns förståelse för deras eget värde som personer och varje människas rätt att inte bli kränkt och inskränkt i sitt människovarande? Detta är frågor som angår alla för många, många fler än de som drabbas direkt berörs av detta.

Vi lever i en tid där jämställdheten inte direkt går framåt utan snarare bakåt.
Men det är ändå frågor som är högst aktuella och som jag uppmanar alla att fundera på om man är människa i världen år 2012.

söndag 12 februari 2012

en vintermeny

Hej kära vänner!
Då och då händer det att man står där framför spisen och inte kan komma på något som man skall äta. Medan man står/sitter eller existerar så hinner barnen bråka, de hinner dra och slita i dig och ställa till med allmänt kaos. Någon krashar totalt, vi befinner oss ju mitt i krashtimmarna (17 - 20). Här kommer då en liten räddare i nöden (kanske). Tyvärr kan jag inte ge er recept eftersom en del av dem är copyrightade. Men då får ni använda er av fantasin och låta er inspireras av titeln.

Måndag: Kinagryta med ris, skär upp härliga morotsstavar så frestar man aptiten och höjer blodsockret. Dessert: banan.

Tisdag: Spaghetti Bolognese. En känd rätt för de flesta kan varieras i det oändliga. Själv kör jag hårt med en som aldrig har tomat i sig. Avsluta det hela med äpple. Ett tips här är att göra mycket köttfärssås så har man på det sättet gjort halva lördagens jobb.

Onsdag: Skink och ostpaj serverad med en grönsallad med fina avocadotärningar. Dessert: clementin

Torsdag: Blodkorv, smörstekta äpplen, rivna morötter. Tänk på att inte dricka mjölk till detta för då tappar ni själva blodkorvens poäng att man får i sig massa järn. Dricker man istället apelsinjuice till så hjälper c-vitaminen i apelsinen kroppen att ta upp järnet. Ge järnet ;-)

Fredag: Pizza. När du nu gör degen se till att göra en rejäl deg. Dela upp den i tre eller fyra bitar beroende på hur många som skall äta och frys in det som inte skall användas till aftonens pizza. På så sätt har du gjort pizzan till en möjlig "snabbmat", utan att behöva köpa halv fabrikat.

Lördag: Lasagne, använd tisdagens överblivna köttfärsås, halva jobbet är nu gjort. Eftersom det är fredag kan man ju med fördel avsluta med lite glass läckert upplagd i glad med lite strössel eller chokladsås över. Eller varför inte båda.

Söndag: Fläskstek gärna stoppad med katrinplommon, vill man ha annan smak kan man stoppa i några vitlöksklyftor. Alltefter humör och lust. Till detta gör man en sås som man med fördel kan spetsa med lite portvin (jag har en förkärlek för madeira). Självklart när man serverar fläskstek gör ju äppelmoset. För att få med lite grönsaker kan man steka morotspengar i honung, då har man trollat fram lite honungspengar.


Nåväl,
smaklig vecka!
/Karin

en söndagstanke - fyra sidor av kunglig babyiver

Sydsvenskan ägnar idag hela fyra sidor åt kronprinsessan och Prins Daniels förestående nedkomst. Det kan säkert i kungakramande fantasters öron tyckas som lagom eller rent av för lite. I mina ögon är det många bilder för mycket och en hel massa tecken för mycket.
För egen del tycker jag att det är högst tveksamt. Visst det är Sveriges blivande statschef vi skall se. Men det lär nog dröja innan vederbörande är statschef. Det som dock sticker i ögonen är det faktum att vi fortfarande 2012 har ett statsskick där vi som folk inte har rätt att bestämma över vem det är som vi har som statschef. Detta är befängt. I och med att den svenska författningen är som den är och kungafamiljen inte får och inte skall uttrycka sig politiskt om någonting vet vi ju de facto inte var de står politiskt. Även om de inte får uttrycka sig politiskt har de säkert som de människor de är säkerligen en åsikt om saker och ting och påverkas i någon mån i sina handlingar av de åsikter de har.
Fram för folkets rätt att bestämma över vem som är vår statschef. Fram för folkets rätt att avsätta en statschef om denne inte fungerar.
Jag rekommenderar härmed alla att gå med i republikanska föreningen och därmed stödja att Sverige så småningom blir republik.
http://repf.se/ För att göra det lättare skickar jag med föreningens länkadress.
nåväl ha nu en riktigt trevlig söndag vi är kanske en dag närmare en republik.

fredag 10 februari 2012

angående pensionsålder

Denna vecka har en debatt börjat rasa. Roliga bilder av denna typ (bilden hämtad från http://www.google.se/search?tbm=isch&hl=sv&source=hp&biw=1280&bih=685&q=rheinfeldt+pensions%C3%A5lder&gbv=2&oq=rheinfeldt+pensions%C3%A5lder&aq=f&aqi=&aql=&gs_sm=3&gs_upl=1329l8030l0l8113l32l32l4l20l23l0l87l427l7l7l0) denna.MenMen ger dessa bilder verkligen en rättvis bild av vad det handlar om? Ser vi verkligen ut på det här sättet när vi är 75 år gamla. Svaret på den frågan beror på, vem du är, vilket/vilka arbeten du har haft, vilket land du kommer från och inte minst hur du lever.
Personligen tycker jag att det under ganska lång tid har varit uppenbart att det mesta som dagens människor tar för givet och det som man själv tog för givet stadigt blir sämre. Alltså det där med att generationerna födda på 60-talet och framåt skulle få gå i pension vid 65 har jag sett som en utopi länge. Men måste det vara negativt? Jag är inte säker på det. Det beror ju på vad vi gör eller om vi ens kommer in på arbetsmarknaden. Det som Maria Wetterstrand skrev idag i Sydsvenskan på ledarplats om arbetslivet talar för att det nog finns möjligheter att tänka om http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/article1607693/Hellre-han-an-vi.html.
Överhuvudtaget befinner vi oss i en period där vi behöver skaka om vårt samhälle milt och se vilka stenar vi behöver vända på för att få det mer humant. När det gäller arbete är det så mycket mer än det man faktiskt gör. Det handlar om atmosfären på arbetsplatsen. Har man kollegor som förhöjer livet eller har man en annan typ av atmosfär. Men ofta ger arbetet ett dagligt sammanhang. Det är på arbetet många spenderar en stor del av vår vardag. Vardagen grå, trist eller vackert färgad är ju trots allt där livet verkligen sker.
Det gäller dessvärre inte alla. Det finns en stor del, alltför stor del av vår befolkning som faktiskt inte får del av denna verklighet. På det glada 80-talet talades det ibland om "arbete åt alla" som en målsättning. Vart tog den visionen vägen? Har vi givit upp hoppet om detta eftersom ingen längre talar om det? Om så är fallet, varför? Vi har ett samhälle där vi straffar ut dem som av en eller annan anledning blir sjukskrivna? Det är ofta människor som har slitit på och strävat efter att göra sitt bästa där de kan.
Nej vi behöver ett samhälle där vi tar vara på våra medmänniskor. Vi behöver skapa ett samhälle tillsammans där alla får plats och där var och en kan göra sin insats efter förmåga. Det skall vara ett samhälle där vi vågar låta människor vara människor och inte kunder eller handelsvaror.
Vad har nu detta med pensionsåldern att göra. Jo, den måste inte vara huggen i sten. Tvärtom bör den vara individanpassad som det mesta annat i livet. Det mesta går att lösa på det ena eller det andra sättet. Vi kan på arbetsmarknaden bidra till så mycket olika saker. Den som är ny och inte har arbetat så länge kan bidra med nytänkande och entusiasm, medan den som har varit med några år längre kan dela med sig av sin bank av erfarenheter så att inte den unga nödvändigtvis måste uppfinna samma hjul en gång till. På det sättet kan vi få ett rikt samhälle som kan sträva vidare.
Dagens vision, mänsklighet, omtanke och en individanpassad pensionsålder. Var och en efter sin förmåga och sina möjligheter.
/Karin

fredag 6 januari 2012

ett nytt år - ett återhämtningens år

Så har då ett alldeles nytt år börjat. En dag som denna då solen skiner som aldrig förr får jag verkligen känslan av att det kommer att bli ett bra år med mycket nytt som kommer att hända. Ett nyår är ju egentligen en av människor konstruerad händelse. Det måste dock förvisso inte göra att det är mindre viktigt. Det är viktigt för oss människor att få möjlighet att börja om då och då. Vilken tid är bättre att börja om än när till och med naturen ligger i startgroparna för att börja om. Hela vår värld är inställd på att börja, mogna och därefter få vila. Begrundar man ytterligare lite kan man se att faktiskt varje dag har denna aspekt. Vi sover, vaknar, lever och går och sover igen. Tror att det cykliska är nödvändigt för att vi som människor skall orka vidare.
Men står jag då redo för allt det nya som skulle kunna tänkas hända? Är faktiskt inte helt säker på det. Kanske blir detta ett mellanår där vilan får stor betydelse.Om man aldrig återhämtar sig kan man helt enkelt inte heller ge. För mig har stunden kommit då det inte längre går att undvika. Men eftersom det är så uppenbart faktum så är det bara att acceptera och verkligen gå in för detta.
Men vad jag är säker på är att jag inte skall väja för det som är jobbigt. Det kommer att bli en jobbig start. Eller är det kanske en mjuk avslutning på ett långvarigt kapitel i livet. Ett kapitel som har varit slitsamt men också givit sina stunder av glädje och skratt. Ingenting i livet är bara en färg. Nästan allt har åtminstone en nyans av de ljusare färgerna.
Nåväl en solig dag har börjat kanske är det, det kommande årets färg.