Alla är vi människor

Den senaste veckan har präglats av att Sverigedemokraterna har hamnat i medias stora sökarljus. Det har inte gått att närma sig något medium, förutom böcker möjligtvis, där juninatten 2010 inte har berörts. Det har analyserats härs och tvärs och precis som vanligt kan inte medierna låta bli att överanalysera.
  Ur mitt sätt är dessa ledande Sverigedemokraters sätt att bete sig helt oacceptabelt. Det finns inte något ursäktbart i deras beteende. Allra minst med deras egna urskuldande att de skulle ha varit berusade, som om det vore en ursäkt som gjorde att man fick bete sig hur som helst. Absolut inte! Man är ansvarig för sina handlingar om man med eget berått mod har druckit alkohol. Det ger en inte på något sätt rätt att bete sig på detta sätt som de så uppenbarligen gör.
  Men den viktiga frågan enligt min mening handlar ändå om vem som har rätten att bestämma vilka som skall ha rätt att vara människa i Sverige. I mitt arbete som lärare träffar jag elever och lärare med   ursprung i kulturer från olika länder. Vi har alla det gemensamt att vi är människor. Det som man inte kan låta bli att slås av här är att alla har ett behov av att få leva och existera i trygga och lugna miljöer där man kan få utvecklas som människa och rusta sig för den verklighet vi alla lever i.
  Den fråga som är lika aktuell som någonsin förut är vilket samhälle är det som eleverna om några år skall komma ut i och vara självständiga och kompetenta medborgare. Är det ett samhälle där alla får plats?
  Nej inte som det ser ut nu. Enligt min mening är det hög tid att åter börja leta efter visioner om vilket samhälle vi vill att våra barn skall växa upp i. Skall de växa upp i ett samhälle där bara den som är frisk, stark och med goda intellektuella och ekonomiska resurser skall få existera och utvecklas och där resten blir någon form av samhällets papperskorg.
  Det skulle vara väldigt trevligt att inte svara ja på den frågan. Men som samhället ser ut i dag är vi på väg åt det hållet. Den kris som har funnits i Europa under ett antal år håller nu med en allt snabbare takt att ta sig till länderna i norra Europa. Vi har inte minst märkt det under de senaste veckorna där det så gott som dagligen har varit något varsel om att en hel del människor kommer att bli arbetslösa. När man tänker på att det innebär att det för varje arbetslös kanske finns ett antal människor runt omkring denna människa, partner och kanske barn som direkt drabbas av detta förstår man att detta inte bara är siffror utan att det väldigt konkret påverkar människors vardagsliv. Man ser om sitt eget hus först och sedan får övriga hålla sig borta. Här har vi en stark grogrund för varför vi och dom-tänkandet ökar. Vem skall jag visa solidaritet mot och vem skall bli utanför. Det är nära till hands att tänka att kakan inte kommer att räcka till alla. För att rent mänskligt överleva detta är det så lätt att vi börjar utdefiniera andra människor som mindre värda, mindre mänskliga. Det blir viktigare att definiera vem som är människa som jag och vem som inte är det.
  Innebär det att det är kört och att vi inte kan göra någonting åt situationen. Nej inte alls. Vi har alla var och en på sitt håll möjlighet att påverka vårt samhälle åt ett positivt håll. Det är hög tid att ta tag i framtiden och skapa en framtid för alla, där alla kan få möjlighet att utvecklas i sin takt. Ett samhälle där alla kan få möjlighet att bidra med just sin kunskap och få möjlighet att kunna få känna sig meningsfull och med rätt att finnas oavsett om vi tror på Buddha, Hinduistiska gudar, Allah, ingenting, Människan eller Jesus. Oavsett var vi kommer ifrån på denna jord. Vi är alla människor och vi har alla en rätt att existera och bidra tillsammans för en framtid.
  För min egen del tror jag att det system som vi ändå har haft i Sverige under en lång tid där vi tillsammans bär de svåra frågorna och betalar efter förmåga så att inte någon skall ramla utanför är av godo. Där det finns en möjlighet för livet att gå rakt itu utan att man för den skull bokstavligt ramlar ner på den hårda svarta asfalten. Ett samhälle där alla kan få plats och man får lov att vara människa med glädjeämnen och också lidanden som finns. Vi måste sluta skönmåla och börja se verkligheten sådan den är,  men inte utan visioner. Först då kan vi skapa  ett samhälle som går framåt där vi människor får plats med det vi har att ge.