lördag 31 oktober 2015

En eftertankens vecka

Det här med tidens framfart är något som man som människa nog inte kan låta bli att begrunda. Delvis på grund av känslan är att tiden går väldigt ojämnt.Vissa tillfällen i livet kryper tiden fram andra springer den fram utan att man riktigt förstår hur det är möjligt. Trots det är tiden konstant. 
  Troligen har upplevelsen en hel del att göra med hur mycket vi förväntas göra med tiden. Eller kanske snarare hur mycket vi förväntas göra under den tid vi är tilldelad. 
  Fram till den här veckans början var pärlorna på mitt tidsband tämligen tätt påträdda. Till och med så tätt påträdda att vissa pärlor låg ovanpå varandra. Det var en kamp att hinna få betrakta och känna på varje pärla livet givit. 
  Så kom då lovet som en välbehövlig oas av tid. Då resultattänkande och handling ligger nära hur jag fungerar satte jag mentalt upp vissa mål med den här veckan.
  •  Tid för barnen och göra saker som de ville. 
  • Tid att träffa vänner.  
  • Tid för vila och sömn. 
  • Tid att fundera över vart nästa mål och vad som är meningen med den här tillvaron. Till en viss del kalibrera om mig själv. 

  Nå hur blev det nu? Faktum är att det blev en hel del tid för vila och för att ge barnen den tid de behöver. Spela spel och läsa för dem. Laga mat och dona. Tillsammans har vi låtit tiden stå stilla och levt i den takt som livet självt ger. Det är en viktig känsla och det är betydelsefullt att se till att verkligen göra det. 
  Vänner har både barnen och jag träffat. Vänner är, förutom familjen, det som håller oss uppe som människor tror jag. Det är i mötet med vänner som man hämtar energin för att få livet att fungera även när det blåser höststorm. Det är när man får dela livets storheter och småheter som man kommer vidare och får ny energi att leva det liv vi är satta här för att leva. 
 Sömn och vila har annars varit prioritet ett och legat som en grundton som har genomsyrat hela atmosfären i Casa Nordin under detta lov.  Det som är svårt när man lever i 150 km i timmen är att när man väl kopplar av så kommer all trötthet som en rekyl efter en och med den inte bara ljusa tankar. Men när nu rekylen stannat upp och det därtill har funnits tid att tänka framåt igen och bena i den framtid som är men med det bibehållna lugnet som denna paus trots allt utmynnat i en känsla av viss tillförsikt och framtidstro. 
En fridfull och lugn allhelgonahelg med många ljus! 


  

lördag 24 oktober 2015

Vi är alla människor - respekten för människovarandet


Igår afton satt vi så slutligen där, nästan hela familjen och åt middag. Middagar hos oss innebär en hel del skratt men också många viktiga samtal om vad det innebär för mina barn att vara människor i denna värld. Som vid säkert många andra middagsbord satt vi och samtalade kring vad som hänt i Trollhättan och den fruktansvärda attacken riktad mot människor med mörkare utseende. 
  Så säger Viktoria och Lydia "Men mamma det som är så viktigt är att man kommer innanför sin första dom över utseendet. För mamma när man har gjort det försvinner utseendet och det är en människa man har framför sig." Detta tänker jag, att detta är en av de viktigaste insikter jag har hört mina barn säga och kanske är det en av de viktigaste saker som vi har som människor. Det faktum att vi alla är människor oavsett hur vi ser ut på utsidan borde vara grunden för hur vi bemöter varandra. Enligt min åsikt är detta det stora riktmärket när vi möter varandra.    
  Min tanke är att man når fram till detta genom att dagligen och i alla de möten man har med sina medmänniskor praktiserar det. Det visar man genom att på ett respektfullt sätt möta sina medmänniskor. Just genom att vara människa har vi förtjänat att bemötas med respekt. Som vuxna har vi ansvar att leda in de unga generationerna i den respekten genom att dagligen visa det både som föräldrar och i de olika yrken och sammanhang vi verkar oss i. 
   För mig som lärare är detta dagligen aktuellt i det jag gör då det ingår ett stort antal möten . Det faktum att man i klassrummet är ledare gör desstuom att man har ett tydligt  ansvar att visa eleverna hur man visar respekt genom att göra det. Min tanke är att trots att jag har en grupp framför mig så måste jag  alltid undvika att behandla dem som ett kollektiv utan alltid minnas att var och en är en egen människa som har rätt till en djupgående respekt från mig så att de också där igenom kan  förstå hur de visar respekt för varandra. 
  
Det är i de verkliga mötena med varandra som vi kan förstå att vi alla är människor. Genom att vi kommer ihåg det, kan vi sprida godhet och hopp för mänskligheten. Det är i det lilla som det större goda kan ske. 

En skön fridsam och reflekterande höstdag till er alla! 

lördag 17 oktober 2015

Efterlysning - vem tar verkligt ansvar för Sverige i den tid vi lever?

Om det hade varit för fyra år sedan och någon skule ha börjat prata om att vi skulle komma att behöva bygga upp tältläger i Skåne hade man varit ytterst chockad. Nu är det inte 2011 utan 2015 och världen är mörkare än på mycket länge. Det är så allvarligt att man för några veckor sedan på mitt absoluta favoritnyhetsmagasin Godmorgon världen diskuterade med ett antal forskare om vi möjligen befann oss i ett tredje världskrig. De skall sägas att detta var inte experterna eniga om. Men läs det igen. De var inte eniga. Det betyder att det fanns de som menade att vi faktiskt är mitt uppe i ett tredje världskrig. Min kompetens räcker inte för att uttala mig om detta. Men låt mig säga det är inte en behaglig värld vi befinner oss i. 
  Det är i det här läget som man hett önskar att det hade funnits svenska politiker som hade vågat stå för en linje och varit verkliga ledare. Som hade vågat driva en linje som inte endast siktade in sig på närmaste opinonsmätning. Som siktade längre och hade en vision som sträckte sig längre fram en den närmaste valperiodens utgång. Skall sägas att jag absolut inte tillhör Sverige Demokraternas beundrarskaror. Men om man tittar på vad de gör. Även om de har valt ut den usla frågan om huruvida vi skall vara humana eller inte så påstår de någonting. De säger att vi vill någonting och står fast vid det trots att de har  alla emot sig som tillhör etablissemanget. 
  I Sverige finns det en person som skall vara ledare framför alla andra det är statsministern. Med honom följer  hans regering. Sällan har regeringen och statsministern lyst så klart med sin frånvaro som nu. Min uppfattning är att Sverige styrs utan en fungerande statsledning. Det väcker en viss oro. Var regeringens andra parti miljöpartiet har tagit vägen är för mig en gåta. Vad vill regeringen tillsammans? Vad har de för målsättning med Sverige? Vilka kreativa lösningar finns det för att lösa de utmaningar som Sverige står inför? Var finns viljan till ett verkligt ledarskap som vågar stå kvar när utmaningen kommer som inte lägger över ansvaret på myndigheterna som den har under sig? 
  Vad det gäller oppositionen är det en salig röra. Där saknas all synig styrning. Den ledaren som man kanske tänker sig som alliansens ledare Anna Kinberg Batra synes vara tämligen försiktig och vill inte nödvändigtvis slänga in Sverige i en ny regeringskris även om även hon har pratat om misstroendeförklaring. Men hon har ett parti bakom sig som är mer hungrigt på allmänn röra och en tuffare opposition. 
  KD:s ledare Ebba Bush Thor, som mer framstår som en bulldozer med sinne för röra, än någonting annat har ett parti bakom sig som valde att fälla partiledningens stöd för DÖ. Det verkade inte som att partiledningen lade många strån i stacken för att förklara sin hållning. Varför gör en partiledning på det sättet? Det ligger nära till hands att tro att fällandet av DÖ låg minst lika mycket i partiledningens intresse som i resten av partiet men att den i analogi med Löfvens förfarande med gränsbevakningen inte heller ville ta ansvar för svåra beslut som man kan tänkas hållas ansvarig för. 
  Folkpartiet verkar ha gått in i sig själv och imploderat utan visioner över huvudtaget. 
  Denna röra, Sveriges politiker, är ett grymt förakt för väljare. Det är en politik som skapar vakum, vakum är granne med kaos och mumma för partier som inte har demokratin som sin hjärtefråga. 

Det Sverige behöver är politiker som vågar stå för en politik med ett långt visionsperspektiv. Politiker som vågar måla upp vilket samhälle de vill ha, utan att fundera så mycket på vad väljarna skall säga i nästa val, genom att mejsla fram en verklig politik med ett tydligt program  som håller över lång tid och stå för den.
 En politik som vågar se verkligheten som den ser ut. Som funderar över hur vi i den verklighet som råder ute i landet, skall kunna ta hand om de i Sverige nya männisor skall vara en del av vårt land. Politiker som kommer med konkreta lösningar över hur vi skall klara av att ta hand om alla de människor som lider av svåra trauman. Som har en plan för hur man i skolan skall klara av att ge alla elever undervisning. Det kan sägas redan nu att det inte vimlar av lärare som har svenska som andra språk som sitt huvudämne.  Hur skall kommunerna klara av att försörja alla de som kommer och som inte än har ett arbete att gå till?
Vi behöver poliker om vågar leda och ta ansvar även när ansvaret är arbetssamt och gör ont att ta. Som vågar fatta de arbetssamma besluten och ha pedagogisk förmåga att förklara varför det måste vara på ett visst sätt för att det skall leda fram till ett bättre samhälle på lång sikt. Det är att respektera väljarna. 

lördag 10 oktober 2015

Lördagsreflektion - de små händelserna - kanske livets storhet

Vad är det som gör livet till ett liv? Hur lär man sig att faktiskt vara glad och tacksam över det man får och det man gör i sitt liv? Det finns säkert en ocean av tankar kring det. Men jag tror och kanske är det min livsfilosofi att det är i det lilla det stora händer. Det är ofta i de små detaljerna som den stora dramatiken uppstår. I synnerhet när man kanske är lite trött.
  Det är dramatiken när man som mamma inte varit uppmärksam på vad man faktiskt gör och håller i sin hand och slänger ut sin sons tand. Vad är det för en elak mamma tänker du kanske nu. Faktum var att tanden låg i ett glas med vatten som stod på bordet. Just den händelsen att ett glas står på bordet och ser skyldigt obortplockat från bordet och en mamma som gör den handlingen ett antal gånger per dag gjorde att det överhuvudtaget inte fanns i min tankevärld att sonen just den här dagen hade lagt sin nytappade tand i vattnet. Gissningsvis med plan att tandfen skulle flyga förbi...
 Ack och ve om jag kunde backa tiden. Då hade jag givetvis inte varit så hemskt elakt. Men tröttheten som sonen nog är anfäktad av gjorde att det var svårt att se den dimensionen och för en stund var han otröstlig. Sorg och en viss dos av skuldkänslor rådde.
  Många kramar senare och ett antal helande tårar lyckats vi komma fram till att genom att han skrev ner händelsen och hur det gått med tanden kanske den var mer bevarad och hågkommen än alla de andra tänder som han faktiskt har kvar i sin fysiska form.
 En liten urladdning som ändå för en stund definierade verkligheten.
En riktigt trevlig helg till er alla.

lördag 3 oktober 2015

Får man gnälla över en disk?

Denna fråga kan tyckas fullständigt absurd och ganska ointressant. Anledningen till att jag ställer den ändå är på grund av att jag gjorde det i veckan på ett av mina facebooksinlägg. Objektivt sätt får man nog inte det och det är nog ändå med en viss skam som jag konstaterar att jag ändå gjorde det.
  Som också påpekades i en kommentar handlade nog hela inlägget mer om själva idén en  disk efter en lång arbetsdag och en inte oäven förkylning. Det kan man inte se på bilden. Objektivt sett var det inte ens en stor disk det handlade om i tid räknat tog den 15 minuter.
  I efterhand flög tanken genom huvudet kanske det bästa bara vore att ta bort inlägget helt och hållet och låtsas som att det aldrig blev skrivet. Men då tänker jag att det går ju inte. Det vore ju att inte stå för mitt för dagen mänskliga tillkortakommande att denna lilla småsak just den dagen tycktes mig övermäktig, vilket den ju absolut inte var och det stora jobbet gjorde diskmaskinen.
  Ändå bestämde jag mig för att inte ta bort den. I ljuset av en annan diskussion jag hade med några kollegor.  Diskussionen handlade om vad lägger människor ut på sina facebookflöden och min kollega hävdade att det enda som läggs ut är bilder av lyckliga människor som visar upp hur lyckliga de är och att det därför gör att man får en sne bild av våra verkliga liv. Den bilden kände jag inte alls igen mig i. Har jag ovanligt vanliga människor i mitt flöde som också lägger ut statusar om när de tycker att livet är dem mer än vad de just nu vill ha?  Har ingen aning.
Min uppfattning är nog att det finns anledning att också ibland lägga ut bilder av när livet går en emot. Även när de små vardagssysslorna kan tyckas en övermäktiga. För är det inte så livet verkligen ser ut? Dagar kommer som är bra och där allt känns som en dans och andra när det känns som man har uträttat storverk när man flyttat en gaffel från bordet till diskbänken. Poängen är att livet är inte en dans på rosor eller åtminstone inte på taggfria rosor. Livet är summan av de goda och de dåliga dagarna. Summan av alla små bagateller som faktiskt egentligen är de stora sakerna i livet. Till syvende och sist är jag en stor fantast av vardagen och allt vad den förmår så länge det finns en skvätt humor och en stor dos kärlek.
  Med denna betraktelse över diskgnäll skall jag nu önska er alla en fantastiskt underbar helg med mycken humor, massor med kärlek och en och annan disk.
Fridens!