Vad är det som gör livet till ett liv? Hur lär man sig att faktiskt vara glad och tacksam över det man får och det man gör i sitt liv? Det finns säkert en ocean av tankar kring det. Men jag tror och kanske är det min livsfilosofi att det är i det lilla det stora händer. Det är ofta i de små detaljerna som den stora dramatiken uppstår. I synnerhet när man kanske är lite trött.
Det är dramatiken när man som mamma inte varit uppmärksam på vad man faktiskt gör och håller i sin hand och slänger ut sin sons tand. Vad är det för en elak mamma tänker du kanske nu. Faktum var att tanden låg i ett glas med vatten som stod på bordet. Just den händelsen att ett glas står på bordet och ser skyldigt obortplockat från bordet och en mamma som gör den handlingen ett antal gånger per dag gjorde att det överhuvudtaget inte fanns i min tankevärld att sonen just den här dagen hade lagt sin nytappade tand i vattnet. Gissningsvis med plan att tandfen skulle flyga förbi...
Ack och ve om jag kunde backa tiden. Då hade jag givetvis inte varit så hemskt elakt. Men tröttheten som sonen nog är anfäktad av gjorde att det var svårt att se den dimensionen och för en stund var han otröstlig. Sorg och en viss dos av skuldkänslor rådde.
Många kramar senare och ett antal helande tårar lyckats vi komma fram till att genom att han skrev ner händelsen och hur det gått med tanden kanske den var mer bevarad och hågkommen än alla de andra tänder som han faktiskt har kvar i sin fysiska form.
En liten urladdning som ändå för en stund definierade verkligheten.
En riktigt trevlig helg till er alla.
En blogg för reflektion kring livet och dess innehåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar