Efterlysning - vem tar verkligt ansvar för Sverige i den tid vi lever?

Om det hade varit för fyra år sedan och någon skule ha börjat prata om att vi skulle komma att behöva bygga upp tältläger i Skåne hade man varit ytterst chockad. Nu är det inte 2011 utan 2015 och världen är mörkare än på mycket länge. Det är så allvarligt att man för några veckor sedan på mitt absoluta favoritnyhetsmagasin Godmorgon världen diskuterade med ett antal forskare om vi möjligen befann oss i ett tredje världskrig. De skall sägas att detta var inte experterna eniga om. Men läs det igen. De var inte eniga. Det betyder att det fanns de som menade att vi faktiskt är mitt uppe i ett tredje världskrig. Min kompetens räcker inte för att uttala mig om detta. Men låt mig säga det är inte en behaglig värld vi befinner oss i. 

  Det är i det här läget som man hett önskar att det hade funnits svenska politiker som hade vågat stå för en linje och varit verkliga ledare. Som hade vågat driva en linje som inte endast siktade in sig på närmaste opinonsmätning. Som siktade längre och hade en vision som sträckte sig längre fram en den närmaste valperiodens utgång. Skall sägas att jag absolut inte tillhör Sverige Demokraternas beundrarskaror. Men om man tittar på vad de gör. Även om de har valt ut den usla frågan om huruvida vi skall vara humana eller inte så påstår de någonting. De säger att vi vill någonting och står fast vid det trots att de har  alla emot sig som tillhör etablissemanget. 

  I Sverige finns det en person som skall vara ledare framför alla andra det är statsministern. Med honom följer  hans regering. Sällan har regeringen och statsministern lyst så klart med sin frånvaro som nu. Min uppfattning är att Sverige styrs utan en fungerande statsledning. Det väcker en viss oro. Var regeringens andra parti miljöpartiet har tagit vägen är för mig en gåta. Vad vill regeringen tillsammans? Vad har de för målsättning med Sverige? Vilka kreativa lösningar finns det för att lösa de utmaningar som Sverige står inför? Var finns viljan till ett verkligt ledarskap som vågar stå kvar när utmaningen kommer som inte lägger över ansvaret på myndigheterna som den har under sig? 

  Vad det gäller oppositionen är det en salig röra. Där saknas all synig styrning. Den ledaren som man kanske tänker sig som alliansens ledare Anna Kinberg Batra synes vara tämligen försiktig och vill inte nödvändigtvis slänga in Sverige i en ny regeringskris även om även hon har pratat om misstroendeförklaring. Men hon har ett parti bakom sig som är mer hungrigt på allmänn röra och en tuffare opposition. 

  KD:s ledare Ebba Bush Thor, som mer framstår som en bulldozer med sinne för röra, än någonting annat har ett parti bakom sig som valde att fälla partiledningens stöd för DÖ. Det verkade inte som att partiledningen lade många strån i stacken för att förklara sin hållning. Varför gör en partiledning på det sättet? Det ligger nära till hands att tro att fällandet av DÖ låg minst lika mycket i partiledningens intresse som i resten av partiet men att den i analogi med Löfvens förfarande med gränsbevakningen inte heller ville ta ansvar för svåra beslut som man kan tänkas hållas ansvarig för. 

  Folkpartiet verkar ha gått in i sig själv och imploderat utan visioner över huvudtaget. 

  Denna röra, Sveriges politiker, är ett grymt förakt för väljare. Det är en politik som skapar vakum, vakum är granne med kaos och mumma för partier som inte har demokratin som sin hjärtefråga. 

Det Sverige behöver är politiker som vågar stå för en politik med ett långt visionsperspektiv. Politiker som vågar måla upp vilket samhälle de vill ha, utan att fundera så mycket på vad väljarna skall säga i nästa val, genom att mejsla fram en verklig politik med ett tydligt program  som håller över lång tid och stå för den.
 En politik som vågar se verkligheten som den ser ut. Som funderar över hur vi i den verklighet som råder ute i landet, skall kunna ta hand om de i Sverige nya männisor skall vara en del av vårt land. Politiker som kommer med konkreta lösningar över hur vi skall klara av att ta hand om alla de människor som lider av svåra trauman. Som har en plan för hur man i skolan skall klara av att ge alla elever undervisning. Det kan sägas redan nu att det inte vimlar av lärare som har svenska som andra språk som sitt huvudämne.  Hur skall kommunerna klara av att försörja alla de som kommer och som inte än har ett arbete att gå till?
Vi behöver poliker om vågar leda och ta ansvar även när ansvaret är arbetssamt och gör ont att ta. Som vågar fatta de arbetssamma besluten och ha pedagogisk förmåga att förklara varför det måste vara på ett visst sätt för att det skall leda fram till ett bättre samhälle på lång sikt. Det är att respektera väljarna.