Personligen tycker jag att det under ganska lång tid har varit uppenbart att det mesta som dagens människor tar för givet och det som man själv tog för givet stadigt blir sämre. Alltså det där med att generationerna födda på 60-talet och framåt skulle få gå i pension vid 65 har jag sett som en utopi länge. Men måste det vara negativt? Jag är inte säker på det. Det beror ju på vad vi gör eller om vi ens kommer in på arbetsmarknaden. Det som Maria Wetterstrand skrev idag i Sydsvenskan på ledarplats om arbetslivet talar för att det nog finns möjligheter att tänka om http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/article1607693/Hellre-han-an-vi.html.
Överhuvudtaget befinner vi oss i en period där vi behöver skaka om vårt samhälle milt och se vilka stenar vi behöver vända på för att få det mer humant. När det gäller arbete är det så mycket mer än det man faktiskt gör. Det handlar om atmosfären på arbetsplatsen. Har man kollegor som förhöjer livet eller har man en annan typ av atmosfär. Men ofta ger arbetet ett dagligt sammanhang. Det är på arbetet många spenderar en stor del av vår vardag. Vardagen grå, trist eller vackert färgad är ju trots allt där livet verkligen sker.
Det gäller dessvärre inte alla. Det finns en stor del, alltför stor del av vår befolkning som faktiskt inte får del av denna verklighet. På det glada 80-talet talades det ibland om "arbete åt alla" som en målsättning. Vart tog den visionen vägen? Har vi givit upp hoppet om detta eftersom ingen längre talar om det? Om så är fallet, varför? Vi har ett samhälle där vi straffar ut dem som av en eller annan anledning blir sjukskrivna? Det är ofta människor som har slitit på och strävat efter att göra sitt bästa där de kan.
Nej vi behöver ett samhälle där vi tar vara på våra medmänniskor. Vi behöver skapa ett samhälle tillsammans där alla får plats och där var och en kan göra sin insats efter förmåga. Det skall vara ett samhälle där vi vågar låta människor vara människor och inte kunder eller handelsvaror.
Vad har nu detta med pensionsåldern att göra. Jo, den måste inte vara huggen i sten. Tvärtom bör den vara individanpassad som det mesta annat i livet. Det mesta går att lösa på det ena eller det andra sättet. Vi kan på arbetsmarknaden bidra till så mycket olika saker. Den som är ny och inte har arbetat så länge kan bidra med nytänkande och entusiasm, medan den som har varit med några år längre kan dela med sig av sin bank av erfarenheter så att inte den unga nödvändigtvis måste uppfinna samma hjul en gång till. På det sättet kan vi få ett rikt samhälle som kan sträva vidare.
Dagens vision, mänsklighet, omtanke och en individanpassad pensionsålder. Var och en efter sin förmåga och sina möjligheter.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar