onsdag 2 oktober 2013

en supervanlig onsdag

Så har ännu en dag passerat och det har som så ofta annars hänt så mycket att man knappt kommer ihåg hur dagen startade.
  Det var en tämligen bra dag på jobbet. Detta härliga arbete som innebär så många möten med elever. Idag har dock två händelser, faktiskt under samma lektion fått  mi gatt fundera lite. Hur jag förhåller mig till eleverna vägt mot den uppgift man som lärare har att utföra. Hur det som jag anser mest vara effektivt kan uppfattas av eleverna som att det handlar om att jag som lärare är sträng. Det stämmer nog att när jag kom in till den här klassen idag var samlad och målinriktad men det gör mig bekymrad att eleven i fråga tyckte att det var för strängt. I själva verket tror jag inte att jag brukar vara sträng. I det här fallet var det nog snarare så att jag var målinriktad. Elevens sätt att bemöta mig och säga till fick mig att bli irriterad och säga ifrån att jag inte vill bli tilltalad på det sättet.
  Samtidigt är det min erfarenhet att man är stekt som lärare om man inte ändrar sitt beteende och i handling tar till sig det som eleven i det här fallet säger och funderar på hur man kan anpassa sig och slipa av sina egna kanter. Det är så lätt att glömma att vi som lärare också är människor och inte bara någon form av robotar. Vi måste både kunna få säga ifrån när vi inte är överens om att det är okej att bli bemött hur som helst av eleverna samtidigt som det är viktigt att  kunna ta till sig av det man får höra och att man själv inte lyckas bemöta eleverna på det sätt man skulle vilja bemöta dem.
  En annan elev som jag hade ville absolut ha framme sin mobiltelefon och min första reaktion var att det är inte alls möjligt. Men när jag fick prata med vederbörande förstod jag att i det här fallet var det en rimlighet.
  Kanske är detta en av nycklarna och en del av tjusningen i detta yrke att det är så mycket man måste avgöra och fatta beslut om sekundsnabbt och framför allt att det är ett yrke som handlar om att bygga förtroenden och tillit för har man inte det är det betydligt mindre chans att den kunskap man så hett vill frömedla helt enkelt försvinner ut i tomma intet.

Väl hemma blev jag genast påmind om att nya relationer i det här fallet till min kära tonåring som förvisso normalt sett och utåt sett är en glad pigg och mycket intiativrik dam men som kanske precis som många andra tonåringar byter skinna och är hur trötta som helst och bara den lilla saken att förflytta sig från datorn kan te sig som att man har blivit tillsagd att bestiga Mount Everest. Det tar jag gärna.

Än var dagen dock inte slut utan det kvarstod teaterrepetition och därefter lite för en tonåring livsnödvändigt kvällssnack. Det skall dock sägas att den fina dottern hade tagit sig samman och bestigit Mount Everest genom att faktiskt diska.
  Absolut sista etappen blev ett bra radioprogram för att orka ta itu med tvätten. Nu mot sängen och belöningen för dagens äventyr, att få lägga sig i en skön och varm säng med en härlig bok. God natt världen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar