En minnesanteckning över en bortgången och saknad fader

Det är nu drygt fem år sedan det hände. Min syster ringde sent på kvällen och berättade att vår far låg på sjukhus efter ett fall. Det var en chock när det hände och det gick så ofantligt snabbt. Under dagen efter satt jag och såg hur hans puls, hur läkarna än försökte inte ville återhämta sig utan hela tiden sjönk. Snabbt förstod jag att det inte skulle gå. Det skulle inte gå att rädda honom. Min bror kom ner i ilfart från Stockholm. För första gången på länge kändes det som att vi var samlade, fast mer eller mindre närvarande. 

  Det blev tillfälle att säga hej då och några veckor senare begravningn. En begravning som var välbesökt. Det låg något fint i veta att många delade saknaden efter honom. 

  Vem var han då denne min far? En fruktansvärt rolig människa med mycket underfundig humor och en hel del lekfullhet och experimentlusta. Speciellt minns jag hur man på sommaren åkte bil med honom och vi gjorde varmt kallt experimentet. Först drog han upp all värme i bilen till max. Stängde alla fönster och vi dog av värme där inne. Nästa sejour var det dags för kylan då alla fönster öppnades till max, fläkten gick på maxkyla. Så höll vi på och vi älskade det. Överhuvudtaget gjorde han många småbus som var roliga och förgyllde tillvaron. Han var en varm människa som hade sitt hjärta på utsidan av kroppen. 

  Den känsligheten gjorde att han också var en människa som stundtals inte riktigt orkade livets vedermödor och då såg livet i moll. Men faktum är att det är starkt att stå för att livet ibland går en emot. Dessutom tror jag att det är en viktig egenskap hos en förälder att våga erkänna att livet inte är en dans på rosor. Det finns inte något löfte om att livet alltid skall gå rakt fram. 

  Han var också en människa som värderade litteratur högt. Dock var han på slutet av sitt liv frustrerad över att han fick böcker men inte tiden att läsa dem. Det kan ju dock bero på att han envisades med att läsa James Joyce Ulesseus titt som tätt. Kanske inte alla år men många,  den 16 juni firades Leopold Bloom med njure, tror jag. Det var i alla händelser dags att fly fältet för oss som inte tyckte att det var det mest apitretande.   

  Det gällde i stor utsträckning också musiken. Tror att han hade haft svårt att överleva om det inte hade funnits en kör i närheten där han fick använda sina sångartalanger. Han älskade musiken och gav de vidare till oss. Varje gång jag hör Bach går mina tankar till min far och en tacksamhetens tanke att han var ihärdig i sitt lyssnande. För att känna till Bachs musik gör en större i själen. 

  Denne far lämnar ett stort tomrum efter sig, men faktum är att på många sätt lever han fortfarande kvar då inte går en dag utan att jag på det ena eller andra sättet skänker honom en tanke kanske fler än när han faktiskt levde.