Idag har jag upplevt en ensamhet som fullkomligt skär genom hela min varelse. Den får hela min själ att frysa till is. Kanske är det en ensamhet som alla upplever. Jag vet inte, men den stänger ute andra lika väl som den stänger inne en själv. Människan kan inte vara gjord för ensamheten.
Så tänker jag att det måste man ju klara att vara ensam. Så är vårt samhälle. Man måste klara sig själv! Ensam är så stark. Men det är inte sant. Det finns tillfällen när ensamheten kan vara härlig när man känner att det här är bra. Men oftast är det när man själv kan välja. När man inte kan det då är ensamheten ett fängelse.
Kanske är det för att det blir så tydligt då vilka som är lyckade och har någon bredvid sig. I nästa sekund måste detta genast dementeras. Av erfarenhet vet jag att ensamheten i tvåsamheten kan vara minst lika, om inte, ensammare.
En blogg för reflektion kring livet och dess innehåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar