Den vardagliga kampen om tiden har börjat där varje minut räknas och det gäller att både hinna med så mycket som möjligt parallellt med att skapa andrum, rum för kärlek och glädje.
Om man prioriterar den ena är det lätt hänt att man tappar den andra. Men någonstans tänker jag att när man tappar tiden till förmån för att få äta middag och samlas och umgås tillsammans i familjen så är det så värt det och den tiden blir extra viktig.
Det är vad jag kallar det vertikala och det horisontella. Balansen finns mit i mellan (en diagonal linje) men verkligheten ser mest ut so ett dragspel där man tenderar ibland mer till det vertikala och ibland mer till det horisontella, men linjen rör sig alltid framåt oavsett vad vi väljer :-) Bra reflektion, Karin
SvaraRadera