Det är dagar som denna som man tar fram motiven till varför man blev lärare... och håller fast i dem.

I de här dagarna är nog de allra flesta lärare begravda i rättningshögar och tankar om vilket betyg man skall kunna sätta på elevernas prestationer. Men det frestar på för det känns som att det är det enda man gör från alra morgon till särla kväll (Tack Kajsa för att du gav mig det ordet) När man sedan väl får gå och och lägga sig, ja då drömmer man om det istället.  

  Tänker att det viktigaste självklart är och förblir eleverna. Dessa härliga och stundtals så arbetssamma mäniskornasom gör att man ibland vill hoppa ur sig själv av frustration för att det kan vara så svårt att bara sitta helt stilla och lyssna på en  instruktion. Även om alltför många elever vägrar att förstå att instruktionen ger så mycket av nyckeln till framgång. Detta då om det är en tydlig sådan. (kan ibland känna medlidande med de elever som hade mig som lärare i början av karriären.) 

  En av de trevliga delarna av yrket är dock stundtals just rättningen. Det är spännande att  se vad eleverna har hittat på när man rättar den där texten som de hade skrivit. Vad fastnade av undervisningen och vad gick eleverna spårlöst förbi. Vad behöver man köra i repris och vad kan man för den här gången checka av som att det här klarade de av.

  Nåväl nu matpaus och - promenadpaus. 

Samhällets stora dilemma - polarisering

Funderar stilla på om inte en av de största utmaningarna vi just nu har i vårt samhälle är att grupper alltmer ställs mot varandra. 

  Donald Trumps uttalande igår om att man inte skall låta några muslimer resa in i USA är häpnadsväckande samt oroväckande. Han är trots allt den kandidat av de republikanska presidentkandidaterna som just nu drar flest röster. 

  Det är en farlig generalisering efter som det skapar ett vi och dom tänkande. Det vi och -dem tänkandet är inte vidare värst åtråvärt för det ligger en viss avhumanisering i det och då är vi ute på farliga vatten. Den man har avhumaniserat behöver man inte vara rädd om på det sättet. Större förtryck av folkgrupper har en tendens att börja med ord men kan sluta långt därifrån i mörka gärningar. 

Låt oss alla ha i tankarna att de människor vi möter är lika mycket människor och har samma värde som var och en av oss oavsett hur man ser ut och vad man tror på. 

Julkalendern

Är inte helt säker på att det är så men uppfattning är att TV-julkalendrar såsom vi har i Sverige är tämligen ovanliga. Det har funnits många floppar i julkalenderns historia, Lillstrumpa och Syster Yster som hittills var en höjdare i genren. 

  Men jag vet inte den här julkalendern där barnen tycks vara en ursäkt för Erik Haag att vara allmänt störig tycker jag slår Lillstrumpa och Syster Yster med råge. 

  Som någon form av historielektion ställer jag mig återigen en aning frågande. Är det verkligen troligt att en familj skulle slänga sig in i en stuga som visserligen är tom men som man misstänker tämligen nyligen lämnad då det finns färsk mat att tillgå? Borde man inte som människa under 1300-talet varit lite orolig att stugan på något sätt var förbannad. Någonstans måste de ha funnits någon form av ifrågasättande av att man bara tog någon annans stuga på det sättet. 

  Dock är min i särklass största ifrågasättande av julkalandern den notoriska bristen på någon form av berättelse men den är så frånvarande. Man har inte ens försökt ha samma familj som reser genom historien. 

  Nej, det där med att flytta historieätarna till julkalender är jag en smula skeptisk mot... 

En hyllning till vardagen

Den är bespottad av många. Man pratar ofta om den grå vardagen och man riktigt känner hur oxveckorna efter jul liksom hänger kvar ända in i November. 

  Dock delar jag inte denna otyckandeomkänsla för vardagen då jag tycker att det är här i vardagen som man verkligen lever. Det finns något charmerande med att känna till ramarna i livet. De vanliga veckorna i kalendern bär med sig en väldig trygghet. Man vet att det är fem dagar  som är fyllda med jobb och upplevelser.  Det är fullt av måsten och förpliktelser men också många ljuspunkter. Genom att veckorna och dagarna har en ram som är förhållandevis förutsägbar gör det att överraskningarna lyser så mycket mer. Ett fint exempel på detta var när en av mina kollegor så trevligt tittade in med en julmuffins när eftermiddagströttheten hotade med att lägga sig som ett moln över huvudet. Vips var eftermiddagen lite ljusare. 

  När man är igenom dessa fem dagar har man att se fram emot ett eller två dygn av vila och möjlighet att äga sin tid. 

Länge leve vardagen! 

  

Var inte rädda!

Det har nu gått ett och ett halvt dygn sedan de horribla attentaten i Paris. Det finns nog inte någon som inte berörs på ett eller annat sätt. Den stora frågan som kommer nu är troligen. Vad händer nu? I alla fall tänker jag så. Vad blir konsekvensen? Har terroristerna lyckats eller har de inte lyckats att skrämma oss till ofrihet? 

  Det beror på hur vi reagerar nu. Det beror på hur vi tillsammans agerar efter dessa attentat. Detta är först och främst en attack mot var och en som drabbades men det är nästan lika mycket en attack mot oss alla och den frihet vi har. 

  Men hur går vi vidare. Personligen tror jag att det allra viktigaste vi har är att inte vara rädda. Det betyder inte att vi inte skall vara medvetna om att det kan hända i princip var som helst i världen. Detta betyder inte att vi skall vara naiva men vi får inte anslås av en rädsla som förlamar oss eller ännu värre börjar misstänka våra medmänniskor för att vilja ont. 

  Kanske är det viktigare än någonsin att vi ser till att livet går vidare, att vi ser var och en som vi möter som en människa med sin egen unika historia och rätt att existera oavsett var i världen vi kommer ifrån. Framför allt som vuxen i kontakt med barn och unga är det viktigaste att vi håller upp det som är det vardagliga livet, sprider lugn, och inger hopp och finns där och lyssnar och samtalar om det som händer. 

  

Svart natt och svart morgon - tänd ett ljus

Sitter och lyssnar halvt på radio samtidigt som jag skriver detta. Det har hänt någonting markant i vår värld. Två konkreta händelser som talar om att vårt samhälle är på väg att drastiskt förändras. 

  Det första som är det mindre i sammanhanget men som ändå markerar att vi är på väg in i ett annat nytt samhälle. Klockan 12.00 på torsdagen den 12 november införde Sverige gränskontroller. I 20 år har vi kunnat resa någorlunda fritt i Europa men det går inte längre. Passet som man nästan trodde var utdött har helt plötsligt åter igen blivit en nödvändig handling. 

  Men den stora händelsen som är svart så hjärtat knyter sig  vid blotta tanken, är de attentat som har inträffat under natten. 120 personer döda. Det är så stort så att det är svårt att ta in. Militärer på gatorna i Frankrike och undantagstillstånd.  

  Men min tanke är nu om någon tid behöver vi tillsammans gå ihop och kämpa för den frihet som vi så länge har tagit för givet. Rätten att få tänka, röra sig fritt och ägna sig åt kultur, det som är ett signum för oss som människor, kan vi kanske inte längre ta för givet. 

  Jag tänker dock att i skymningen vid 4 sätta ett litet ljus för friheten vid statyn på stortorget i Lund och för att hedra offren i attacken. Följ med de som vill! 

En betraktelse kring kaffet som livselexir

En kopp kaffe
kan vara så mycket
Det kan vara det som får en att starta på morgonen.
Det som får en att kunna tänka skarpt och rätta fint.
Det kan också vara det enkla som man kan njuta av
en liten stund innan man ser till att kvällsmaraton börjar.
Länge leve kaffet!!!

En minnesanteckning över en bortgången och saknad fader

Det är nu drygt fem år sedan det hände. Min syster ringde sent på kvällen och berättade att vår far låg på sjukhus efter ett fall. Det var en chock när det hände och det gick så ofantligt snabbt. Under dagen efter satt jag och såg hur hans puls, hur läkarna än försökte inte ville återhämta sig utan hela tiden sjönk. Snabbt förstod jag att det inte skulle gå. Det skulle inte gå att rädda honom. Min bror kom ner i ilfart från Stockholm. För första gången på länge kändes det som att vi var samlade, fast mer eller mindre närvarande. 

  Det blev tillfälle att säga hej då och några veckor senare begravningn. En begravning som var välbesökt. Det låg något fint i veta att många delade saknaden efter honom. 

  Vem var han då denne min far? En fruktansvärt rolig människa med mycket underfundig humor och en hel del lekfullhet och experimentlusta. Speciellt minns jag hur man på sommaren åkte bil med honom och vi gjorde varmt kallt experimentet. Först drog han upp all värme i bilen till max. Stängde alla fönster och vi dog av värme där inne. Nästa sejour var det dags för kylan då alla fönster öppnades till max, fläkten gick på maxkyla. Så höll vi på och vi älskade det. Överhuvudtaget gjorde han många småbus som var roliga och förgyllde tillvaron. Han var en varm människa som hade sitt hjärta på utsidan av kroppen. 

  Den känsligheten gjorde att han också var en människa som stundtals inte riktigt orkade livets vedermödor och då såg livet i moll. Men faktum är att det är starkt att stå för att livet ibland går en emot. Dessutom tror jag att det är en viktig egenskap hos en förälder att våga erkänna att livet inte är en dans på rosor. Det finns inte något löfte om att livet alltid skall gå rakt fram. 

  Han var också en människa som värderade litteratur högt. Dock var han på slutet av sitt liv frustrerad över att han fick böcker men inte tiden att läsa dem. Det kan ju dock bero på att han envisades med att läsa James Joyce Ulesseus titt som tätt. Kanske inte alla år men många,  den 16 juni firades Leopold Bloom med njure, tror jag. Det var i alla händelser dags att fly fältet för oss som inte tyckte att det var det mest apitretande.   

  Det gällde i stor utsträckning också musiken. Tror att han hade haft svårt att överleva om det inte hade funnits en kör i närheten där han fick använda sina sångartalanger. Han älskade musiken och gav de vidare till oss. Varje gång jag hör Bach går mina tankar till min far och en tacksamhetens tanke att han var ihärdig i sitt lyssnande. För att känna till Bachs musik gör en större i själen. 

  Denne far lämnar ett stort tomrum efter sig, men faktum är att på många sätt lever han fortfarande kvar då inte går en dag utan att jag på det ena eller andra sättet skänker honom en tanke kanske fler än när han faktiskt levde. 

En eftertankens vecka

Det här med tidens framfart är något som man som människa nog inte kan låta bli att begrunda. Delvis på grund av känslan är att tiden går väldigt ojämnt.Vissa tillfällen i livet kryper tiden fram andra springer den fram utan att man riktigt förstår hur det är möjligt. Trots det är tiden konstant. 

  Troligen har upplevelsen en hel del att göra med hur mycket vi förväntas göra med tiden. Eller kanske snarare hur mycket vi förväntas göra under den tid vi är tilldelad. 

  Fram till den här veckans början var pärlorna på mitt tidsband tämligen tätt påträdda. Till och med så tätt påträdda att vissa pärlor låg ovanpå varandra. Det var en kamp att hinna få betrakta och känna på varje pärla livet givit. 

  Så kom då lovet som en välbehövlig oas av tid. Då resultattänkande och handling ligger nära hur jag fungerar satte jag mentalt upp vissa mål med den här veckan.

•  Tid för barnen och göra saker som de ville. 
• Tid att träffa vänner.  
• Tid för vila och sömn. 
• Tid att fundera över vart nästa mål och vad som är meningen med den här tillvaron. Till en viss del kalibrera om mig själv. 

  Nå hur blev det nu? Faktum är att det blev en hel del tid för vila och för att ge barnen den tid de behöver. Spela spel och läsa för dem. Laga mat och dona. Tillsammans har vi låtit tiden stå stilla och levt i den takt som livet självt ger. Det är en viktig känsla och det är betydelsefullt att se till att verkligen göra det. 

  Vänner har både barnen och jag träffat. Vänner är, förutom familjen, det som håller oss uppe som människor tror jag. Det är i mötet med vänner som man hämtar energin för att få livet att fungera även när det blåser höststorm. Det är när man får dela livets storheter och småheter som man kommer vidare och får ny energi att leva det liv vi är satta här för att leva. 

 Sömn och vila har annars varit prioritet ett och legat som en grundton som har genomsyrat hela atmosfären i Casa Nordin under detta lov.  Det som är svårt när man lever i 150 km i timmen är att när man väl kopplar av så kommer all trötthet som en rekyl efter en och med den inte bara ljusa tankar. Men när nu rekylen stannat upp och det därtill har funnits tid att tänka framåt igen och bena i den framtid som är men med det bibehållna lugnet som denna paus trots allt utmynnat i en känsla av viss tillförsikt och framtidstro. 

En fridfull och lugn allhelgonahelg med många ljus! 

  

Vi är alla människor - respekten för människovarandet

Igår afton satt vi så slutligen där, nästan hela familjen och åt middag. Middagar hos oss innebär en hel del skratt men också många viktiga samtal om vad det innebär för mina barn att vara människor i denna värld. Som vid säkert många andra middagsbord satt vi och samtalade kring vad som hänt i Trollhättan och den fruktansvärda attacken riktad mot människor med mörkare utseende. 

  Så säger Viktoria och Lydia "Men mamma det som är så viktigt är att man kommer innanför sin första dom över utseendet. För mamma när man har gjort det försvinner utseendet och det är en människa man har framför sig." Detta tänker jag, att detta är en av de viktigaste insikter jag har hört mina barn säga och kanske är det en av de viktigaste saker som vi har som människor. Det faktum att vi alla är människor oavsett hur vi ser ut på utsidan borde vara grunden för hur vi bemöter varandra. Enligt min åsikt är detta det stora riktmärket när vi möter varandra.    

  Min tanke är att man når fram till detta genom att dagligen och i alla de möten man har med sina medmänniskor praktiserar det. Det visar man genom att på ett respektfullt sätt möta sina medmänniskor. Just genom att vara människa har vi förtjänat att bemötas med respekt. Som vuxna har vi ansvar att leda in de unga generationerna i den respekten genom att dagligen visa det både som föräldrar och i de olika yrken och sammanhang vi verkar oss i. 

   För mig som lärare är detta dagligen aktuellt i det jag gör då det ingår ett stort antal möten . Det faktum att man i klassrummet är ledare gör desstuom att man har ett tydligt  ansvar att visa eleverna hur man visar respekt genom att göra det. Min tanke är att trots att jag har en grupp framför mig så måste jag  alltid undvika att behandla dem som ett kollektiv utan alltid minnas att var och en är en egen människa som har rätt till en djupgående respekt från mig så att de också där igenom kan  förstå hur de visar respekt för varandra. 

  

Det är i de verkliga mötena med varandra som vi kan förstå att vi alla är människor. Genom att vi kommer ihåg det, kan vi sprida godhet och hopp för mänskligheten. Det är i det lilla som det större goda kan ske. 

En skön fridsam och reflekterande höstdag till er alla!