sommarlov

Så var det sommarlov igen. Njuter som tusan av att bara kunna ta livet i min takt. Det att kunna få sova den där extra timmen blir som en härlig krydda i tillvaron.
  Än bättre är det med möjligheten att i lugn och ro kunna läsa hela tidningen. I den vanliga vardagen händer det inte alltför sällan att man bara hinner kasta ett öka på första sidan och på ledarsidan. Sedan undrar man stilla vad som stod i övriga tidningen när man slänger den i pappersinsamlingen.
 Sommarlovet har inte pågått speciellt länge vilket gör att det hittills varit möjligt att följa sitt motionsmål. Skall se om jag kan få till det även idag. Det är verkligen fascinerande hur glad man blir över att få röra sig. Det är en speciell glädje som slår det mesta tycker jag. Tänk om det var något man kunde hinna även i sin vardag så oerhört mycket bättre man skulle må. Det skulle i alla fall jag.
  Skönt sommarlov!

En hyllning till lördagen och vardagen, tiden

Så är den då äntligen här. Den underbara lördagsmorgonen. Det är en morgon som sticker ut för sin ton av enkel men ändå guldkant. Det är tyst i huset och solen lyser. Frukosten står dukad och man vet att en hel dag   ligger  framför ens fötter som ingen annan bestämmer över. 

  Man kan använda sina vakna och aktiva timmar åt det man faktiskt själv vill och har lust med. Det är en ynnest som gör en lycklig. Det finns inga krav utifrån, bortsett från vad familjen  behöver och så. Men det är inte samma tyngd  för det mesta, även om även jag kan erkänna att jag inte alltid njuter när jag lagar middag utan inspiration. Det är en dag då jag äger min egen tid. Härligt! 

  Den lyckan blir dock inte lika tydlig de veckor som man har varit ledig tidigare. Nej lördagens lycka är bara all de veckor då den vanliga vardagslunken ligger runt omkring och förgyller lördagen. Personligen är jag en god vän av vardagen då det ju är i den som själva  livet händer. Det att få vara med och göra sin del av att  samhället fungerar tycker jag är en sympatisk tanke. 

  Lika viktig som vardagen är  för lördagen är lördagen för vardagen. Utan denna skulle det helt enkelt inte vara uthärdligt  att gå till jobbet varje morgon. Det är i rytmen av att vi gör båda som livet får balans  och harmoni. Vi arbetar och vilar, arbete - vila. 

  Generellt i vårt samhälle är vilan så föraktad men den är en absolut nödvändig del av  verkligheten som vi har en möjlighet att ha. Vi lever i ett samhälle där ARBETE är den  stora normen. Det har skruvat upp tempot i samhället till närmast omänskliga nivåer och jag tycker att det är vår gemensamma uppgift att skruva ner takten och öka tiden för medmänsklighet, vila och inte minst långsamt tänkta tankar som har fått mogna under en längre tid. 

Ha en fantastisk underbart lugn och fridsam lördag! 

Veckans goda nyheter

Efter en vecka som sannerligen har kantats av ganska tråkiga och jobbiga nyheter, tänker framför allt på hatet mot kvinnor på nätet, är det dags för två upplyftande nyheter som jag har hittat i Sydsvenskan.

Den första som kom var ett direkt svar på näthatet var en sajt med titeln "anonym nätkärlek". Så oerhört enkelt men ändå så enormt viktigt. Vi behöver tillsammans hjälpa varandra att ge bort av det som bara genereras mer av ju generösare man är. Om ni vill börja, här är länken:  http://anonymnatkarlek.se/.

Den andra positiva nyheten står i dagens tidning där en fotbollsklubb, Limhamn Bunkeflostrand äntligen har gjort upp med attityden (åtminstone av vad man kan läsa sig till i tidningen) att herrarna per definition skall ha högre löner än tjejerna. Det är nog första gången jag ser den typen av tuffare argumentation mot herrarna. "Vi har respekt för att vissa inte vill spela enligt våra villkor. De hävdar att de har ett annat marknadsvärde och det har de kanske. Men nu stiger vi av karusellen. Spelarna på herrsidan har spelat ut föreningarna mot varandra och flyttat runt. Det är simpel barnpsykologi, men vi går på det i klubbarna." ( Ur Sydsvenskans C del sid. C19 lördagen den 9 februari).

Detta var två goda ljus i mörkret.

Må ni alla få en frisk vilsam och trivsam helg!
/Karin

95 % kamp och 5 % typ humor = livet

Åh en så svart inledning till en reflektion kanske du tycker som läser. Nog låter det nattsvart med att livet är 95 % kamp.
  Men måste det tolkas så? Det är jag faktiskt inte säker på. Det är kanske en inställning som avskräcker och ställer låga krav på livet. Det kan dock understrykas att livet sannerligen inte blir rikare bara för att det går fram i 180 km i timmen på en motorväg. Nej kanske tvärtom.
  Ett totalt sidospår men jag har i syfte att spara pengar börjat med att sänka hastigheten när det inte är nödvändigt att var effektiv och det är ju så tjusigt när bensinmätaren går ner på siffror runt 6 dl per mil och inte 9 - 10 liter per mil (rena skräcken). Det intressanta är dock att det gör någonting med en som människa att tagga ner på hastigheten. Man mår liksom bättre av att hinna se och inte bara vara målmedveten. Det finns förvisso något kittlande i effektiviteten, men när den blir hela livsfilosofin har livet en tendens att bli lite för grått.
  Trots att detta skrivs i en blogg tänker jag att det finns något bra i att saker inte går på två röda sekunder utan att det får ta tid. Det faktum att det man gör inte handlar om en direkt bekräftelse utan att man får fundera en stund och arbeta igenom något tror jag att jag som person mår bra av men jag är övertygad om att det är något som vårt samhälle faktiskt skulle behöva mer av.
  Det finns faktiskt ett självändamål med att saker får ta tid. Det finns en poäng med att man får kämpa lite innan man får en belöning och ibland får man inte ens en belöning och att lära sig att ta det. Det handlar om att livet har fler än en sida och att det är de hårda och jobbiga sidorna som skaver och gör ont som man faktiskt till slut går vidare på och  gör att man blir härdad för att gå framåt.
  Tro nu inte att detta inte betyder att man inte skall ha roligt och få sig ett gott skratt emellanåt. Tvärtom tror jag att det är de fem procenten som klistrar ihop livet till det som ger hopp och möjlighet att gå vidare. Det är hoppet om ett skratt, ett leende och helt enkelt vanligt dösnack som gör att man tar det där hopplösa steget ur den ljuva sömnen till ett vaket tillstånd som kräver ens fulla uppmärksamhet och förmåga.

God Jul

Tänk så har det hänt igen. Det blev den 24/25 december igen. Det är lika förvånande varje år. Det är datum som stora delar av den västerländska kulturen förbereder sig för. I synnerhet förbereder sig handlarna och kyrkorna för detta speciella tillfälle. Vi stressar och fejar och förbereder oss. Det pysslas och fixas. En hel rad av lukter och smaker är förknippade med dessa dagar. Men vad är det egentligen vi firar?
  Det är svårt att komma ifrån att det är ett datum som har varit viktigt länge, länge och egentligen oberoende  av den kristna tron. Det finns och har funnits olika former av firande genom årtusendena just vid denna tid på året?
  Det som på den norra sidan av jordklotet händer vid denna tid, om än den 21 eller 22 december är att solen står som allra lägst på himlen. Det är alltså som mörkast. Men detta mörkaste bär också på ett hopp. Det vänder. Det kommer att bli ljusare. Hoppet om ljus även om det är aldrig så litet just nu är ändå på väg. Ljuset kommer.

Men vad är detta för en helg idag år 2012 när många av oss härstammar från en kultur som har varit kristen och som nu är någon form av  intressant  blandning  mellan kristna, sekulära, muslimer, judar, buddhister, hinduer mm. Efter att ha varit med på mina barns skolavslutning och hört hur prästen och församlingspedagogen lyckades lyfta vad som kanske är det absolut mest centrala kärnan i vad julen handlar om. Vad skulle detta vara. Jo att vi faktiskt ser varandra. Det faktum att vi lägger ner lite extra tid och omtanke och funderar på vad just den person vi ser skulle kunna bli glad för. Det behöver inte vara något extra stort men det viktiga är att vi ser varandra. Det att vi ser varandra för just det som var och en av oss är där vi är i den verklighet vi faktiskt lever i.

Så låt oss fira att vi har varandra och vara glada för de vi har omkring oss samt glöm inte att ljuset är på väg tillbaka.  


Ha en riktigt trevlig och God Jul!

Advent, jul och sommaravslutning och alla barns rätt att vara med i skolans aktiviteter!

Så var det dags... det är snart jul igen. Ja man kan ju allmänt undra vem som stal november men det är inte frågan för detta lördagsinlägg.
  Som så många gånger har debatten om var man skall ha skolans avslutning.  Detta är egentligen en anakronistisk debatt i mina ögon. Under hela nittonhundratalet och i synnerhet under nittonhundratalets andra hälft har kyrkan alltmer kommit att bli ett särintresse bland andra. Det finns många olika kyrkor och har funnits ett längre tag.
  Den svenska evangelisk-lutherska kyrkan har efter många om och men blivit en någorlunda fri kyrka.  Fast för många är det ändå det som man tänker på som Kyrkan. Det finns alltså inte något som gör att man skall  fira gudstjänst i kyrkan. Det finns en hel del i vårt avlånga land som ser denna institution som enbart en kulturinstitution. Visst det är svårt att argumentera bort att religionen till viss del är en del av en kultur och den har påverkat hur många tänker. Men detta är inte ett skäl till att man skall avsluta skolans verksamhet som i ärlighetens namn har otroligt lite med kyrkan att göra i den dagliga verksamheten. Med samma logik skulle vi kunna ha avslutning i ett museums aula eller i statshuset. Kyrkan är inte den kulturbäraren i dag som den var för 50 år sedan.
  Dessutom finns det skäl att påpeka att kulturargumentet bara lyfts fram när det gäller att komma åt kyrkans stämningsfaktor. Argumentet har nog aldrig dykt upp i de lite mer brännande existentiella frågorna som är kontroversiella. När dessa frågor dyker upp är det nog inte någon sekulär som tycker att de kristna  värderingarna är speciellt representativa för den svenska kulturen, tvärtom bespottas värderingarna som en kvarleva från forntiden. Kulturargumentet är därför inte ett hållbart argument och har inte någon  någon verklig bäring i din här debatten.
  Det allra viktigaste argumentet varför man inte i mina ögon skall ha skolavslutning i kyrkan är att det att  de facto stänger ut vissa elever. Lika viktigt som det är för mig som kristen att man respekterar kyrkan för den plats där jag möter Gud, lika viktigt är det att jag som kristen respekterar att det finns föräldrar och barn som antingen inte har någon tro alls eller som har en tro som faktiskt inte tillåter att barnet befinner sig i en kyrka. Det spelar inte någon roll vilken grund dessa barn eller dessa barns föräldrar inte vill att deras barn skall vara i kyrkan det räcker med att det finns ett sådant barn för att skolan inte skall ha skolavslutning eller adventsfirande i kyrkan. Skolan är till för alla barn varje dag inklusive advent, julavslutning och sommaravslutning!!!!
  Om man sedan vänder sig från andra hållet som en aktiv trosutövare där tron är den del av livet som ger en kompass och som riktar en framåt på en bana, där mitt liv först och sist börjar med Gud. En tro som ger mig ett fundament att stå på när jag befinner mig i livet som ger mig en kompass att veta med vilka glasögon jag har valt att se livet.
  I det sammanhanget tycker jag bara att skolan har där att göra i ett sammanhang och det är när besöket ingår som en del i en neutral undervisning.
  I övriga fall tycker jag att det är synnerligen respektlöst och jag kan inte förstå varför kyrkan skulle vilja ta in skolan av  rent affärsmässiga skäl. Det tycker jag är fel. Kyrkan är en helig plats och absolut inte bara en lokal. Kyrkan skall vara öppen och välkomnande för alla men inte i ett sammanhang när den endast utnyttjas som lokal för att en skola inte har någon annan lösning. I det läget tycker jag att skolan skall hitta en annan lösning.
 I sydsvenskan idag den 1 december berättas av Heidi Avellan om hur skolminister Jan Björklund avfärdar denna debatt som bara trams och det tycker jag är upprörande. Där visar han en stor disrespekt som jag inte tycker att en skolminister skall visa de som arbetar i skolan och dess elever och föräldrar. Skärpning Björklund! Man kan fundera över respekten också hos Göran Hägglund när han uppenbarligen tycker att det bara i det läget skulle vara att ändra i lagen.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/hejda-och-hej-hosianna/

Alla är vi människor

Den senaste veckan har präglats av att Sverigedemokraterna har hamnat i medias stora sökarljus. Det har inte gått att närma sig något medium, förutom böcker möjligtvis, där juninatten 2010 inte har berörts. Det har analyserats härs och tvärs och precis som vanligt kan inte medierna låta bli att överanalysera.
  Ur mitt sätt är dessa ledande Sverigedemokraters sätt att bete sig helt oacceptabelt. Det finns inte något ursäktbart i deras beteende. Allra minst med deras egna urskuldande att de skulle ha varit berusade, som om det vore en ursäkt som gjorde att man fick bete sig hur som helst. Absolut inte! Man är ansvarig för sina handlingar om man med eget berått mod har druckit alkohol. Det ger en inte på något sätt rätt att bete sig på detta sätt som de så uppenbarligen gör.
  Men den viktiga frågan enligt min mening handlar ändå om vem som har rätten att bestämma vilka som skall ha rätt att vara människa i Sverige. I mitt arbete som lärare träffar jag elever och lärare med   ursprung i kulturer från olika länder. Vi har alla det gemensamt att vi är människor. Det som man inte kan låta bli att slås av här är att alla har ett behov av att få leva och existera i trygga och lugna miljöer där man kan få utvecklas som människa och rusta sig för den verklighet vi alla lever i.
  Den fråga som är lika aktuell som någonsin förut är vilket samhälle är det som eleverna om några år skall komma ut i och vara självständiga och kompetenta medborgare. Är det ett samhälle där alla får plats?
  Nej inte som det ser ut nu. Enligt min mening är det hög tid att åter börja leta efter visioner om vilket samhälle vi vill att våra barn skall växa upp i. Skall de växa upp i ett samhälle där bara den som är frisk, stark och med goda intellektuella och ekonomiska resurser skall få existera och utvecklas och där resten blir någon form av samhällets papperskorg.
  Det skulle vara väldigt trevligt att inte svara ja på den frågan. Men som samhället ser ut i dag är vi på väg åt det hållet. Den kris som har funnits i Europa under ett antal år håller nu med en allt snabbare takt att ta sig till länderna i norra Europa. Vi har inte minst märkt det under de senaste veckorna där det så gott som dagligen har varit något varsel om att en hel del människor kommer att bli arbetslösa. När man tänker på att det innebär att det för varje arbetslös kanske finns ett antal människor runt omkring denna människa, partner och kanske barn som direkt drabbas av detta förstår man att detta inte bara är siffror utan att det väldigt konkret påverkar människors vardagsliv. Man ser om sitt eget hus först och sedan får övriga hålla sig borta. Här har vi en stark grogrund för varför vi och dom-tänkandet ökar. Vem skall jag visa solidaritet mot och vem skall bli utanför. Det är nära till hands att tänka att kakan inte kommer att räcka till alla. För att rent mänskligt överleva detta är det så lätt att vi börjar utdefiniera andra människor som mindre värda, mindre mänskliga. Det blir viktigare att definiera vem som är människa som jag och vem som inte är det.
  Innebär det att det är kört och att vi inte kan göra någonting åt situationen. Nej inte alls. Vi har alla var och en på sitt håll möjlighet att påverka vårt samhälle åt ett positivt håll. Det är hög tid att ta tag i framtiden och skapa en framtid för alla, där alla kan få möjlighet att utvecklas i sin takt. Ett samhälle där alla kan få möjlighet att bidra med just sin kunskap och få möjlighet att kunna få känna sig meningsfull och med rätt att finnas oavsett om vi tror på Buddha, Hinduistiska gudar, Allah, ingenting, Människan eller Jesus. Oavsett var vi kommer ifrån på denna jord. Vi är alla människor och vi har alla en rätt att existera och bidra tillsammans för en framtid.
  För min egen del tror jag att det system som vi ändå har haft i Sverige under en lång tid där vi tillsammans bär de svåra frågorna och betalar efter förmåga så att inte någon skall ramla utanför är av godo. Där det finns en möjlighet för livet att gå rakt itu utan att man för den skull bokstavligt ramlar ner på den hårda svarta asfalten. Ett samhälle där alla kan få plats och man får lov att vara människa med glädjeämnen och också lidanden som finns. Vi måste sluta skönmåla och börja se verkligheten sådan den är,  men inte utan visioner. Först då kan vi skapa  ett samhälle som går framåt där vi människor får plats med det vi har att ge.

En hyllning till radion

Det finns absolut inte något medium som är bättre än radion. I många, många decenniet har TV och - filmmedierna varit de som har upphöjts framför radion. Men jag måste säga att jag tycker att detta är väldigt synd.
  Fördelen med radion är ju självklart att själva orden och budskapet kommer fram på ett helt annat sätt än vad det gör i TV-mediet. Där tv:n per automatik förhöjer den visuella delen av det mänskliga och därmed i värsta fall tar bort fokus från det som den som sänder ut det har tänkt. Det kan mycket väl tänkas att en invändning kan vara att  bilden förstärker det budskap som den som sänder vill skicka ut. För min del tror jag faktiskt att det som framför allt händer är att man blir avtrubbad och det väldigt snabbt. Men det är en annan diskussion.
  Men nu var detta förvisso tänkt att vara en hyllning till radion. Radion möjliggör att man faktiskt kan vara aktiv med andra sysslor man har. Ofta, inte alltid,  har den en klart utbildande effekt och den sträcker sig längre än andra medier eftersom den inte kräver fysisk närvaro vid en plats utan man kan flytta omkring och fortfarande höra vad som sägs.
  Med den nyare tekniken med podradiosändningar har det även blivit möjligt att släppas lös från tablåerna. Man kan numera lyssna på de program man vill när man vill så länge man har tillgång till en apparat som kan hämta hem en podcast.
  Radion är ett framtidsmedium inte minst som språkförmedlare. Genom de digitala medierna och möjligheterna att strömma olika radiosändningar har man numera möjligheter att ta del av utländsk media.
  Det är absolut nödvändigt i denna  veva att slå ett slag för den längre intervjun. Det kan inte hjälpas att i alla fall jag genom åren har blivit ganska trött på samhällsmagasinen där det är mer regel än undantag att den som intevjuas på ett eller annat sätt blir avbruten i det hen har att säga.  Därför är det så extra befriande när man kan lyssna på Värvet där Kristoffer Triumf (http://www.facebook.com/VARVETS) intervjuar kända nöjesprofiler och åtminstone en politiker i långa intervjuer, vilket gör att man får en chans att bilda sig djupare inblick i hur de intervjuade tänker, vilka åsikter de har och på vilket sätt de tar sig an livet. Man kan lära sig både det ena och det andra av dessa människor. Tänk att de vill dela.
 Det finns givetvis många fler radioprogram att hålla reda på och följa. Två för mig livsviktiga program är Spanarna (http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=516) där tre personer varje vecka spanar in i framtiden men det viktiga här är givetvis inte deras spaning framåt utan snarare den analys de gör av samtiden.
Det andra av dessa två livsviktiga radioprogram är Friday night comedy (http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/fricomedy) som är ett sanslöst roligt Brittiskt humorprogram som går på fredagar kl. 19.30 svensk tid. Har man chansen att få skratta skall man ta den.

Fler radiotips kommer att komma, jag lovar.
Till alla som läser önskar jag en fantastiskt skön och fridsam helg!
ps. Kom ihåg era döda och alla helgonen, det är ju Alla helgons dag idag.

energirik och på väg.

  Efter att ha suttit två dagar i streck och bara analyserat vad mina elever kan alternativt inte kan borde jag känna mig tämligen urblåst ur huvudet utan entusiasm och bara vilja gå hem och koppla av. Men nej min energi är på topp. Huvudet arbetar för högvarv. Kanske är det något av ett flow, eller som man skulle kunna översätta det till möjligen flyt. Det borde man nog göra eftersom det är en
  Hur skall man nu ta till vara detta flyt. Vet faktiskt inte riktigt än men just nu tar jag tag i det genom att skriva så att tangentbordet glöder, i alla fall nästan.
  Vad är det som spelar roll. Jo det spelar helt självklart roll att man har kollegor som man trivs väl med. Det gör livet som stundtals kan bli lite kargt som lärare. Men jag tror att det som det ger en som lärare när man inser att den här eleven är på väg framåt. Oj vad han eller hon faktiskt kan. Det här fungerar ju. Samtidigt som man också behöver analysera vad det är som troligen har gått fel i undervisningen när eleverna inte kan.
  Eftersom jag också befinner mig i en fas då jag försöker komma fram till om det är läge att söka mig vidare till ett annat yrke funderar jag extremt mycket på varför det är så himla svårt, alldeles förutom att det inte regnar ner jobb, inte över mig i alla fall. Någonstans tror jag att det handlar om att det är en sådan morot att se dessa barn och ungdomar utvecklas och vart de skall ta vägen. Det faktum att jag tycker om mina elever på olika sätt. Varje elev, eftersom varje elev är en människa, består i en viss dos av utmaning. Men ändå det är inte lätt att släppa dem. Den variationen som detta yrke ger är också något som jag känner att det skulle vara svårt att vara utan.
 
 

en helt vanlig torsdag...

Så mycket händer hela tiden. Funderar en hel del på hur det är möjligt. För omväxlings skull tänkte jag att det kanske skulle vara på tiden att horisontalläge skulle kunna intas innan midnattstimmen har slagit in. Men vi får se om jag lyckas.
  Slås av hur stort livet är och hur samtidigt det är så att det är de många små delarna som gör livet till en sådan helhet. Livet är stort. Det är stort att ha vänner som man kan föra djupa och långa samtal med. Det är stort att förstå att andra människor bär på sina kors och att man ändå kan dela erfarenheter.
  Med risk för att låta uråldrig tycker jag att ju längre livet går desto lättare blir det att bli tårögd. Det är som att man skulle kunna börja gråta för minsta lilla. Vet inte vad det kommer ifrån. Men jag rörs av alla de människor som jag möter och deras öden och äventyr.
  Kärleken till medmänniskor kan verkligen fylla mig med en sådan glädje och värme. Tänk vad vi människor tillsammans kan göra. Det är i mina ögon fantastiskt.
Vissa dagar är livet så oerhört mycket bara kamp. Det är då man flyr in i de sysslor som livet kräver av en. Dessa sysslor som både tar död på en av tristessen men samtidigt också är det som håller en på banan de dagar som kampen är att jämföras med brant bergsbestigning. När man redan när klockan är åtta inser att man har löst tre strider som var helt onödiga, men ur stridsdeltagarnas sida livsnödvändig. Detta hände inte idag men igår morse. Det är nödvändigt att reta sin lillebror till tårar som då givetvis måste slå tillbaka. Stoltheten. Så går lite tid och mamman blir möjligen en aning mer stressad. Men samtidigt så blir det bra till slut och man får säga förlåt och den lättnad som kan infinna sig när en konflikt är löst.
Några reflektioner i slutet av en lång dag med några ljusglimtar.
Frid till dig som läser!