kontroll - varför så viktigt

Den första och mest centrala rubriken i dagens sydsvenskan lyder "Barnen såg på när deras mamma knivskars till döds". Senare i artikeln http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1609320/Barnen-sag-nar-deras-mamma-mordades.html kommer det fram att offret och mördaren låg i en vårdnadstvist om barnen.

När man senare läser Heidi Avellans artikel http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidiavellan/article1609313/Ren-renare-men-hon-ar-renast.html om tendens att män, för de är oftast de som är ledande när det handlar om att sätta religiösa påbud, hittar på regler som kontrollerar och begränsar kvinnor med ursäkten att det är gud som ligger bakom.

Det som är frustrerande i dessa båda texter handlar om att det handlar om män som känner ett starkt behov av att kontrollera kvinnor. De är lite olika i sin vilja att använda våld mot kvinnor. I det första fallet är våldet så allvarligt att hennes liv släcks helt och hållet. Den totala begränsningen. En absolut vidrig handling. Vad kommer att hända med dessa barn som bevittnat sin egen mammas död?

Det som Heidi Avellan tar upp handlar om samma sak fast i mindre skala och mindre våldsamt. Nämligen behovet av att begränsa kvinnors möjligheter att vara människor med lika stor rörelsefrihet som männen. Det faktum att man gör det med en mer eller mindre påhittad sanktion från Gud. För observera att oavsett om man tror på Gud eller ej så är existensten av väsendet i fråga inte på något sätt bevisat och bör därför inte fungera på det sättet som rättesnöret för det mänskliga livet.

Min fråga är varför tillåts denna begränsning av kvinnors liv på jorden, oavsett plats? Varför är det av så stor betydelse att begränsa kvinnors liv? Någon tjänar på det. Vad är det som händer med pojkar när de växer upp till män? Vad händer med flickor som växer upp till kvinnor? Hur kan vi stärka både kvinnors och mäns förståelse för deras eget värde som personer och varje människas rätt att inte bli kränkt och inskränkt i sitt människovarande? Detta är frågor som angår alla för många, många fler än de som drabbas direkt berörs av detta.

Vi lever i en tid där jämställdheten inte direkt går framåt utan snarare bakåt.

Men det är ändå frågor som är högst aktuella och som jag uppmanar alla att fundera på om man är människa i världen år 2012.

en vintermeny

Hej kära vänner!

Då och då händer det att man står där framför spisen och inte kan komma på något som man skall äta. Medan man står/sitter eller existerar så hinner barnen bråka, de hinner dra och slita i dig och ställa till med allmänt kaos. Någon krashar totalt, vi befinner oss ju mitt i krashtimmarna (17 - 20). Här kommer då en liten räddare i nöden (kanske). Tyvärr kan jag inte ge er recept eftersom en del av dem är copyrightade. Men då får ni använda er av fantasin och låta er inspireras av titeln.

Måndag: Kinagryta med ris, skär upp härliga morotsstavar så frestar man aptiten och höjer blodsockret. Dessert: banan.

Tisdag: Spaghetti Bolognese. En känd rätt för de flesta kan varieras i det oändliga. Själv kör jag hårt med en som aldrig har tomat i sig. Avsluta det hela med äpple. Ett tips här är att göra mycket köttfärssås så har man på det sättet gjort halva lördagens jobb.

Onsdag: Skink och ostpaj serverad med en grönsallad med fina avocadotärningar. Dessert: clementin

Torsdag: Blodkorv, smörstekta äpplen, rivna morötter. Tänk på att inte dricka mjölk till detta för då tappar ni själva blodkorvens poäng att man får i sig massa järn. Dricker man istället apelsinjuice till så hjälper c-vitaminen i apelsinen kroppen att ta upp järnet. Ge järnet ;-)

Fredag: Pizza. När du nu gör degen se till att göra en rejäl deg. Dela upp den i tre eller fyra bitar beroende på hur många som skall äta och frys in det som inte skall användas till aftonens pizza. På så sätt har du gjort pizzan till en möjlig "snabbmat", utan att behöva köpa halv fabrikat.

Lördag: Lasagne, använd tisdagens överblivna köttfärsås, halva jobbet är nu gjort. Eftersom det är fredag kan man ju med fördel avsluta med lite glass läckert upplagd i glad med lite strössel eller chokladsås över. Eller varför inte båda.

Söndag: Fläskstek gärna stoppad med katrinplommon, vill man ha annan smak kan man stoppa i några vitlöksklyftor. Alltefter humör och lust. Till detta gör man en sås som man med fördel kan spetsa med lite portvin (jag har en förkärlek för madeira). Självklart när man serverar fläskstek gör ju äppelmoset. För att få med lite grönsaker kan man steka morotspengar i honung, då har man trollat fram lite honungspengar.

Nåväl,

smaklig vecka!

/Karin

en söndagstanke - fyra sidor av kunglig babyiver

Sydsvenskan ägnar idag hela fyra sidor åt kronprinsessan och Prins Daniels förestående nedkomst. Det kan säkert i kungakramande fantasters öron tyckas som lagom eller rent av för lite. I mina ögon är det många bilder för mycket och en hel massa tecken för mycket.

För egen del tycker jag att det är högst tveksamt. Visst det är Sveriges blivande statschef vi skall se. Men det lär nog dröja innan vederbörande är statschef. Det som dock sticker i ögonen är det faktum att vi fortfarande 2012 har ett statsskick där vi som folk inte har rätt att bestämma över vem det är som vi har som statschef. Detta är befängt. I och med att den svenska författningen är som den är och kungafamiljen inte får och inte skall uttrycka sig politiskt om någonting vet vi ju de facto inte var de står politiskt. Även om de inte får uttrycka sig politiskt har de säkert som de människor de är säkerligen en åsikt om saker och ting och påverkas i någon mån i sina handlingar av de åsikter de har.

Fram för folkets rätt att bestämma över vem som är vår statschef. Fram för folkets rätt att avsätta en statschef om denne inte fungerar.

Jag rekommenderar härmed alla att gå med i republikanska föreningen och därmed stödja att Sverige så småningom blir republik.

http://repf.se/ För att göra det lättare skickar jag med föreningens länkadress.

nåväl ha nu en riktigt trevlig söndag vi är kanske en dag närmare en republik.

angående pensionsålder

Denna vecka har en debatt börjat rasa. Roliga bilder av denna typ (bilden hämtad från http://www.google.se/search?tbm=isch&hl=sv&source=hp&biw=1280&bih=685&q=rheinfeldt+pensions%C3%A5lder&gbv=2&oq=rheinfeldt+pensions%C3%A5lder&aq=f&aqi=&aql=&gs_sm=3&gs_upl=1329l8030l0l8113l32l32l4l20l23l0l87l427l7l7l0) denna.MenMen ger dessa bilder verkligen en rättvis bild av vad det handlar om? Ser vi verkligen ut på det här sättet när vi är 75 år gamla. Svaret på den frågan beror på, vem du är, vilket/vilka arbeten du har haft, vilket land du kommer från och inte minst hur du lever.

Personligen tycker jag att det under ganska lång tid har varit uppenbart att det mesta som dagens människor tar för givet och det som man själv tog för givet stadigt blir sämre. Alltså det där med att generationerna födda på 60-talet och framåt skulle få gå i pension vid 65 har jag sett som en utopi länge. Men måste det vara negativt? Jag är inte säker på det. Det beror ju på vad vi gör eller om vi ens kommer in på arbetsmarknaden. Det som Maria Wetterstrand skrev idag i Sydsvenskan på ledarplats om arbetslivet talar för att det nog finns möjligheter att tänka om http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/article1607693/Hellre-han-an-vi.html.

Överhuvudtaget befinner vi oss i en period där vi behöver skaka om vårt samhälle milt och se vilka stenar vi behöver vända på för att få det mer humant. När det gäller arbete är det så mycket mer än det man faktiskt gör. Det handlar om atmosfären på arbetsplatsen. Har man kollegor som förhöjer livet eller har man en annan typ av atmosfär. Men ofta ger arbetet ett dagligt sammanhang. Det är på arbetet många spenderar en stor del av vår vardag. Vardagen grå, trist eller vackert färgad är ju trots allt där livet verkligen sker.

Det gäller dessvärre inte alla. Det finns en stor del, alltför stor del av vår befolkning som faktiskt inte får del av denna verklighet. På det glada 80-talet talades det ibland om "arbete åt alla" som en målsättning. Vart tog den visionen vägen? Har vi givit upp hoppet om detta eftersom ingen längre talar om det? Om så är fallet, varför? Vi har ett samhälle där vi straffar ut dem som av en eller annan anledning blir sjukskrivna? Det är ofta människor som har slitit på och strävat efter att göra sitt bästa där de kan.

Nej vi behöver ett samhälle där vi tar vara på våra medmänniskor. Vi behöver skapa ett samhälle tillsammans där alla får plats och där var och en kan göra sin insats efter förmåga. Det skall vara ett samhälle där vi vågar låta människor vara människor och inte kunder eller handelsvaror.

Vad har nu detta med pensionsåldern att göra. Jo, den måste inte vara huggen i sten. Tvärtom bör den vara individanpassad som det mesta annat i livet. Det mesta går att lösa på det ena eller det andra sättet. Vi kan på arbetsmarknaden bidra till så mycket olika saker. Den som är ny och inte har arbetat så länge kan bidra med nytänkande och entusiasm, medan den som har varit med några år längre kan dela med sig av sin bank av erfarenheter så att inte den unga nödvändigtvis måste uppfinna samma hjul en gång till. På det sättet kan vi få ett rikt samhälle som kan sträva vidare.

Dagens vision, mänsklighet, omtanke och en individanpassad pensionsålder. Var och en efter sin förmåga och sina möjligheter.

/Karin

ett nytt år - ett återhämtningens år

Så har då ett alldeles nytt år börjat. En dag som denna då solen skiner som aldrig förr får jag verkligen känslan av att det kommer att bli ett bra år med mycket nytt som kommer att hända. Ett nyår är ju egentligen en av människor konstruerad händelse. Det måste dock förvisso inte göra att det är mindre viktigt. Det är viktigt för oss människor att få möjlighet att börja om då och då. Vilken tid är bättre att börja om än när till och med naturen ligger i startgroparna för att börja om. Hela vår värld är inställd på att börja, mogna och därefter få vila. Begrundar man ytterligare lite kan man se att faktiskt varje dag har denna aspekt. Vi sover, vaknar, lever och går och sover igen. Tror att det cykliska är nödvändigt för att vi som människor skall orka vidare.

Men står jag då redo för allt det nya som skulle kunna tänkas hända? Är faktiskt inte helt säker på det. Kanske blir detta ett mellanår där vilan får stor betydelse.Om man aldrig återhämtar sig kan man helt enkelt inte heller ge. För mig har stunden kommit då det inte längre går att undvika. Men eftersom det är så uppenbart faktum så är det bara att acceptera och verkligen gå in för detta.

Men vad jag är säker på är att jag inte skall väja för det som är jobbigt. Det kommer att bli en jobbig start. Eller är det kanske en mjuk avslutning på ett långvarigt kapitel i livet. Ett kapitel som har varit slitsamt men också givit sina stunder av glädje och skratt. Ingenting i livet är bara en färg. Nästan allt har åtminstone en nyans av de ljusare färgerna.

Nåväl en solig dag har börjat kanske är det, det kommande årets färg.

fredag kväll

Tänk en hel vecka till har gått. Barnen underhåller sig på olika sätt. Verkar vara detta magiska world of warcraft.

Själv har jag fastnat framför datorn, fast jag skulle behöva göra annat. Varför händer det... jo för att karaktären brister... eller möjligen för att det är fredag kväll även för en trött mamma.

Tänk att en vecka kan gå så fort. Trots mycket om och men så har det till syvende och sist ändå varit en bra vecka. Det känns trots allt bättre och bättre. Börjar få bättre förståelse för hur man kan nå eleverna. Bättre känsla för en hel del. Kort sagt går från klarhet till klarhet.

Nu ser jag fram emot en trevlig helg med barnen. Den kommer att börja med födelsedagsfest hos systern.
Nåväl några spridda rader från livet mitt i livet.

Det är lördag eftermiddag. En intensiv dag. Dagen började i lugn takt. Lagade lite våfflor till frukost då det ju de facto är lördag. Lördagar är alltid en dag då man ju faktiskt kan få ha det lite extra trevligt. På många sätt tycker jag nog att lördagarna har tagit över söndagens tidigare roll som vilodag. 

  Lydia, Arvid och August och jag lyckades ta oss ut på en promenad. Detta innan disken hade blivit gjord. Det är alltid svårt tycker jag men någonstans så känner jag att det är viktigare att man faktiskt kommer ut på dagen än att det ser fantastiskt ut på diskbänken. Det är ju så oerhört sällan som livet springer iväg med disken och så att säga tar disken. 

  Mot slutet av den underbara promenaden kom vi till en lekpark. Killarna lekte och jag satt och njöt av att sitta i solen och bara vara. Det är en ynnest att någon gång med jämna mellanrum får komma till det stadiet att man bara är.

Om rätten till att bli inseminerad reaktion på en debatt i studio ett - eller frågan om vad en familj är.

Är det en rättighet att kunna få barn? Om det är det är det en individuell rättighet?
Men det är ju inte huvudfrågan i sammanhanget. Det som är intressant är egentligen synen på vad familjen är? Spontant utan att begrunda det vill man ju gärna tänka sig familjen som mamma, pappa och diverse barn. Men faktum är att så ser det inte ut idag. Det var troligen länge sedan det såg ut så. I polemik mot Elisabeth Sandlund är jag inte alls längre lika säker på att barn per definition alltid mår bättre av att födas in i en kärnfamilj. Däremot är det inte på något sätt så att det är oproblematiskt att vara själv som förälder i sitt föräldraskap. Det är inte alls okomplicerat att vara förälder.
Det är fantastiskt när kärnfamiljen fungerar. Gott så. Problemet är att det alltför ofta inte är så. Nu vet jag att om det finns någon som läser detta kommer ni troligen att argumentera emot och säga att visst gör det, det. Dock vill jag med bestämdhet hävda att det i kärnfamiljen såsom den ser ut 2011 där det är en relativt sluten enhet innebär att många barn, kvinnor och män far illa. Förr i tiden (har inga skrivna belägg för detta utan går helt på hörsägen här) levdeM om jag förstått saken rätt, ofta flera generationer tillsammans. Det innebar kanske att trycket på föräldrarna faktiskt inte var riktigt lika stort som det är idag 2011. Det fanns andra vuxna nära till barnen som kunde rycka in. Det fanns säkert andra anledningar till att folk inte mådde bra då eller mådde fantastiskt för den delen. Poängen är dock att kärnfamiljen som den lilla enhet den är idag är inte väldigt gammal och inte per automatik är det bästa för dess enskilda medlemmar.
För att summera det hela verkar det i frågan om ensamståendes rätt att bli inseminerade döljer sig en helt annan fråga, nämligen vad är en familj och vem skall få bli förälder? Man kan säga att en familj är den minsta beståndsdelen i vårt samhälle. Det är en liten grupp stundtals bestående av en eller fler vuxna som har ett visst antal barn tillsammans. Det tycks dessutom ofta som att för att begreppet familj överhuvud taget skall få finnas med krävs det att det finns ett eller fler barn med i bilden.

En meny i en analkanden vår

Måndag: Korv med bröd. Grönsaksfat med olika varianter av stavar exempelvis morotsstavar, gurkstavar, kanske små paprikor. Dessert: äppelklyftor

Tisdag: Kinagryta med ris. Grytan i sig innehåller mycket grönsaker. Men man kan med fördel lägga till en grönsallad om man är lagd åt salladshållet. Dessert: vindruvor

Onsdag: Hamburgare med bröd och lämpliga grönsaker som tilltugg. Dessert: päronbåtar

Torsdag: Tonfisk & ostpaj med tomat och kikärtssallad. Dessert: konserverad ananas

Fredag: Fläskkarré med klyftpotatis. Servera med färska grönsaker. Fredagsmys typ.

Lördag: Kycklingklubba med basilika ris serverat med wokgrönsaker. Efterrätt: äppelpaj med vaniljsås.

Söndag: Ossobucco serverat med ris eller pasta. Efterrätt: glasspinne

Måndag: Ost & broccolisås med pasta dessert: apelsin

Tisdag: Köttbullar, potatis, lingonsylt och rivna morötter

Smaklig spis!

en politisk vision i sikte?

Sitter och begrundar vad som är på gång i den svenska politiken. Trots att det irriterar mig en aning att man fortfarande betraktar socialdemokratin som det viktigaste partiet i svensk politik från medias sida, så är det ändå spännande att se vad denne nya partiledare har att komma med.

Först en liten synpunkt vad det gäller Mona Sahlin. Som kvinna bedrövar jag mig djupt att hon inte fick chansen och uppbackningen att vara med längre. Men hon var på något sätt dömd på förhand. Hon fick aldrig chansen att verkligen vara ledare för socialdemokraterna. Detta är i alla fall min mening som ser partiet från utsidan.

Något som jag dock personligen har tyckt fattas åtminstone de senaste fjorton åren i svensk politik är en vision. Någon som faktiskt vill någonting med Sverige. Någon som funderar över hur Sverige skall vara som land. Det behövs ett parti i Sverige som vågar tänka längre fram än till nästa val. Någon som vågar fundera över hur Sverige skall se ut om ett par decennier. Det behövs en berättelse om framtiden.

När man lyssnar och läser det som finns om att säga om Håkan Juholt så blir i alla fall jag någonstans hoppfull. Hans intressanta bild om att den som står i solsken faktiskt behöver hjälpa den som befinner sig i ösregn säger något om hans grundinställning. Ett samhälle som lämnar sina svagaste i sticket är ett samhälle som alla förlorar på. Vi bygger samhället tillsammans. Det kommer inte fungera om vissa sätter på sig solglasögonen med skyddslappar och hörlurar samtidigt som grannen fryser i kylan.
Vi behöver i vårt samhälle lära oss att tänka långsiktigt. Rom byggdes inte på en dag. Vårt välfärdssystem byggdes inte heller på en dag. Men någonstans under de senaste åren får man en känsla av att det faktiskt är betydligt lättare att rasera de system som gör att människor kan känna en viss grundtrygghet än att bygga upp dem.

Därmed absolut inte sagt att de system vi har för att hålla upp paraplyet för varandra är felfria. Det finns inte ett sätt att nå fram till att alla skall vara trygga. Man måste vara öppna för olika förslag. Men det är viktigt att det finns en grundtanke och ett mål med den politik som förs. Det målet måste finnas på ett högre plan. I det läget blir det väldigt hoppfullt när Juholt först vill att socialdemokraterna åter igen minns att man först måste ta ut kompassen i politiken och sedan gräva i verktygslådan efter fungerande verktyg. Man måste först veta vart det är man är på väg. På sätt och vis påminner han om Barack Obama i sin framtoning.