sjuka barn

Ibland är det frustrerande när barnen blir sjuka. Det är som att livet trycks på den totala paus knappen. Verkligheten är ju att det är, i synnerhet om man är ensamstående, omöjligt att göra någonting annat än att faktiskt bara sätta livet på paus och skjuta upp det som skulle göras till någon annan dag alternativt får det frysa inne helt och hållet. Stressen ökar och pulsen stiger...
eller...
... Sett från ett annat perspektiv kan man möjligen se det som en möjlighet att få vara med sina barn. Det bästa man kan göra blir att läsa en rolig bok för barnen och får på så sätt en mysig stund med barnen.
Därtill finns det även möjlighet att faktiskt själv dra ner lite på takten. Man kan faktiskt få den där pausen som man så länge har behövt. Det blir möjligt att dra ner takten på och hinna dra några djupa andetag.
Så till syvende och sist blir livet ändå som det blir och man får försöka acceptera det och anpassa sig så gott det går.

Ett nytt år - en ny start

Nu är det ett nytt år och därmed en nystart. Dock har jag knappt haft tid till att hinna med att reflektera över detta då livet har bestått enbart av studier och slit med uppsats. men...

Ett nytt år är en ny chans. En ny chans att lyckas med det man vill företa sig i livet. Försöker att ha så lite krav som möjligt. Men med lite struktur och organisation hoppas jag under detta året kunna få ett arbete efter att ha avslutat lärarutbildningen som har varen en stor utmaning. Men det känns fantastiskt spännande att få komma in i den världen som skolan är. Det skall bli mycket spännande och få möta elever och följa deras utveckling framåt i livet.
Det är en viktig poäng att man kan göra skillnad.
Viktigast av allt som förälder är att få följa sina barn ytterligare ett år. Mycket spännande händer. Ett barn som börjar i skolan, ett barn som börjar mellanstadiet, ett barn fortsätter upp i andra klass och endast ett barn kvar på dagis. Hur skall saker och ting bli..
Vilka nya människor kommer man att träffa under året. Vem kommer att ha lagts till vänkretsen. Det här med att träffa människor är något alldeles fantastiskt. Tänk att få vara med den spännande resa som ett liv innebär. De människor vi har runt omkring oss är människor som på ett eller annat sätt är med i ens livsberättelse. Det innebär också var och en är med och är gäster i våra medmänniskors livsberättelser. Det är stort.

klockan som jägare, domare och prioriteringsordning

Funderar mycket över hur det liv vi lever i vårt samhälle idag verkligen är rimligt. För vem lever vi egentligen? Lever vi för vårt arbete, för skolan, för familjen, för livet själv? För vem är det jag lever när det känns som att klockan jag en så till den milda grad att man måste ta ställning till varje handling inte moraliskt, fast ja det blir en logisk följd, men nej har jag tid med detta (som till exempel att skriva denna blogg) eller tar jag av sömnkontot då och vad händer om jag gör vem eller vad blir får ta konsekvenserna av detta.
Det kan inte vara meningen att vi skall leva som om livet vore en maratonmatch. även om just mitt liv är något av en extra överdrift i sammanhanget tycker jag ofta att man hör liknande historier. Dagarna blir så absurt korta det är så svårt hinna med att träffa varandra. Skall man planera något med någon kan det ibland krävas månader framåt för att hitta ett tillfälle när berörda parters almanackor skall ge tid. Är det så vi vill ha det? är det livskvalitet? De gånger livet kör ihop sig som mest är det i de mänskliga kontakterna de vänner och våra nära och kära som vi måste hämta kraften ur. Men hur skall det fungera när vi har så lite tid att se till varandra. Det är i vardagen som livet måste ske.
Detta låter kanske hopplöst jobbigt men jag tror att det handlar om hur vi förhåller oss till det vi skall göra och hur vi gör det. Om man i varje ny händelse kan leva i händelsen och låta övrigt vara så tror jag att det skapar ett lugn och frid och då går det i alla fall.
Frid!

en liten start

Om osysslolösheten...
hur är det möjligt att hitta ett sätt att någon gång vara sysslolös. ikväll hände detta tillstånd mig. inte så att det inte finns något att göra. men att stå och diska klockan halv elva en fredagskväll är inte tilltalande.
det är nu man borde sitta och läsa alla de där böckerna som jag suktar efter när jag istället måste plöja annan litteratur. lusten har jag men tröttheten är för stor... det blir den när man har levt igenom en hel dag och sedan tittat på film med barnen...
nej det får nog bli disken i alla fall med lite härlig radio... men det får bli en annan dag...