Efterlysning - vem tar verkligt ansvar för Sverige i den tid vi lever?

Om det hade varit för fyra år sedan och någon skule ha börjat prata om att vi skulle komma att behöva bygga upp tältläger i Skåne hade man varit ytterst chockad. Nu är det inte 2011 utan 2015 och världen är mörkare än på mycket länge. Det är så allvarligt att man för några veckor sedan på mitt absoluta favoritnyhetsmagasin Godmorgon världen diskuterade med ett antal forskare om vi möjligen befann oss i ett tredje världskrig. De skall sägas att detta var inte experterna eniga om. Men läs det igen. De var inte eniga. Det betyder att det fanns de som menade att vi faktiskt är mitt uppe i ett tredje världskrig. Min kompetens räcker inte för att uttala mig om detta. Men låt mig säga det är inte en behaglig värld vi befinner oss i. 

  Det är i det här läget som man hett önskar att det hade funnits svenska politiker som hade vågat stå för en linje och varit verkliga ledare. Som hade vågat driva en linje som inte endast siktade in sig på närmaste opinonsmätning. Som siktade längre och hade en vision som sträckte sig längre fram en den närmaste valperiodens utgång. Skall sägas att jag absolut inte tillhör Sverige Demokraternas beundrarskaror. Men om man tittar på vad de gör. Även om de har valt ut den usla frågan om huruvida vi skall vara humana eller inte så påstår de någonting. De säger att vi vill någonting och står fast vid det trots att de har  alla emot sig som tillhör etablissemanget. 

  I Sverige finns det en person som skall vara ledare framför alla andra det är statsministern. Med honom följer  hans regering. Sällan har regeringen och statsministern lyst så klart med sin frånvaro som nu. Min uppfattning är att Sverige styrs utan en fungerande statsledning. Det väcker en viss oro. Var regeringens andra parti miljöpartiet har tagit vägen är för mig en gåta. Vad vill regeringen tillsammans? Vad har de för målsättning med Sverige? Vilka kreativa lösningar finns det för att lösa de utmaningar som Sverige står inför? Var finns viljan till ett verkligt ledarskap som vågar stå kvar när utmaningen kommer som inte lägger över ansvaret på myndigheterna som den har under sig? 

  Vad det gäller oppositionen är det en salig röra. Där saknas all synig styrning. Den ledaren som man kanske tänker sig som alliansens ledare Anna Kinberg Batra synes vara tämligen försiktig och vill inte nödvändigtvis slänga in Sverige i en ny regeringskris även om även hon har pratat om misstroendeförklaring. Men hon har ett parti bakom sig som är mer hungrigt på allmänn röra och en tuffare opposition. 

  KD:s ledare Ebba Bush Thor, som mer framstår som en bulldozer med sinne för röra, än någonting annat har ett parti bakom sig som valde att fälla partiledningens stöd för DÖ. Det verkade inte som att partiledningen lade många strån i stacken för att förklara sin hållning. Varför gör en partiledning på det sättet? Det ligger nära till hands att tro att fällandet av DÖ låg minst lika mycket i partiledningens intresse som i resten av partiet men att den i analogi med Löfvens förfarande med gränsbevakningen inte heller ville ta ansvar för svåra beslut som man kan tänkas hållas ansvarig för. 

  Folkpartiet verkar ha gått in i sig själv och imploderat utan visioner över huvudtaget. 

  Denna röra, Sveriges politiker, är ett grymt förakt för väljare. Det är en politik som skapar vakum, vakum är granne med kaos och mumma för partier som inte har demokratin som sin hjärtefråga. 

Det Sverige behöver är politiker som vågar stå för en politik med ett långt visionsperspektiv. Politiker som vågar måla upp vilket samhälle de vill ha, utan att fundera så mycket på vad väljarna skall säga i nästa val, genom att mejsla fram en verklig politik med ett tydligt program  som håller över lång tid och stå för den.
 En politik som vågar se verkligheten som den ser ut. Som funderar över hur vi i den verklighet som råder ute i landet, skall kunna ta hand om de i Sverige nya männisor skall vara en del av vårt land. Politiker som kommer med konkreta lösningar över hur vi skall klara av att ta hand om alla de människor som lider av svåra trauman. Som har en plan för hur man i skolan skall klara av att ge alla elever undervisning. Det kan sägas redan nu att det inte vimlar av lärare som har svenska som andra språk som sitt huvudämne.  Hur skall kommunerna klara av att försörja alla de som kommer och som inte än har ett arbete att gå till?
Vi behöver poliker om vågar leda och ta ansvar även när ansvaret är arbetssamt och gör ont att ta. Som vågar fatta de arbetssamma besluten och ha pedagogisk förmåga att förklara varför det måste vara på ett visst sätt för att det skall leda fram till ett bättre samhälle på lång sikt. Det är att respektera väljarna. 

Lördagsreflektion - de små händelserna - kanske livets storhet

Vad är det som gör livet till ett liv? Hur lär man sig att faktiskt vara glad och tacksam över det man får och det man gör i sitt liv? Det finns säkert en ocean av tankar kring det. Men jag tror och kanske är det min livsfilosofi att det är i det lilla det stora händer. Det är ofta i de små detaljerna som den stora dramatiken uppstår. I synnerhet när man kanske är lite trött.
  Det är dramatiken när man som mamma inte varit uppmärksam på vad man faktiskt gör och håller i sin hand och slänger ut sin sons tand. Vad är det för en elak mamma tänker du kanske nu. Faktum var att tanden låg i ett glas med vatten som stod på bordet. Just den händelsen att ett glas står på bordet och ser skyldigt obortplockat från bordet och en mamma som gör den handlingen ett antal gånger per dag gjorde att det överhuvudtaget inte fanns i min tankevärld att sonen just den här dagen hade lagt sin nytappade tand i vattnet. Gissningsvis med plan att tandfen skulle flyga förbi...
 Ack och ve om jag kunde backa tiden. Då hade jag givetvis inte varit så hemskt elakt. Men tröttheten som sonen nog är anfäktad av gjorde att det var svårt att se den dimensionen och för en stund var han otröstlig. Sorg och en viss dos av skuldkänslor rådde.
  Många kramar senare och ett antal helande tårar lyckats vi komma fram till att genom att han skrev ner händelsen och hur det gått med tanden kanske den var mer bevarad och hågkommen än alla de andra tänder som han faktiskt har kvar i sin fysiska form.
 En liten urladdning som ändå för en stund definierade verkligheten.
En riktigt trevlig helg till er alla.

Får man gnälla över en disk?

Denna fråga kan tyckas fullständigt absurd och ganska ointressant. Anledningen till att jag ställer den ändå är på grund av att jag gjorde det i veckan på ett av mina facebooksinlägg. Objektivt sätt får man nog inte det och det är nog ändå med en viss skam som jag konstaterar att jag ändå gjorde det.
  Som också påpekades i en kommentar handlade nog hela inlägget mer om själva idén en  disk efter en lång arbetsdag och en inte oäven förkylning. Det kan man inte se på bilden. Objektivt sett var det inte ens en stor disk det handlade om i tid räknat tog den 15 minuter.
  I efterhand flög tanken genom huvudet kanske det bästa bara vore att ta bort inlägget helt och hållet och låtsas som att det aldrig blev skrivet. Men då tänker jag att det går ju inte. Det vore ju att inte stå för mitt för dagen mänskliga tillkortakommande att denna lilla småsak just den dagen tycktes mig övermäktig, vilket den ju absolut inte var och det stora jobbet gjorde diskmaskinen.
  Ändå bestämde jag mig för att inte ta bort den. I ljuset av en annan diskussion jag hade med några kollegor.  Diskussionen handlade om vad lägger människor ut på sina facebookflöden och min kollega hävdade att det enda som läggs ut är bilder av lyckliga människor som visar upp hur lyckliga de är och att det därför gör att man får en sne bild av våra verkliga liv. Den bilden kände jag inte alls igen mig i. Har jag ovanligt vanliga människor i mitt flöde som också lägger ut statusar om när de tycker att livet är dem mer än vad de just nu vill ha?  Har ingen aning.
Min uppfattning är nog att det finns anledning att också ibland lägga ut bilder av när livet går en emot. Även när de små vardagssysslorna kan tyckas en övermäktiga. För är det inte så livet verkligen ser ut? Dagar kommer som är bra och där allt känns som en dans och andra när det känns som man har uträttat storverk när man flyttat en gaffel från bordet till diskbänken. Poängen är att livet är inte en dans på rosor eller åtminstone inte på taggfria rosor. Livet är summan av de goda och de dåliga dagarna. Summan av alla små bagateller som faktiskt egentligen är de stora sakerna i livet. Till syvende och sist är jag en stor fantast av vardagen och allt vad den förmår så länge det finns en skvätt humor och en stor dos kärlek.
  Med denna betraktelse över diskgnäll skall jag nu önska er alla en fantastiskt underbar helg med mycken humor, massor med kärlek och en och annan disk.
Fridens!

Anonym flykting eller medmänniska som flyr

Kan man säga att alla de som flyr undan krig gör samma flykt. Nej självklart inte. Det finns troligen lika många vägar och anledningar som människor som flyr. Men när de blir många tillsammans har vi en tendens att generalisera och det handlar helt plötsligt om en grupp människor. För vi människor gör så för att kunna hantera större mängder av vad de än månde vara. 

  Men det är också här som det ger oss luckor att kunna avhumanisera varandra eller inte. Det finns tyvärr många exempel varav Ungern denna vecka får stå som exempel för avhumaniseringen:

Då man börjar kasta ut maten till människor blir ett avhumaniserande och en i handling förklaring att man inte har samma respekt för människorna som man ger den till eller de människor som har skänkt maten.
Men det finns också motbilder till detta. Bland annat i Belgrad, Serbien där man istället väljer ett bemötande där man ser varje person som en människa. Belgrad 2015.
  I första och sista hand är det alltid vilket bemötande vi ger varje människa vi möter som avgör om vi skall få en positiv och livbejakande värld eller inte. Har vi i åtanke att varje människa vi möter är en medmänniska borde vår värld kunna bli ett bättre ställe att leva på. Men så enkelt kanske det inte är eller så är det så fast vi gör det så mycket svårare?

  

Det känsliga mötet mellan yttrandefrihet och religionsfrihet

Solen strömmar in genom mina fönster. Det är en helt fantastisk dag och det enda man kan göra är att längta ut. Men innan det skall jag dela med mig av några lördagstankar. Läste i morgonens tidning om Lars Villks och hur han har fått betala ett mycket högt pris för sitt medvetna användande av yttrandefriheten i Sverige.  Han är ju kan man inte komma ifrån en människa som går sina egna vägar. Han har självmant valt att måla, rita på ett sätt som har provocerat.  I detta fall har det provocerat muslimer.  Det kan man tycka är djupt onödigt. Men det tar ändå inte ifrån honom hans rättighet att göra det.

Det som gör att det upprör så många människor är att det sker i skärningpunkten mellan två mänskliga rättigheter. I det här fallet har den skärningpunkten kostat en hel del människor det viktigaste var och en av har: Livet. Det sker mellan rättigheten att uttrycka det man vill och tänker och någon annans rätt att utöva och tro enligt den religion, respektive person har.  Det är här det blir så knivigt eftersom det blir en fråga om vilken lag som väger tyngst: Yttrandefrihetslagen eller religionsfriheten? Det borde rimligen vara i Sverige i alla fall, yttrandefrihetslagen eftersom det är en grundlagen. I de fallen som detta är ett problem så blir det möjligen en fråga om det är hets som folkgrupp.

Det är också en fråga om huruvida den som inte är, i det här fallet, muslim skall behöva ta hänsyn till den för muslimer viktiga påbud att man inte får avbilda profeten Mohammed. Enligt min mening bör yttrandefrihetslagen gå över detta för en religion påbud.  

Men kan man då ställa sig frågan var gränsen går för ansvaret för reaktionen på  ett konstverk går. Är det konstnären/skribenten som har ansvaret eller är det den som tar emot budskapet som bär ansvaret. Det finns givetvis ett ansvar för den som skriver att inte skriva eller göra något som innebär att man kränker någon i bemärkelsen att det blir hets mot folkgrupp eller att man förtalar en människa eller en grupp.  Det är givetvis inte acceptabelt och har aldrig varit det.

Enligt min mening finns det dock också ett ansvar som mottagare av en bild eller text att man också måste ta sin del av kommunikationen Det är jag som mottagare som måste avgöra om jag kan stå ut med det här och undvika att se det eller förhålla mig till det på något sätt som då igen, inte innebär en kränkning av den andre människans rättigheter.  

Emellertid vet jag av egen erfarenhet som kristen i vårt land också lära sig att stå ut med att det förekommer kritik mot den tro som jag står för. Både från det ena och det andra hållet. Som kristen är jag van både från skolan och övriga samhället att förlöjligas och ifrågasättas. Det blev inte mindre så när jag gick över till den katolska kyrkan i mitten av nittiotalet. Den kritik, som inte alls alltid,  är obefogad är ju stundtals lite arbetsam att bemöta och förhålla sig till. Ändå är det just det som jag som troende hela tiden måste göra. Det kan påverka min tro och förhållningssättet till den tro jag har men då är det något som jag som enskild människa har att ta ställning i förhållande till den Gud som jag tror på. Skulle nu min tro vara så svag att den inte håller för det då må det vara hänt och då får man förhålla sig till det.. Men det ger mig inte rätt att mordhota eller förfölja den som har uttryckt kritiken, vilket man indirekt säger när man lägger skulden  på hoten mot Lars Villks för hans rondellhundar  som varje troende själv måste ta ställning till.

När man skuldbelägger Lars Villks för hans rondellhund gör man offret för en kriminell handling skyldig. Det är inte rimligt även om slutsatsen är lätt att dra eftersom andra människor fick betala med sitt liv för att Villks har ett dödshot mot sig.

Vi måste värna om yttrandefriheten det som drabbar med de här artiklarna är att man som skribent tänker tre gånger innan man skriver. Vågar jag skriva detta? Vilka konsekvenser får det om man skriver detta? Kan det drabba de mina? Redan i det faktum att man behöver tänka dessa tankar innebär att vi har ett klimat där yttrandefriheten har naggats i kanterna.

Med dessa ord  
En trevlig och härlig dag i solen till er alla!

/Karin

Artiklar som den här reflektionen hänvisar till:

Prisiet för friheten

Vi bör hantera yttrandefriheten bättre av Anne Heberlein

Lars Villks rondellhundar

Det svaga stöder för Villks ... av Johan Croneman

Hopp - liv i verkligheten med kunskap och förberedelse

http://www.sydsvenskan.se/danmark/just-nu-manifestation-i-kopenhamn/

Det är så här hoppet ser ut. Människor som samlas för att manifestera mot det svarta mörker som terrorism, antisemitism och krig är.
  Önskar så att läget i världen hade varit bara en liten strimma ljusare än vad det är idag. Tvärtom ser läget nattsvart ut. Terrordåd i Paris och nu i Köpenhamn, IS i Libyen, Syrien, Irak och delvis i Europa, En vapenvila i Ukraina balanserar på ett litet halmstrå om man nu i ärlighetens namn kan tala om en vapenvila när det har pågått 139 brott av densamman det senaste dygnet. Jag förhåller mig en smula tveksam.
  I förra veckan kunde man höra, innan maratonförhandlingen genomfördes, att detta var sista chansen, vissa ledare började tala om ett tredje världskrig. Inte trevligt, oerhört skrämmande för att vara helt ärlig. Vissa valde att inte nämna det men att prata indirekt om det. Även studio Ett diskuterade detta i sin andra timme i torsdagens sändning den 12 februari. Det var relativt dystra beskrivningar av läget som både  Carl Bildt och Stefan Hedlund hade över läget. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637.
  I detta läge tycker jag att det är skrämmande att tystnaden från svenska myndigheter och politiker är total om vad som händer vid ett krig? Personligen tycker jag att direkt oansvarigt av svenska politiker att inte ansöka om ett medlemskap i NATO. Vi är lost in space om det värsta händer. Det har uttryckts tämligen klart från NATOs sida att det inte är så att Sverige kan räkna med skydd. I alla fall officiellt.
  Hur många svenskar vet vad vi skall göra om utifall det absolut värsta skulle hända? Måste erkänna att jag inte har någon större aning. Det är självklart min uppgift som samhällsmedborgare att göra detta. Men att hitta information om vad man skall göra om det blir krig, ens från från  myndigheten för samhällsskydd och beredskap är nästan omöjligt. Det nämns överhuvudtaget inte på hemsidan i någon synlig tablå.
  Tycker att man här kan jämföra med hur det går till när vi lär våra unga människor att köra bil. De får träna länge och de får också träna på det som anses vara det absolut svåraste att hantera nämligen när bilen gör som den själv vill i halka. Detta görs på en speciell halkkörbana med spännande övningar. Är det till någon nytta. Absolut! Har själv flera gånger fått pröva det i verkligheten och den kunskapen finns där.
 Genom att förbereda oss medborgare på vad som kan hända och hur man kan förhålla sig till det har vi så mycket bättre möjligheter att frigöra energi för att kunna hantera en kris när den väl kommer. Genom att vi har kunskap blir vi inte handlingsförlamade utan får en handlingsberedskap.

 Nu som en extra uppmaning till dig som möjligen läser det här gå in på länken nedan och fundera på om du är förberedd på att det blir en kris. http://www.sydsvenskan.se/sverige/svenskar-klarar-sig-inte-i-kris/
 

Checklista: Din hemberedskap

• 

  Fotogenlampa och bränsle

  Exempelvis lampolja eller fotogen
  
• 

  Tändstickor
  
• 

  Stearin- och värmeljus
  
• 

  Ficklampa med extra batterier

• Dunkar att hämta vatten i
  
• 

  Husapotek med det viktigaste
  
• 

  Radio med vev och solceller

  Kom ihåg att du i nödfall kan lyssna på radio en kort stund i bilen.
  
• 

  Vevladdare till mobilen
  
• 

  Extra element eller värmare

  Kan exempelvis drivas med fotogen.
  
• 

  Sovsäck, filtar och varma kläder
  
• 

  Hygienartiklar

  som fungerar utan vatten, till exempel tvättlappar

En något bekymrad bloggare önskar er alla en riktigt bra dag! 

#Domedagen är nära men släck inte hoppet

Lördagar är för mig en sådan dag då morgonen får börja när sömnen är färdig och sedan gå bestäms av den takten som innebär att saker blir gjorda men stress är förbjudet. Satt därför och i lugn och ro läste sydsvenskan då följande skräckinjagande artikel dyker upp:  

http://www.sydsvenskan.se/varlden/miljohot-flyttar-visaren-framat/  där det visar sig att undergången tycks av forskare att vara närmare än på länge. Är det inte för att vi riskerar att bli uppblåsta av atombomber med tanke på att USA och Ryssland inte har en eldig relation för tillfället, så förutspås vi att drabbas av en större naturkatastrof. Detta styrks av ett antal nobelpristagares intygande. Låt mig säga att det inte är direkt hoppingivande. 

  Detta fick mig osökt att tänka på Viktorias hemkunskapsuppgift https://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU&feature=player_embeddedsom går ut på att titta på en film som hon upplevde som att de endast beskrev eländet i världen. 

  Det är givetvis skolans uppgift att informera våra ungdomar om de faror som finns i världen liksom att informera oss själva om vad som pågår i världen. Man bör dock ta i beaktande att när man förmedlar en film till skolungdomar har man ett stort ansvar att inte se den ena sidan utan att det är viktigt att vi också förmedlar hopp. Är helt övertygad om att läraren i det här fallet inte hade för avsikt att släcka hoppet som sina elever och hon kunde möjligen inte förutse att det skulle kunna bli reaktionen. Men det borde vara en tankeställare. 

  Som lärare har man i uppgift att undervisa och tillsammans med eleverna analysera och begrunda vilka källor det är som lyfter fram en viss information. Det ligger också i undervisningens natur att man belyser ett fenomen från fler sidor än en och hjälper eleverna att se det positiva och det mindre positiva. 

  Samma informerande och analyserande uppdrag har möjligen inte media. I det medieklimat som idag råder upplyses man som samhällsmedlem om en hel del kriser. Det största problem som media idag har som jag ser det är att man frossar så enormt i alla nyheter och kriser. Efter att ha lyssnat i realtid till upplösningen av gisslandramat i Paris fick jag mig en första riktig rejäl tankeställare över vad det gör med oss medborgare att media rapporterar i realtid om en sådan katastrof. Det är inte så att jag menar att det inte skall rapporteras om man kanske det finns anledning att fundera på formen. Men jag tycker att det ligger en viss fara i att verkligheten fiktionaliseras på ett otäckt sätt. Det blir som att vi alla är deltagare i ett gigantiskt detektivdrama. Med det stora undantag att det inte är ett drama utan att det sker i verkligheten och att dramat rör verkliga människor i ett verkligt land. 

  Vad gör detta fenomen med oss medborgare? Min upplevelse är att det gör en överväldigad på ett sätt att man faktiskt inte längre riktigt orkar ta till sig de nyheter som bjuds. eftersom informationsinflödet och analyser, och analyser av analyserna gör att det liknar mer ett krisfrosseri från medias sida som man som lyssnare/tittare blir en medspelare i. Det blir allt oftare svårt att förstå hur man skall förhålla sig till den komplexa verklighet vi lever i. 

  Konsekvensen av detta riskerar bli att man alltmer vänder sig ifrån det som de större nyhetsförmedlarna förmedlar av ren överlevnadsinstinkt. Då media är den tredje statsmakten och på många sätt kan betraktas som en del av etablissemanget är steget inte långt från att man vänder sig bort från makten och ansvaret att forma samhället. 

  Detta fenomen ser jag som en av vår demokratis största faror att man inte längre orkar engagera sig och därmed lämnar man fältet öppet för mindre demokratiskt sinnade intressen oavsett om dessa krafter är från höger, vänster eller från någon form av dolt främmande kapital. 

  Så vart skall denna nattsvarta lördagsreflektion ta vägen nu då. Skall jag bara konstatera att allt ser omöjligt ut och ge er som läser detta en känsla av att allt är kört ändå. Jag sköter mitt så sköter ni ert. Nej det tycker jag hade varit en sällsynt dålig idé. 

  Tvärtom tror jag att det aldrig har varit viktigare att var och en av oss tar fram det som är gott och hittar sätt att göra det vi kan för att göra världen till en bättre ställe att vistas i. Det är när vi tar fram det goda och visar våra barn och ungdomar att det går som vi kan gå mot en ljusare framtid. Då vi visar att var och en har en liten, men ack så viktig roll för att skapa världshistorien och göra världen till en god och bra ställe att vistas i, det vill säga när vi som människor visar våra medmänniskor att det är genom våra små och stora goda  handlingar som vi skapar en bättre värld tillsammans.  

Med hopp om en godare och bättre värld som vi alla skapar tillsammans önskar jag en trevlig och skön lördag till alla vänner! 

#taansvarförSverige, Demokrati à la 2014

Vi har precis gått igenom ett så kallat supervalår. Bara benämningen som de olika medierna har givit året (tror att det är ett medienamn) vittnar om hur man har sett på valet, nämligen som en större eller mindre sporthändelse. Upplägget var sådant, vilket i sig är oroväckande då det vittnar om den allmänna rädslan för allvar i vårt samhälle. Det kan fungera alldeles utmärkt i sportsammanhang som ju faktiskt är lek i någon mening.

  Men jag tycker att jag skymtar en inte lite utan verkligt oroande trend i svenska politik. Det har blivit en lekplats för karriärlysstna politiker. Personligen gick jag i valvåndor i princip hela valrörelsen då jag insåg att jag inte ville ha det regerenade alternativet men inte heller riktigt kunde se mig själv rösta på den mer grönfärgade sidan. Dock räknade jag med att det fortfarande i svensk politik skulle finnas en anda av att vi tänker på Sveriges bästa och lägger ner stridsyxorna när valet är över och hittar en väg framåt.
  Men, nej det fanns inte på agendan. Detta är enligt min åsikt djupt problematiskt. Jag är absolut inte en vän av Sverigedemokraterna men är inte säker på att den allmänna utfrysningen är rätt väg att gå men jag kan i ärlighetens namn inte heller säga vad som hade varit den bästa lösningen framåt. Man måste ta Sverigedemokeraternas väljare på allvar och verkligen på allvar diskutera och fundera över hur vi skall gå tillväga i mottagandet av människor som behöver få komma hit. Hur gör vi för att det skall fungera på alla plan i samhället för alla.
  Dock hade jag förväntat mig så mycket mer av resten av det politiska etablissemanget, framför allt de borgerliga. Under hela mitt liv (inte så långt) har jag röstat åt mitten men nu känner jag inte igen en borgerlighet som är så oförsonliga och ovilliga att ta ett verkligt ansvar när det är skarpt läge för Sverige. Min uppfattning är att det till stor del är alliansen som har drivit S och Mp i armarna på vänstern och därmed bäddat för stora problem. Anser faktiskt att Löfven har gjort det som kan förväntas av honom, oavsett om det är genom att använda fackliga strategier eller ej. Han har ärligt försökt och han erhåller i alla fall min respekt. Men från borgerligheten har jag inte sett någonsomhelst vilja utåt att rädda Sverige.
  I samband med valet gav UR ut en serie för barn om hur Sverige kunde se ut om det blir en diktatur, kanske en serie som var och en av våra riksdagsledamöter skulle se. Det är en otrevlig bild av Sverige som skulle kunna bli verklighet om Svenska politiker skall fortsätta och bara se till sin eget hus och inte till Sverige som helhet.
  Som medborgare i detta land vill jag uppmana politiker att skärpa sig och ta tag i verkligheten, hitta lösningar och ta tag i de stora frågor som måste lösas utan att idka sandlådepolitik.

Demokratin är för viktig för att behandlas som en sandlåda!
 
  

Lördag mitt i livet

Så hände det igen. Veckan bara försvann. Mycket har hänt den senaste veckan. Ett valsresultat som fick i alla fall mig att sätta lite lätt i halsen. Något har hänt i vårt land. Något har gått sönder. Men som medborgare i detta land har man stora skäl att fundera över vad det är vi inte gör alternativt vad vi gör som inte fungerar. 

  Det är ju dock inte bara här i Sverige som saker händer som kan få en att bli lite oroad. Läget i Ukraina och östeuropa med en Putin som släpper ur sig kommentarer av typen att han kan inta östeuropeiska huvudstäder på en någorlunda kort tid är inte behagliga nyheter. Det är nyheter som manar till eftertanke och skakar om. 

  På det personliga planet fick jag igår ett besked som rör om i grytan och gör att jag måste tänka om livet en aning. Vet inte riktigt hur detta skall hanteras än men tänker att med tid och reflektion skall det nog gå att få ordning på detta ordentligt. 

 Mitt i allt detta tror jag ändå att den bästa strategin är att reflektera, göra gott och försöka sprida kärlek och ett och annat skratt. 

Trevlig och fridsam lördag. 

# valångest Var är visionerna?

Ibland känner man sig som väljare som en kund som politikerna vill göra sig till lags för. Men hur gör de detta?
  Än så länge säger politikerna lite halft vad de verkligen vill göra och är snabba med att tala om vad respektive motståndare gör eller inte gör. Men talar de om vad det är som de vill? Talar man om de stora frågorna? Då menar jag de stora frågorna som ligger bakom. Nej enligt min mening gör de inte det.
  De politiska partierna präglas av en kortsiktighet som till en viss del förstör våra viktiga institutioner som vård och skola. Det är politik som präglas av ekonomism med pengarna som mål och inte som medel.

Det här valet borde vara ett ödesval. Det är ett val som handlar om de stora frågorna. Vem är det här samhället till för? Är det tänkt att alla i samhället skall få plats? Om så är fallet undrar jag hur vi gör det? Hur får vi fram allas plats? Hur får mormor/farmor  Agda, Achmed/Sandra, Henrik/Charlotta och Lisa plats i samhället på lika villkor?
  Parallellt med detta måste vi börja fundera på hur vi klarar av samhället från kriser och naturkatastrofer? Vi måste tillsammans hjälpas åt att hitta hållbara lösningar som gör att alla får en plats efter sina förutsättningar.

En första ingång kan vara att börja med hur besluten fattas för att det skall finnas en hållbarhet på sikt. Alla beslut som är möjliga att fatta med långsiktighet borde bli fattade med en analys för konsekvenserna av besluten på, 1, 5 och 10 års sikt. Detta kommer kanske inte att bota alla problem men det kanske skulle kunna bota mandatperiodstänkande och röstfiske.
  Det borde också som en självklarhet alltid finnas med ett barnperspektiv, i de beslut som rör barn, ett genusperspektiv, miljöpåverkan, klassstruktur  samt ett integrationsperspektiv i alla beslut. Det är ett problem när man hastar fram beslut utan en långtidsplan. Risken med korttidsbeslut är att de riskerar att behöva rivas upp snabbt. Det är enligt min åsikt viktigt att vi för in tiden för reflektion som en viktig faktor i beslutsfattande.
 
Det som jag längtar efter som väljare är att få politikernas långsiktiga mål. Min tanke är att det skulle vara bra om politiker vågade stå för exakt vad de ville och säga det oavsett om de vinner röster på det eller inte. Så min uppmaning till politiker hade varit:
  "Våga berätta era visioner. Våga tala om de idéer som ni har även de som ni inte tror vinner röster på kort sikt. Våga ta ett verkligt ansvar även för det som inte har gått så bra, alla kan göra fel. Det är hur man hanterar sina fel som avgör hur man lyckas.