Det känsliga mötet mellan yttrandefrihet och religionsfrihet

Solen strömmar in genom mina fönster. Det är en helt fantastisk dag och det enda man kan göra är att längta ut. Men innan det skall jag dela med mig av några lördagstankar. Läste i morgonens tidning om Lars Villks och hur han har fått betala ett mycket högt pris för sitt medvetna användande av yttrandefriheten i Sverige.  Han är ju kan man inte komma ifrån en människa som går sina egna vägar. Han har självmant valt att måla, rita på ett sätt som har provocerat.  I detta fall har det provocerat muslimer.  Det kan man tycka är djupt onödigt. Men det tar ändå inte ifrån honom hans rättighet att göra det.

Det som gör att det upprör så många människor är att det sker i skärningpunkten mellan två mänskliga rättigheter. I det här fallet har den skärningpunkten kostat en hel del människor det viktigaste var och en av har: Livet. Det sker mellan rättigheten att uttrycka det man vill och tänker och någon annans rätt att utöva och tro enligt den religion, respektive person har.  Det är här det blir så knivigt eftersom det blir en fråga om vilken lag som väger tyngst: Yttrandefrihetslagen eller religionsfriheten? Det borde rimligen vara i Sverige i alla fall, yttrandefrihetslagen eftersom det är en grundlagen. I de fallen som detta är ett problem så blir det möjligen en fråga om det är hets som folkgrupp.

Det är också en fråga om huruvida den som inte är, i det här fallet, muslim skall behöva ta hänsyn till den för muslimer viktiga påbud att man inte får avbilda profeten Mohammed. Enligt min mening bör yttrandefrihetslagen gå över detta för en religion påbud.  

Men kan man då ställa sig frågan var gränsen går för ansvaret för reaktionen på  ett konstverk går. Är det konstnären/skribenten som har ansvaret eller är det den som tar emot budskapet som bär ansvaret. Det finns givetvis ett ansvar för den som skriver att inte skriva eller göra något som innebär att man kränker någon i bemärkelsen att det blir hets mot folkgrupp eller att man förtalar en människa eller en grupp.  Det är givetvis inte acceptabelt och har aldrig varit det.

Enligt min mening finns det dock också ett ansvar som mottagare av en bild eller text att man också måste ta sin del av kommunikationen Det är jag som mottagare som måste avgöra om jag kan stå ut med det här och undvika att se det eller förhålla mig till det på något sätt som då igen, inte innebär en kränkning av den andre människans rättigheter.  

Emellertid vet jag av egen erfarenhet som kristen i vårt land också lära sig att stå ut med att det förekommer kritik mot den tro som jag står för. Både från det ena och det andra hållet. Som kristen är jag van både från skolan och övriga samhället att förlöjligas och ifrågasättas. Det blev inte mindre så när jag gick över till den katolska kyrkan i mitten av nittiotalet. Den kritik, som inte alls alltid,  är obefogad är ju stundtals lite arbetsam att bemöta och förhålla sig till. Ändå är det just det som jag som troende hela tiden måste göra. Det kan påverka min tro och förhållningssättet till den tro jag har men då är det något som jag som enskild människa har att ta ställning i förhållande till den Gud som jag tror på. Skulle nu min tro vara så svag att den inte håller för det då må det vara hänt och då får man förhålla sig till det.. Men det ger mig inte rätt att mordhota eller förfölja den som har uttryckt kritiken, vilket man indirekt säger när man lägger skulden  på hoten mot Lars Villks för hans rondellhundar  som varje troende själv måste ta ställning till.

När man skuldbelägger Lars Villks för hans rondellhund gör man offret för en kriminell handling skyldig. Det är inte rimligt även om slutsatsen är lätt att dra eftersom andra människor fick betala med sitt liv för att Villks har ett dödshot mot sig.

Vi måste värna om yttrandefriheten det som drabbar med de här artiklarna är att man som skribent tänker tre gånger innan man skriver. Vågar jag skriva detta? Vilka konsekvenser får det om man skriver detta? Kan det drabba de mina? Redan i det faktum att man behöver tänka dessa tankar innebär att vi har ett klimat där yttrandefriheten har naggats i kanterna.

Med dessa ord  
En trevlig och härlig dag i solen till er alla!

/Karin

Artiklar som den här reflektionen hänvisar till:

Prisiet för friheten

Vi bör hantera yttrandefriheten bättre av Anne Heberlein

Lars Villks rondellhundar

Det svaga stöder för Villks ... av Johan Croneman

Hopp - liv i verkligheten med kunskap och förberedelse

http://www.sydsvenskan.se/danmark/just-nu-manifestation-i-kopenhamn/

Det är så här hoppet ser ut. Människor som samlas för att manifestera mot det svarta mörker som terrorism, antisemitism och krig är.
  Önskar så att läget i världen hade varit bara en liten strimma ljusare än vad det är idag. Tvärtom ser läget nattsvart ut. Terrordåd i Paris och nu i Köpenhamn, IS i Libyen, Syrien, Irak och delvis i Europa, En vapenvila i Ukraina balanserar på ett litet halmstrå om man nu i ärlighetens namn kan tala om en vapenvila när det har pågått 139 brott av densamman det senaste dygnet. Jag förhåller mig en smula tveksam.
  I förra veckan kunde man höra, innan maratonförhandlingen genomfördes, att detta var sista chansen, vissa ledare började tala om ett tredje världskrig. Inte trevligt, oerhört skrämmande för att vara helt ärlig. Vissa valde att inte nämna det men att prata indirekt om det. Även studio Ett diskuterade detta i sin andra timme i torsdagens sändning den 12 februari. Det var relativt dystra beskrivningar av läget som både  Carl Bildt och Stefan Hedlund hade över läget. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637.
  I detta läge tycker jag att det är skrämmande att tystnaden från svenska myndigheter och politiker är total om vad som händer vid ett krig? Personligen tycker jag att direkt oansvarigt av svenska politiker att inte ansöka om ett medlemskap i NATO. Vi är lost in space om det värsta händer. Det har uttryckts tämligen klart från NATOs sida att det inte är så att Sverige kan räkna med skydd. I alla fall officiellt.
  Hur många svenskar vet vad vi skall göra om utifall det absolut värsta skulle hända? Måste erkänna att jag inte har någon större aning. Det är självklart min uppgift som samhällsmedborgare att göra detta. Men att hitta information om vad man skall göra om det blir krig, ens från från  myndigheten för samhällsskydd och beredskap är nästan omöjligt. Det nämns överhuvudtaget inte på hemsidan i någon synlig tablå.
  Tycker att man här kan jämföra med hur det går till när vi lär våra unga människor att köra bil. De får träna länge och de får också träna på det som anses vara det absolut svåraste att hantera nämligen när bilen gör som den själv vill i halka. Detta görs på en speciell halkkörbana med spännande övningar. Är det till någon nytta. Absolut! Har själv flera gånger fått pröva det i verkligheten och den kunskapen finns där.
 Genom att förbereda oss medborgare på vad som kan hända och hur man kan förhålla sig till det har vi så mycket bättre möjligheter att frigöra energi för att kunna hantera en kris när den väl kommer. Genom att vi har kunskap blir vi inte handlingsförlamade utan får en handlingsberedskap.

 Nu som en extra uppmaning till dig som möjligen läser det här gå in på länken nedan och fundera på om du är förberedd på att det blir en kris. http://www.sydsvenskan.se/sverige/svenskar-klarar-sig-inte-i-kris/
 

Checklista: Din hemberedskap

• 

  Fotogenlampa och bränsle

  Exempelvis lampolja eller fotogen
  
• 

  Tändstickor
  
• 

  Stearin- och värmeljus
  
• 

  Ficklampa med extra batterier

• Dunkar att hämta vatten i
  
• 

  Husapotek med det viktigaste
  
• 

  Radio med vev och solceller

  Kom ihåg att du i nödfall kan lyssna på radio en kort stund i bilen.
  
• 

  Vevladdare till mobilen
  
• 

  Extra element eller värmare

  Kan exempelvis drivas med fotogen.
  
• 

  Sovsäck, filtar och varma kläder
  
• 

  Hygienartiklar

  som fungerar utan vatten, till exempel tvättlappar

En något bekymrad bloggare önskar er alla en riktigt bra dag! 

#Domedagen är nära men släck inte hoppet

Lördagar är för mig en sådan dag då morgonen får börja när sömnen är färdig och sedan gå bestäms av den takten som innebär att saker blir gjorda men stress är förbjudet. Satt därför och i lugn och ro läste sydsvenskan då följande skräckinjagande artikel dyker upp:  

http://www.sydsvenskan.se/varlden/miljohot-flyttar-visaren-framat/  där det visar sig att undergången tycks av forskare att vara närmare än på länge. Är det inte för att vi riskerar att bli uppblåsta av atombomber med tanke på att USA och Ryssland inte har en eldig relation för tillfället, så förutspås vi att drabbas av en större naturkatastrof. Detta styrks av ett antal nobelpristagares intygande. Låt mig säga att det inte är direkt hoppingivande. 

  Detta fick mig osökt att tänka på Viktorias hemkunskapsuppgift https://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU&feature=player_embeddedsom går ut på att titta på en film som hon upplevde som att de endast beskrev eländet i världen. 

  Det är givetvis skolans uppgift att informera våra ungdomar om de faror som finns i världen liksom att informera oss själva om vad som pågår i världen. Man bör dock ta i beaktande att när man förmedlar en film till skolungdomar har man ett stort ansvar att inte se den ena sidan utan att det är viktigt att vi också förmedlar hopp. Är helt övertygad om att läraren i det här fallet inte hade för avsikt att släcka hoppet som sina elever och hon kunde möjligen inte förutse att det skulle kunna bli reaktionen. Men det borde vara en tankeställare. 

  Som lärare har man i uppgift att undervisa och tillsammans med eleverna analysera och begrunda vilka källor det är som lyfter fram en viss information. Det ligger också i undervisningens natur att man belyser ett fenomen från fler sidor än en och hjälper eleverna att se det positiva och det mindre positiva. 

  Samma informerande och analyserande uppdrag har möjligen inte media. I det medieklimat som idag råder upplyses man som samhällsmedlem om en hel del kriser. Det största problem som media idag har som jag ser det är att man frossar så enormt i alla nyheter och kriser. Efter att ha lyssnat i realtid till upplösningen av gisslandramat i Paris fick jag mig en första riktig rejäl tankeställare över vad det gör med oss medborgare att media rapporterar i realtid om en sådan katastrof. Det är inte så att jag menar att det inte skall rapporteras om man kanske det finns anledning att fundera på formen. Men jag tycker att det ligger en viss fara i att verkligheten fiktionaliseras på ett otäckt sätt. Det blir som att vi alla är deltagare i ett gigantiskt detektivdrama. Med det stora undantag att det inte är ett drama utan att det sker i verkligheten och att dramat rör verkliga människor i ett verkligt land. 

  Vad gör detta fenomen med oss medborgare? Min upplevelse är att det gör en överväldigad på ett sätt att man faktiskt inte längre riktigt orkar ta till sig de nyheter som bjuds. eftersom informationsinflödet och analyser, och analyser av analyserna gör att det liknar mer ett krisfrosseri från medias sida som man som lyssnare/tittare blir en medspelare i. Det blir allt oftare svårt att förstå hur man skall förhålla sig till den komplexa verklighet vi lever i. 

  Konsekvensen av detta riskerar bli att man alltmer vänder sig ifrån det som de större nyhetsförmedlarna förmedlar av ren överlevnadsinstinkt. Då media är den tredje statsmakten och på många sätt kan betraktas som en del av etablissemanget är steget inte långt från att man vänder sig bort från makten och ansvaret att forma samhället. 

  Detta fenomen ser jag som en av vår demokratis största faror att man inte längre orkar engagera sig och därmed lämnar man fältet öppet för mindre demokratiskt sinnade intressen oavsett om dessa krafter är från höger, vänster eller från någon form av dolt främmande kapital. 

  Så vart skall denna nattsvarta lördagsreflektion ta vägen nu då. Skall jag bara konstatera att allt ser omöjligt ut och ge er som läser detta en känsla av att allt är kört ändå. Jag sköter mitt så sköter ni ert. Nej det tycker jag hade varit en sällsynt dålig idé. 

  Tvärtom tror jag att det aldrig har varit viktigare att var och en av oss tar fram det som är gott och hittar sätt att göra det vi kan för att göra världen till en bättre ställe att vistas i. Det är när vi tar fram det goda och visar våra barn och ungdomar att det går som vi kan gå mot en ljusare framtid. Då vi visar att var och en har en liten, men ack så viktig roll för att skapa världshistorien och göra världen till en god och bra ställe att vistas i, det vill säga när vi som människor visar våra medmänniskor att det är genom våra små och stora goda  handlingar som vi skapar en bättre värld tillsammans.  

Med hopp om en godare och bättre värld som vi alla skapar tillsammans önskar jag en trevlig och skön lördag till alla vänner! 

#taansvarförSverige, Demokrati à la 2014

Vi har precis gått igenom ett så kallat supervalår. Bara benämningen som de olika medierna har givit året (tror att det är ett medienamn) vittnar om hur man har sett på valet, nämligen som en större eller mindre sporthändelse. Upplägget var sådant, vilket i sig är oroväckande då det vittnar om den allmänna rädslan för allvar i vårt samhälle. Det kan fungera alldeles utmärkt i sportsammanhang som ju faktiskt är lek i någon mening.

  Men jag tycker att jag skymtar en inte lite utan verkligt oroande trend i svenska politik. Det har blivit en lekplats för karriärlysstna politiker. Personligen gick jag i valvåndor i princip hela valrörelsen då jag insåg att jag inte ville ha det regerenade alternativet men inte heller riktigt kunde se mig själv rösta på den mer grönfärgade sidan. Dock räknade jag med att det fortfarande i svensk politik skulle finnas en anda av att vi tänker på Sveriges bästa och lägger ner stridsyxorna när valet är över och hittar en väg framåt.
  Men, nej det fanns inte på agendan. Detta är enligt min åsikt djupt problematiskt. Jag är absolut inte en vän av Sverigedemokraterna men är inte säker på att den allmänna utfrysningen är rätt väg att gå men jag kan i ärlighetens namn inte heller säga vad som hade varit den bästa lösningen framåt. Man måste ta Sverigedemokeraternas väljare på allvar och verkligen på allvar diskutera och fundera över hur vi skall gå tillväga i mottagandet av människor som behöver få komma hit. Hur gör vi för att det skall fungera på alla plan i samhället för alla.
  Dock hade jag förväntat mig så mycket mer av resten av det politiska etablissemanget, framför allt de borgerliga. Under hela mitt liv (inte så långt) har jag röstat åt mitten men nu känner jag inte igen en borgerlighet som är så oförsonliga och ovilliga att ta ett verkligt ansvar när det är skarpt läge för Sverige. Min uppfattning är att det till stor del är alliansen som har drivit S och Mp i armarna på vänstern och därmed bäddat för stora problem. Anser faktiskt att Löfven har gjort det som kan förväntas av honom, oavsett om det är genom att använda fackliga strategier eller ej. Han har ärligt försökt och han erhåller i alla fall min respekt. Men från borgerligheten har jag inte sett någonsomhelst vilja utåt att rädda Sverige.
  I samband med valet gav UR ut en serie för barn om hur Sverige kunde se ut om det blir en diktatur, kanske en serie som var och en av våra riksdagsledamöter skulle se. Det är en otrevlig bild av Sverige som skulle kunna bli verklighet om Svenska politiker skall fortsätta och bara se till sin eget hus och inte till Sverige som helhet.
  Som medborgare i detta land vill jag uppmana politiker att skärpa sig och ta tag i verkligheten, hitta lösningar och ta tag i de stora frågor som måste lösas utan att idka sandlådepolitik.

Demokratin är för viktig för att behandlas som en sandlåda!
 
  

Lördag mitt i livet

Så hände det igen. Veckan bara försvann. Mycket har hänt den senaste veckan. Ett valsresultat som fick i alla fall mig att sätta lite lätt i halsen. Något har hänt i vårt land. Något har gått sönder. Men som medborgare i detta land har man stora skäl att fundera över vad det är vi inte gör alternativt vad vi gör som inte fungerar. 

  Det är ju dock inte bara här i Sverige som saker händer som kan få en att bli lite oroad. Läget i Ukraina och östeuropa med en Putin som släpper ur sig kommentarer av typen att han kan inta östeuropeiska huvudstäder på en någorlunda kort tid är inte behagliga nyheter. Det är nyheter som manar till eftertanke och skakar om. 

  På det personliga planet fick jag igår ett besked som rör om i grytan och gör att jag måste tänka om livet en aning. Vet inte riktigt hur detta skall hanteras än men tänker att med tid och reflektion skall det nog gå att få ordning på detta ordentligt. 

 Mitt i allt detta tror jag ändå att den bästa strategin är att reflektera, göra gott och försöka sprida kärlek och ett och annat skratt. 

Trevlig och fridsam lördag. 

# valångest Var är visionerna?

Ibland känner man sig som väljare som en kund som politikerna vill göra sig till lags för. Men hur gör de detta?
  Än så länge säger politikerna lite halft vad de verkligen vill göra och är snabba med att tala om vad respektive motståndare gör eller inte gör. Men talar de om vad det är som de vill? Talar man om de stora frågorna? Då menar jag de stora frågorna som ligger bakom. Nej enligt min mening gör de inte det.
  De politiska partierna präglas av en kortsiktighet som till en viss del förstör våra viktiga institutioner som vård och skola. Det är politik som präglas av ekonomism med pengarna som mål och inte som medel.

Det här valet borde vara ett ödesval. Det är ett val som handlar om de stora frågorna. Vem är det här samhället till för? Är det tänkt att alla i samhället skall få plats? Om så är fallet undrar jag hur vi gör det? Hur får vi fram allas plats? Hur får mormor/farmor  Agda, Achmed/Sandra, Henrik/Charlotta och Lisa plats i samhället på lika villkor?
  Parallellt med detta måste vi börja fundera på hur vi klarar av samhället från kriser och naturkatastrofer? Vi måste tillsammans hjälpas åt att hitta hållbara lösningar som gör att alla får en plats efter sina förutsättningar.

En första ingång kan vara att börja med hur besluten fattas för att det skall finnas en hållbarhet på sikt. Alla beslut som är möjliga att fatta med långsiktighet borde bli fattade med en analys för konsekvenserna av besluten på, 1, 5 och 10 års sikt. Detta kommer kanske inte att bota alla problem men det kanske skulle kunna bota mandatperiodstänkande och röstfiske.
  Det borde också som en självklarhet alltid finnas med ett barnperspektiv, i de beslut som rör barn, ett genusperspektiv, miljöpåverkan, klassstruktur  samt ett integrationsperspektiv i alla beslut. Det är ett problem när man hastar fram beslut utan en långtidsplan. Risken med korttidsbeslut är att de riskerar att behöva rivas upp snabbt. Det är enligt min åsikt viktigt att vi för in tiden för reflektion som en viktig faktor i beslutsfattande.
 
Det som jag längtar efter som väljare är att få politikernas långsiktiga mål. Min tanke är att det skulle vara bra om politiker vågade stå för exakt vad de ville och säga det oavsett om de vinner röster på det eller inte. Så min uppmaning till politiker hade varit:
  "Våga berätta era visioner. Våga tala om de idéer som ni har även de som ni inte tror vinner röster på kort sikt. Våga ta ett verkligt ansvar även för det som inte har gått så bra, alla kan göra fel. Det är hur man hanterar sina fel som avgör hur man lyckas.

konsumismen skapar leda och längtan - en spaning - kanske bara nordiniansk eller större

Så kan man tänka sig har faktiskt även denna arbetsvecka gått. I vanlig ordning försvann den i någon form av big bang hastighet. Men att skriva om den är något som gör att man håller lite bättre koll på det som händer.

   Det är en tradition hos oss, precis som hos många andra svenska familjer att vi har fredagsmys på fredagar. En tid då familjen får samlas och man tittar gärna på något TV-program tillsammans eller någon film. Till detta hör det också att äta. En av de viktigare ingredienserna i detta har varit sötsaker och snacks. Intressant nog håller någonting här att förändras. Barnen vill inte längre ha sockret. De tycker att det tråkigt. Man skulle nog kunna säga att de är lätt blasé på det. 

  Samma sak gäller viljan att titta på en film eller TV. Det är i alla fall här en klart större efterfrågan på att vi spelar ett spel tillsammans eller möjligen har lite högläsning. Men detta är ju någonstans tänker jag ett tecken på den stora konsumismen som också finns då det gäller kulturupplevelser att man så att säga tittar på någonting för tittandets skull utan det som gör att upplevelsen blir större, nämligen att man diskuterar den. Det kan man ju givetvis göra, men jag får väl erkänna att det gör jag nog alldeles för lite på grund av ren trötthet. Det mesta av det normala filmutbudet rör inte på djupet och det blir något som man kan ha och vara utan. 

  Frågan är om man inte skulle kunna se konsumism som en synonym till frosseri. Men frosseri skapar till slut tomhet. Det spelar till slut inte någon roll om man tittar på den där filmen eller inte. Det är egentligen inte det som är själva grejen. 

  Det är skulle jag gissa för egen del anledningen till att det helt plötsligt är betydligt intressantare, vilsammare samt mer attraktivt att en lördags eftermiddag få ta en bok och läsa och gå in i den världen än att bli serverad en historia genom film och vissa tv-program Det finns mycket bra med filmer också. Men en bok kräver att man kopplar på sin hjärna och öppnar upp rum för sin fantasi.  

  En riktigt rolig sak som har hänt idag för L. är att hon fick sin skolas pris för en bra historia. Det är ju självklart så att det är omöjligt att inte som förälder bli väldigt stolt över hennes insats. Men kanske att stoltheten ändå är ändå större just på grund av att det har krävts en ansträning från Lydias sida för att komma dithän.
  Det är detta vi missar i vårt snabbsamhälle och som jag tror är en av anledningarna till att skolresultaten har halkat ner, nämligen att det tar tid att skapa, tänka och lära sig. Men den tid det tar motsvarar också den lycka det är att senare förstå och känna att man har tillägnat sig något nytt som man inte tidigare klarade. Dock finns det mycket i samhället idag som gör allt för att motverka den djupare tillfredställelsen av att hämta in kunskap, och här tror jag faktiskt att lusten tillsamamns med den direkta behovstillfredsställelsen har en avgörande betydelse. Det är inte alltid lustfyllt att lära, i alla fall inte i bemärkelsen att det alltid skall vara kul. Det kan tvärtom vara både jobbigt och mentalt arbetssamt eftersom det stundtals innebär att man måste kasta omkull sina egna antaganden.
  Min åsikt är att det kan inte alltid vara kul och skall inte vara kul för som jag skrev härovan om vi alltid eftersträvar det roliga och festliga blir det inte längre och festligt utan tvärtom intetsägande och tråkigt.

att äta middag

Detta med middagen som samlingspunkt är magiskt. Det spelar liksom inte så stor roll hur dagen har sett ut i övrigt i vår familj äter vi middag, om så klockan är närmare halv nio när vi börjar. Det kan ibland te sig som en omöjlighet att få alla fem att samla ihop sig och vara närvarande både fysiskt och mentalt men när vi väl är där och alla har fått i sig någonting så är samtalet igång och det är faktiskt sällan en måltid förflyter utan att ett samtal med kö är igång.
  Det är vid måltiden vi checkar av vad som har hänt under dagen och man kan få oväntade lektioner i hur det går till vid toaletttömningen på den internationella rymdstationen går till. Det är ett tillfälle när vi delar dagens berättelser och de är många.
  Men det är också ett tillfälle för föreställningar och i sanning måste jag säga att det är sådant som förgyller min dag när yngsta dottern sätter igång med sina skådespelartalanger då  vi stundtals viker oss av skratt.
  Vid aftonens måltid fick jag mig dessutom till livs en lektion i hur man skriver böcker enligt Mårten Sandén förmedlat genom A. I sanning jag hade faktiskt inte en susning om det.
  Så när jag sedan sa god natt till barnen var jag många erfarenheter och en hel del minnen rikare.

Dagens radiotips är "book at bedtime" som går på BBC 4 kl. 22.45 Brittisk tid, alltför sent svensk tid. Men jag rekommenderar den ändå varmt till nattugglor som jag.
  Emellertid intar jag också rollen som morgontupp och måste således nu dra mig tillbaka från världen.

en något lugnare dag i reflektionens tecken

Den dagen existerar inte då man inte lär sig någonting nytt eller får ett nytt perspektiv på något som i övrigt är en bekant upplevlse.  Livet bjuder på möten som vi inte alltid har facit till och tankar som kräver eftertanke och varsamhet när man hanterar dem och de människor som är upphov till dem.

I övrigt var detta en betydligt lugnare dag än de två föregående men som ändå hade både det ena och det andra i bagaget. Samma höga tempo men med en efterhängsen huvudvärk som höll på att mig att storkna. Det att just i det läget då komma ihåg att "oh, jag skall ju på utvecklingssamtal" som förvisso var en bra tillställning men relativt långdragen sådan.

Dagen blev vidare riktigt trevlig eftersom Arvid och August tog hand om att laga middagen medan jag kunde ägna mig åt de underbara nationella proven. Det är sannerligen en extra intressant upplevelse att ha barn som är så stora att de klarar av att ta ansvar för så existentiella delar av livet som att laga middag. Det skedda inte utan min närvaro men verkligheten höll mig borta från grytorna och i sanning det var en av de godaste köttfärssåser jag har ätit.

Hann faktiskt sedan läsa för barnen, ventilera dagen med V. och gå igenom L.s omdömen samt därefter få struktur på berget av rättningar. Så vid närmare eftertanke har detta varit en dag med riktigt goda ingredienser.

måndag - tisdag - tiden

Tiden är något som fascinerar mig djupt, eller skall jag kanske säga tidens förmåga att bara inte stanna kvar. 

  

För en gångs skull kunde jag börja en dag i någon form av mindre hetsigt tempo. Detta trots att jag dagen innan var helt slut. 

  Dagen skulle innehålla ett ordentligt pass på Malmö högskola och lärarlyftet. Detta är en intressant, nyttig och till viss del givande kurs. Till saken hör att vi är så enormt få att detta ställer ett större krav på att man faktisk har hunnit ta sig an det man bör i form av läsande. 

Nåväl vid dagens slut for jag hem och såg till att få i barnen lite mellanmål. Minsta killen och jag åkte till dennes simning, inte utan att tiden sprang iväg. Trots att jag tyckte att det fanns väl tilltaget med tid så blev detändå bråttom till slut. Tanken var att han skulle få låna sin storebrors cykel. Allt var frid och fröjd till den sekund när han skulle börja cykla på cykeln och jag insåg att han var ju inte riktigt av den ståtliga längd som krävdes för att kunna cykla på den cykeln. Ett snabbt beslut fick fattas och vi fick retirera till ursprungscykeln. Men nåväl det gick ju faktiskt bra ändå. 

  Efter en härlig simtur med bastu och dylikt var det dags att cykla hem. Det finns inte ett bättre sätt att färdas i denna värld förutom cykel. Det är ett underbart fortskaffningsmedel. 

  Nu var det bara dags att laga middag och därefter se till att hinna få i säng barnen. Vet inte riktigt vad som händer när man hamnar i just den fasen för den tar så abnormt lång tid för mig. 

  Man vill ju faktiskt hinna äta ordentligt och låta alla samtalsämnen som behövs dryftas få dryftas. Sedan tycker jag som mamma att det är viktigt att vart och ett av barnen får sin beskärda del av uppmärksamhet. Det är ju en trevlig sysselsättning att läsa den där godnattsagan för barnen och det är en stund som i varje fall jag helst inte vill vara utan. 

  När det sedan är dags för att kunna sätta sig ner och gripa sig an det numera bergskedjelika traven med saker som man kan rätta så vill äldsta dottern helst att man skall hjälpa henne med den svenska grammatiken. Det går ju bra och hade kunnat gå ännu bättre om jag inte samtidigt hade försökt styra upp L:s dag därpå, som därtill innebar att jag var tvungen att telefonera för att lyckas koordinera ihop det ändå. Slutresultatet här blev att det ändå inte blev bestämt exakt hur det hela skulle avlöpa utan det blev någon form av halvmesyr där jag hade någon form av möjlig aning hur jag skulle lösa att hon inte just nu kan gå i skolan som hon bör utan att för den skull behöva vabba, vilket stundtals gräver djupa hål i lönekuvertet. Det får man ta men de gånger då man kan hitta lösningar som ändå inte innebär att man inte sviker sitt barn så gör i alla fall jag gärna det. Men i mångt och mycket är livet med barn en fråga om ständiga kompromisser där man aldrig riktigt lyckas få det att bli hundra, men man får gott om lektioner i devisen att "good is enough". 

  Tillbaka till V:s grammatik. Parallellt med att jag sedan hjälpte henne att checka om hon hade hittat alla prepositioner, pronomen och konjunktioner så försökte jag att rätta nationella provuppsatser. Vojne, vojne vilken lyx det är de gånger man kan få syssla med en sak i taget och helt enkelt bli färdig med denna sak. 

  Det är min fasta övertygelse att stressen minskar påtagligt de gånger man kan göra färdigt någonting så långt att det kan bli färdigt. Det som är färdigt kan man släppa helt och hållet. Det gör att man skapar plats i huvudet och man skapar plats för frid. 

 Men så mycket av att leva idag handlar om att skaffa sig en kapacitet att dra ner takten i sig själv även om det utanpå är stressigt ibland går det och ibland går det inte. 

  

Måndagen försvann i en blink, men det var ingenting mot tisdagen. Vaknade upp med en känsla av att jag hade en rad saker som stod på dagordningens första plats. Men det första var hur i hela guds frid skulle jag lösa detta med hur L. skulle klara dagen. Hade tänkt att jag möjligen skulle gå upp och göra pannkakor men skakade snabbt av mig den idén eftersom jag insåg att det skulle inte fungera. Istället bestämde jag mig för att det nog var bäst att i alla fall åka dig med henne och försöka lösa problemet på plats. Det fixade sig men på vägen dit fick jag först förhandla med A. om tiderna, vilket han motvilligt gick med på. Au. följde med mig i bilen. V behövde bli avsläppt till bussen och som sagt det behövdes tid att fixa att L. kom till rätta och att hon skulle fixa utflykts dagen. 

  Ha, klockan var en bit över åtta när jag äntligen lyckades ta mig fram till mitt lilla jobb. Väl där kastas man in i verksamheten. Den första uppgiften blir att ta reda på vem är på jobbet och vem är hemma med sjuka barn och så vidare. Det vill säga kommer det gå att använda den planeringstid man har till sitt förfogande och vad exakt skall man då bestämma sig för att lägga krutet. För att lektionen på eftermiddagen skulle fixa sig så innebar det att det fick bli en massa olika turer. I detta fanns också att planera in hur det skulle vara möjligt att få nationella proven för både år 6 och år 9 att fungera då det gäller det muntliga. Kom i alla fall halvägs fram på denna väg. Det vår man ibland vara nöjd med. 

  Lite mer rättande. Därefter in i år 8 som skulle ha redovisning. Det blev bra men långt ifrån alla hann med att redovisa det får bli en följetong till på torsdag. År 6 skulle titta färdigt på filmen och vi sedan skall arbeta med i morgon. Det blev bra även om vi fick byta lokal, men faktiskt till det bättre. 

  Dagen slutade sedan med ett arbetslagsmöte typ och därefter ett elevmöte. 

  När man sedan kom hem var det tur för min moder som tagit hand om L. under senare delen av dagen hade haft den härliga godheten att faktiskt röja i köket. Så härligt.  Så underbart att komma hem till ett städat kök. 

  För att detta skall fungera finns det bara en sak att göra när man landar från jobbet och har hunnit säga hej ordentligt till barnen. Försvinna ner i en skön sömn och därefter ta tag i aftonens bestyr. Men det är helt okej när man betänker att man får hjälp av i alla fall A. och Au. De hjälpte till med både mat och upppackning av maten som kommit från coop. 

  Sedan lång grammatikförklaring för V. som var mycket tacksam och uppgraderade grammatiken från att hon hatar den till att den är ok. Vilken seger! Dagens största tror jag! Oh du ljuvliga grammatik! 

  Tji fick jag. Här hade jag släpat med mig allehanda böcker hem i tron att i kväll skall jag nog hinna ta tag i alla rättning men när väl det fanns tid att sätta sig var det ex antal brev som skulle besvararas så det blev en stackars text som blev rättad. 

  Varför delar jag nu allt detta. Otroligt tråkiga små saker som händer i livet, jo för att det är min övertygelse att det är just i de små sakerna i livet som det verkliga livet finns. Det är summan av alla dessa till synes enahanda sakerna som ser likadana ut varje dag som helheten som bilder livet finns. Sen kanske med lite flyt det dyker upp någon form av reflektion som bara råkar slinka med.