en något lugnare dag i reflektionens tecken

Den dagen existerar inte då man inte lär sig någonting nytt eller får ett nytt perspektiv på något som i övrigt är en bekant upplevlse.  Livet bjuder på möten som vi inte alltid har facit till och tankar som kräver eftertanke och varsamhet när man hanterar dem och de människor som är upphov till dem.

I övrigt var detta en betydligt lugnare dag än de två föregående men som ändå hade både det ena och det andra i bagaget. Samma höga tempo men med en efterhängsen huvudvärk som höll på att mig att storkna. Det att just i det läget då komma ihåg att "oh, jag skall ju på utvecklingssamtal" som förvisso var en bra tillställning men relativt långdragen sådan.

Dagen blev vidare riktigt trevlig eftersom Arvid och August tog hand om att laga middagen medan jag kunde ägna mig åt de underbara nationella proven. Det är sannerligen en extra intressant upplevelse att ha barn som är så stora att de klarar av att ta ansvar för så existentiella delar av livet som att laga middag. Det skedda inte utan min närvaro men verkligheten höll mig borta från grytorna och i sanning det var en av de godaste köttfärssåser jag har ätit.

Hann faktiskt sedan läsa för barnen, ventilera dagen med V. och gå igenom L.s omdömen samt därefter få struktur på berget av rättningar. Så vid närmare eftertanke har detta varit en dag med riktigt goda ingredienser.

måndag - tisdag - tiden

Tiden är något som fascinerar mig djupt, eller skall jag kanske säga tidens förmåga att bara inte stanna kvar. 

  

För en gångs skull kunde jag börja en dag i någon form av mindre hetsigt tempo. Detta trots att jag dagen innan var helt slut. 

  Dagen skulle innehålla ett ordentligt pass på Malmö högskola och lärarlyftet. Detta är en intressant, nyttig och till viss del givande kurs. Till saken hör att vi är så enormt få att detta ställer ett större krav på att man faktisk har hunnit ta sig an det man bör i form av läsande. 

Nåväl vid dagens slut for jag hem och såg till att få i barnen lite mellanmål. Minsta killen och jag åkte till dennes simning, inte utan att tiden sprang iväg. Trots att jag tyckte att det fanns väl tilltaget med tid så blev detändå bråttom till slut. Tanken var att han skulle få låna sin storebrors cykel. Allt var frid och fröjd till den sekund när han skulle börja cykla på cykeln och jag insåg att han var ju inte riktigt av den ståtliga längd som krävdes för att kunna cykla på den cykeln. Ett snabbt beslut fick fattas och vi fick retirera till ursprungscykeln. Men nåväl det gick ju faktiskt bra ändå. 

  Efter en härlig simtur med bastu och dylikt var det dags att cykla hem. Det finns inte ett bättre sätt att färdas i denna värld förutom cykel. Det är ett underbart fortskaffningsmedel. 

  Nu var det bara dags att laga middag och därefter se till att hinna få i säng barnen. Vet inte riktigt vad som händer när man hamnar i just den fasen för den tar så abnormt lång tid för mig. 

  Man vill ju faktiskt hinna äta ordentligt och låta alla samtalsämnen som behövs dryftas få dryftas. Sedan tycker jag som mamma att det är viktigt att vart och ett av barnen får sin beskärda del av uppmärksamhet. Det är ju en trevlig sysselsättning att läsa den där godnattsagan för barnen och det är en stund som i varje fall jag helst inte vill vara utan. 

  När det sedan är dags för att kunna sätta sig ner och gripa sig an det numera bergskedjelika traven med saker som man kan rätta så vill äldsta dottern helst att man skall hjälpa henne med den svenska grammatiken. Det går ju bra och hade kunnat gå ännu bättre om jag inte samtidigt hade försökt styra upp L:s dag därpå, som därtill innebar att jag var tvungen att telefonera för att lyckas koordinera ihop det ändå. Slutresultatet här blev att det ändå inte blev bestämt exakt hur det hela skulle avlöpa utan det blev någon form av halvmesyr där jag hade någon form av möjlig aning hur jag skulle lösa att hon inte just nu kan gå i skolan som hon bör utan att för den skull behöva vabba, vilket stundtals gräver djupa hål i lönekuvertet. Det får man ta men de gånger då man kan hitta lösningar som ändå inte innebär att man inte sviker sitt barn så gör i alla fall jag gärna det. Men i mångt och mycket är livet med barn en fråga om ständiga kompromisser där man aldrig riktigt lyckas få det att bli hundra, men man får gott om lektioner i devisen att "good is enough". 

  Tillbaka till V:s grammatik. Parallellt med att jag sedan hjälpte henne att checka om hon hade hittat alla prepositioner, pronomen och konjunktioner så försökte jag att rätta nationella provuppsatser. Vojne, vojne vilken lyx det är de gånger man kan få syssla med en sak i taget och helt enkelt bli färdig med denna sak. 

  Det är min fasta övertygelse att stressen minskar påtagligt de gånger man kan göra färdigt någonting så långt att det kan bli färdigt. Det som är färdigt kan man släppa helt och hållet. Det gör att man skapar plats i huvudet och man skapar plats för frid. 

 Men så mycket av att leva idag handlar om att skaffa sig en kapacitet att dra ner takten i sig själv även om det utanpå är stressigt ibland går det och ibland går det inte. 

  

Måndagen försvann i en blink, men det var ingenting mot tisdagen. Vaknade upp med en känsla av att jag hade en rad saker som stod på dagordningens första plats. Men det första var hur i hela guds frid skulle jag lösa detta med hur L. skulle klara dagen. Hade tänkt att jag möjligen skulle gå upp och göra pannkakor men skakade snabbt av mig den idén eftersom jag insåg att det skulle inte fungera. Istället bestämde jag mig för att det nog var bäst att i alla fall åka dig med henne och försöka lösa problemet på plats. Det fixade sig men på vägen dit fick jag först förhandla med A. om tiderna, vilket han motvilligt gick med på. Au. följde med mig i bilen. V behövde bli avsläppt till bussen och som sagt det behövdes tid att fixa att L. kom till rätta och att hon skulle fixa utflykts dagen. 

  Ha, klockan var en bit över åtta när jag äntligen lyckades ta mig fram till mitt lilla jobb. Väl där kastas man in i verksamheten. Den första uppgiften blir att ta reda på vem är på jobbet och vem är hemma med sjuka barn och så vidare. Det vill säga kommer det gå att använda den planeringstid man har till sitt förfogande och vad exakt skall man då bestämma sig för att lägga krutet. För att lektionen på eftermiddagen skulle fixa sig så innebar det att det fick bli en massa olika turer. I detta fanns också att planera in hur det skulle vara möjligt att få nationella proven för både år 6 och år 9 att fungera då det gäller det muntliga. Kom i alla fall halvägs fram på denna väg. Det vår man ibland vara nöjd med. 

  Lite mer rättande. Därefter in i år 8 som skulle ha redovisning. Det blev bra men långt ifrån alla hann med att redovisa det får bli en följetong till på torsdag. År 6 skulle titta färdigt på filmen och vi sedan skall arbeta med i morgon. Det blev bra även om vi fick byta lokal, men faktiskt till det bättre. 

  Dagen slutade sedan med ett arbetslagsmöte typ och därefter ett elevmöte. 

  När man sedan kom hem var det tur för min moder som tagit hand om L. under senare delen av dagen hade haft den härliga godheten att faktiskt röja i köket. Så härligt.  Så underbart att komma hem till ett städat kök. 

  För att detta skall fungera finns det bara en sak att göra när man landar från jobbet och har hunnit säga hej ordentligt till barnen. Försvinna ner i en skön sömn och därefter ta tag i aftonens bestyr. Men det är helt okej när man betänker att man får hjälp av i alla fall A. och Au. De hjälpte till med både mat och upppackning av maten som kommit från coop. 

  Sedan lång grammatikförklaring för V. som var mycket tacksam och uppgraderade grammatiken från att hon hatar den till att den är ok. Vilken seger! Dagens största tror jag! Oh du ljuvliga grammatik! 

  Tji fick jag. Här hade jag släpat med mig allehanda böcker hem i tron att i kväll skall jag nog hinna ta tag i alla rättning men när väl det fanns tid att sätta sig var det ex antal brev som skulle besvararas så det blev en stackars text som blev rättad. 

  Varför delar jag nu allt detta. Otroligt tråkiga små saker som händer i livet, jo för att det är min övertygelse att det är just i de små sakerna i livet som det verkliga livet finns. Det är summan av alla dessa till synes enahanda sakerna som ser likadana ut varje dag som helheten som bilder livet finns. Sen kanske med lite flyt det dyker upp någon form av reflektion som bara råkar slinka med. 

delad glädje - mångdubbel glädje

I flera, flera år har mitt liv varit mycket av en kamp. Det är egentligen inte väldigt förändrat och det nya tillståndet är kanske inte långvarigt. Men just i detta nu och sedan en tid tillbaka har jag gått igenom en fas av glädje och en känsla av att vara till freds med livet.
  Tänk det finns så mycket runt omkring mig som jag bara kan gå omkring att vara tacksam och lycklig för, barnen som växer, utvecklas och går sina egna vägar, mina övriga familjemedlemmar som   allt som oftast visar hur värdefullt det är att ha en familj, härliga kollegor som gör att varje dag känns som ett nytt äventyr i skolan, teatergruppen som fördjupar livet och skänker mycket glädje,  samt alla kära vänner.Det är en sann nåd att ni finns omkring mig  som gör livet till vad det är.
  Till syvende och sist står man som människa alltid helt ensam i att vara den man är. Men det faktum att få ha människor omkring som delar tillståndet att vara människa gör det så otroligt mycket lättare och roligare.
  Den andra faktorn som gör livet som ju består av 95 % kamp och 5 % humor är just humorn. Att se livet, ta ett steg bakåt och skaffa sig distans och kunna skratta eller driva lite med allt absurt som händer omkring en.
  Sammantaget gör alla dessa faktorer att det är en stor gåva att bara få leva och hoppas att man får det i många år till och förhoppningsvis med alla mina fina medmänniskor omkring.

Ha en härlig och underbar helg och något vilsam helg!

kollektivt ansvar eller ej

Förnågra veckor sedan lade en av mina facebookvänner ut en 10 år gammal artikel som handlar om att det finns en kollektiv skuld för att det finns ett förtryck mot kvinnor. Detta skrev en annan vän en kommentar om som jag kände att den vill jag bemöta. Tyvärr kan jag inte hitta svaret igen.
  Svaret gick i alla fall ut på att vända argumentationen baklänges. Nu skall jag erkänna att jag inte är en mästare på argumentation och kan redan höra en hel rad motargument.
  Trots detta skall jag försöka ge mig på äventyret då jag tycker att ett seriöst svar förtjänar ett seriöst svar. Det blir inte långt.
  Kan man utkräva ett kollektivt ansvar för varje individuell man som finns för det förtryck som finns. Det direkta svar som finns på den frågan är naturligtvis nej för det finns olika män precis som det finns olika kvinnor.
  Men om man flyttar sig en aning i samhällsdebatten och drar paralleller till rasismen så ser man att det finns likheter. Rasism definieras på detta sätt av Nordstedts ordbok: "åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser är överlägsna  andra. om hävdande av den vita rasens (och i synnerhet den nordiska rasens) överlägsenhet." 

Den är en ideologi som baseras på ett kollektivt ansvar där de som inte är vita på ett sätt hålls ansvariga för att de just är vita. Det innebär att faktiskt alla vita har ett ansvar så länge de faktiskt inte aktivt gör något för att motverka detta och kämpar emot. Ett exempel på detta är de vita i Sydafrika som under apartheidregimens tid faktiskt bar en kollektiv skuld. 

Min uppfattning är att förtryck av kvinnor är en form av rasism men inte mellan vita och svarta utan mellan kvinnor och män. Överallt i världen har denna form av förtryck letat sig in, inte sällan med gud som högste försvarare av ojämlikheten.  Det är inte exakt lika i fallet med män men det är då inte mycket som skiljer dessa åt. Som man i detta samhälle har du ett tolkningsföreträde, vare sig du vill det eller inte, du har ett större ansvar att säga ifrån i fråga om förtryck för att du är man och på den gynnade delen av samhällets sida för att inte ha en del i det ansvar för de uttryck för förtryck som faktiskt finns. 

från stress och press till ett riktigt liv

För några veckor sedan fick jag ett uppvaknande som inte var väldigt behagligt. Det fick mig att verkligen börja fundera på hur det här livet skall levas. Varför gör jag som jag gör? Varför är det tiden som har makt över mig och inte jag över tiden?
  Min slutsats har blivit att livet måste få ta den tid det tar. Olika saker tar olika lång tid. Men visst det finns ju saker man kan göra för att ta ner stressen. Här tänkte jag lägga ut några tips hur jag tänker.
  Trots ett schema som inte lämnar många sekunder kvar till annat så tänker jag att det är ju just i alla dessa saker som livet händer. Det gör att i alla fall jag försöker att vara mer närvarande på det ställe jag faktiskt är. Det innebär att jag försöker att bara fokusera på just den sak jag för tillfället håller på med och på olika sätt isolera bort det som händer på sidan om. Det kan innebära att man ibland måste be människor omkring en att vänta en liten stund. Detta för att själva det fenomenet att få avsluta det man håller på med gör att hjärnan blir färdig med den och kan därefter helt avsluta och lämna det helt och hållet. Det upptar således inte ens eget "cacheminne". Resultatet blir att i alla fall jag blir lugnare och känner mig tillfreds med livet.
  Personligen har jag ett längre tag haft problem med att jag så fort jag vaknar alternativt precis innan jag skall vakna, vaknar och hjärnan är igång på hundratio procent. Alla förstår att det inte är en lysande variant ljuset brinner i båda ändar.
  Lösningen på detta har för mig blivit att fokusera stenhårt på andningen, delvis för att min gode kollega tipsade indirekt om detta. Jag insåg att det låg en stor klokskap i detta och det är en av de effektivaste metoderna för att hamna i ett nutillstånd och att lugna ner tempot.
  Långvarig sömnbrist är något av detta mest dystra som finns. Människan är inte gjort för att vara en robot. Visst finns det ett fåtal av oss som klarar sig med en mikroskopisk sömn men jag är definitivt inte en av dem. Därför har jag beslutat att det skall bli ett slut på femtimmars-nätterna och därunder. Det är för riskabelt och man tappar bort sig själv. Sömnen är det häftigaste vi människor har. Vi reparerar oss, vi har egen gratis bio i huvudet (förhoppningsvis bra men kan dessvärre vara skräckhistorier av den negativa arten.). När vi sover lagrar vi dagens upplevelser och lagrar dem till minnen i både kort och långtidsminnnen.

Så kära vänner:
Var närvarande, gör klart, andas och sov!

kreativitet i vardagen

En relativt ordinär tisdag är till ända. Men precis som alla andra dagar är inte heller den här lik någon annan dag tack vare att det var just en vardag. Det som gör vardagen så speciell är just det att själva ramen "vardag" går på rutin. Man går upp, lagar frukost, får i väg barnen till allehanda ställen och därefter ser till att man själv hamnar på jobbet och så vidare genom dagens alla hållpunkter.
  Ramen gör att själva livet får plats att man har tid för att skapa och göra saker. Livet blir så innehållsrikt.
  I afton när jag hade lyckats göra min dagliga omstart, powernap och därefter en kopp kaffe. Haft allehanda förhandlingar om hur mycket skärmtid som kunde tolereras kom helt plötsligt äldste sonen till mig i köket och frågade om han fick hjälpa till. Det fick han gärna göra. Det var en liten stund tillsammans med honom då han fick möjlighet att komma med förslag på hur vi skulle göra med fisken och såsen och vilka ingredienser vi skulle tillsätta, hur det skulle kryddas. Slutligen fick han äran att presentera middagen när vi väl kommit så långt att den skulle serveras.
  Det är de små tillfällena som ändå är så stora som gör att livet är så rikt och värdefullt.
God natt och sov gott världen!

var pengarna kommer från

På väg till jobbet häromdagen hörde jag på radion om åldringsvården förvisso i Storbritannien men det kunde lika gärna ha varit i Sverige. Det var exakt samma problem och ett problem som jag vet existerar eftersom en god vän till mig arbetar i just denna vård och har beskrivit samma fenomen.
Nämligen att man av sin arbetsgivare ges för lite tid för att kunna lyckas med sina sysslor. Detta är ju helt befängt om man man tänker efter.
  Varför ger man människor uppgifter som man redan utan att utföra uppgiften  kan se att detta är inte möjligt det är inte ens fysiskt möjligt?  Då är nota bene all form av mänsklig värme bortskalad för länge sedan. Det är verkligen svårt att förstå. Man får alltså backa ett steg och vart landar man då? Jo man landar i det att det behövs mer pengar så att man kan anställa någon av alla dessa många människor som går arbetslösa och slits ut av det. Finns det? Nej det gör det inte för det mesta. Tror nästan aldrig att jag har hört någon makthavare eller någon som håller i pengar säga att " Vi har fått ett överskott och det tänker vi att vi skall investera så här". Nej det finns aldrig några pengar och spara in och effektivisera har blivit de stora honnörsorden i vår kultur.
  Det är som att själva ekonomin har blivit det enda viktiga. Det enda vi lever för. Inte för att finnas där och ge det enda som är viktigt till varandra, kärlek, omsorg och glädje. Istället har vi skapat ett samhälle där vi snålar, effektiviserar, biter ihop och försöker hinna mer än vad alla vet är rimligt.
  Det fick mig att ställa mig frågan, men var kommer pengarna från? Vad är källan till pengarna? Om det är vi som genom abstrakt tänkande har skapat pengarna eftersom det är effektivare än att byta varor med varann och i någon mån mer rättvist då måste vi också vara de som kan lösa problemet med bristen på pengar.
  Vem band ihop tiden med pengarna? För det är ju de facto det som har skett sedan industrialiseringen. Innan dess var inte tid och minuter väldigt intressant. Men nu minsann och da är det det viktigaste vi vet. Tiden. Hur vi skall använda varje sekund effektivt. Jag får erkänna att jag är en inte en ängel i sammanhanget utan har själv mitt eget lilla krig med  tiden. Än så länge vinner alltid tiden.
  Men det har fått mig att fundra. Om det är vi som skapar pengarna ut vår tid och det arbete vi utför då har vi också kraften och förmågan att förändra vårt samhälle till ett samhälle där människor kan utföra sina uppgifter med den tid det tar utan att gå sönder för det. Vi kan skapa ett samhälle där vi alla får vara det vi är, Människor. Jag röstar för att vi skall avrobotisera vårt samhälle  och humanisera det igen. Gör du?

En ny arbetsvecka har börjat!

Så har då en ny arbetsvecka börjat. Sitter just nu och tittar på när alla härliga simmare simmar och väntar medan jag använder tiden till att göra både det ena och det andra.
  Tycker att livet minst sagt är lite udda just nu. Befinner mig i tre hur skall jag uttrycka det större processer i livet och så den vanliga snurren förstås. Den som kallas vardagslivet. Det är därför platsen författandet av denna text sker på så udda ställe.
  En av de mer spännande processerna är att vara med och sätta upp en pjäs med allt vad det innebär av replikinlärning (går sådär), repetitioner, marknadsföring, fest och fikaförsäljning.
Nästa process skulle jag kunna leva utan men är ack så nödvändig, men inte på något sätt humörhöjande. Målet för processen är dock viktigt och därför är den uthärdlig.
  Det skulle man dock kunna säga att den sista processen är som innebär utveckling och bättre möjligheter på sikt. Håller tummarna för att det skall gå bra.
  Men hur skall man egentligen känna sig mitt i allt detta. Det är ibland lite svårt att förhålla sig till det och lösningen får bli att hänga med så gott det är möjligt i allt det som barnen företar sig. Då är det en sann njutning att köra sin dotter och få lite tid att föra samtal på vägen till ridningen. Det är uppfriskande att få  ta den där cykelturen till badet med sonen som precis har insett glädjen i att klara sig själv med ombyte och dylikt.
  Det är skönt att veta att det finns någon rar dotter hemma med god vän som håller ställningarna i huset. Gissningsvis tittar de på någon härlig skärm som alla ju vet kan skänka en sådan lycka och avkoppling.
  Nu är simningen slut.
Ha en skön och avkopplande afton!

livet blir aldrig som man förväntar sig det

Man kan vara helt övertygad om en sak när man åker till jobbet och det är att det inte kommer att bli som man hade tänkt sig när man åkte på morgonen. Man kan nästan alltid räkna med att något har förändrats mot planen.
  Det andra som man kan vara lika säker på, tycker jag, i professionen att vara lärare är att det inte finns många sekunder till godo att vara uttråkad. Detta skriver jag med den fulla vetskapen om att detta säkert kan förändras när man har varit lärare i många, många år. Men det slår mig ofta hur lite tid man har att begrunda livet utan hur  mycket oftare man bara inser att tiden återigen bara har ramlat iväg trots att man inte har hunnit rätta de där proven, läxförhören eller annat som skulle kunna tänkas ha med undervisningen att göra till förmån för något trevligt möte där man bollar hur verkligheten i skolan ser ut och hur vi kan förbättra den till att bli än bättre eller varför inte ett fint föräldrabrev att svara på eller en elev att bekymra sig över eller för den delen och hellre att gläjda sig över.
  Detta kanske är annorlunda som lärare på en kommunal skola men jag har en känsla av att det inte nödvändigtvis är så, man får göra en hel del annat skojigt som att flytta saker, ordna med föreställningar, åka på lägerskola mm.
  Mitt i allt detta står eleverna och det är ju ändå för dem man är där till syvende och sist och det är dem man skall försöka ge god kunskap så att de kan bygga vidare på denna när de kommer vidare i livet. Men det kan man inte göra utan att ha någon form av relation till var och en av dem. Detta gör att man som lärare blir oehört rik på mänsklig kontakt vilket är helt fantastiskt.
  Faktum är att jag åkte ifrån jobbet glad och nöjd över denna arbetsdag i alla fall.

På kvällen hade jag sedan förmånen att få vara med i en reflektionsgrupp över livet och tron. Detta är mitt i  alltihop i alla fall för mig livsnödvändigt att få möjlighet att stanna upp och fundera över vad det är som får en att hämta kraft och vad man sätter sin tillit till i livet. Det är så fantasiskt både att få fundera på detta och att lyssna på andras tankar. Det gör att man blir lite större i huvudet. Det är fascinerande tycker jag hur olika man som människor kan uppfattta företeelser. Det är oerhört berikande att förstå hur andra tänker och att helt enkelt inse att så kan man också se  på livet.
  Nu är det slut på denna dag.

 

en supervanlig onsdag

Så har ännu en dag passerat och det har som så ofta annars hänt så mycket att man knappt kommer ihåg hur dagen startade.
  Det var en tämligen bra dag på jobbet. Detta härliga arbete som innebär så många möten med elever. Idag har dock två händelser, faktiskt under samma lektion fått  mi gatt fundera lite. Hur jag förhåller mig till eleverna vägt mot den uppgift man som lärare har att utföra. Hur det som jag anser mest vara effektivt kan uppfattas av eleverna som att det handlar om att jag som lärare är sträng. Det stämmer nog att när jag kom in till den här klassen idag var samlad och målinriktad men det gör mig bekymrad att eleven i fråga tyckte att det var för strängt. I själva verket tror jag inte att jag brukar vara sträng. I det här fallet var det nog snarare så att jag var målinriktad. Elevens sätt att bemöta mig och säga till fick mig att bli irriterad och säga ifrån att jag inte vill bli tilltalad på det sättet.
  Samtidigt är det min erfarenhet att man är stekt som lärare om man inte ändrar sitt beteende och i handling tar till sig det som eleven i det här fallet säger och funderar på hur man kan anpassa sig och slipa av sina egna kanter. Det är så lätt att glömma att vi som lärare också är människor och inte bara någon form av robotar. Vi måste både kunna få säga ifrån när vi inte är överens om att det är okej att bli bemött hur som helst av eleverna samtidigt som det är viktigt att  kunna ta till sig av det man får höra och att man själv inte lyckas bemöta eleverna på det sätt man skulle vilja bemöta dem.
  En annan elev som jag hade ville absolut ha framme sin mobiltelefon och min första reaktion var att det är inte alls möjligt. Men när jag fick prata med vederbörande förstod jag att i det här fallet var det en rimlighet.
  Kanske är detta en av nycklarna och en del av tjusningen i detta yrke att det är så mycket man måste avgöra och fatta beslut om sekundsnabbt och framför allt att det är ett yrke som handlar om att bygga förtroenden och tillit för har man inte det är det betydligt mindre chans att den kunskap man så hett vill frömedla helt enkelt försvinner ut i tomma intet.

Väl hemma blev jag genast påmind om att nya relationer i det här fallet till min kära tonåring som förvisso normalt sett och utåt sett är en glad pigg och mycket intiativrik dam men som kanske precis som många andra tonåringar byter skinna och är hur trötta som helst och bara den lilla saken att förflytta sig från datorn kan te sig som att man har blivit tillsagd att bestiga Mount Everest. Det tar jag gärna.

Än var dagen dock inte slut utan det kvarstod teaterrepetition och därefter lite för en tonåring livsnödvändigt kvällssnack. Det skall dock sägas att den fina dottern hade tagit sig samman och bestigit Mount Everest genom att faktiskt diska.
  Absolut sista etappen blev ett bra radioprogram för att orka ta itu med tvätten. Nu mot sängen och belöningen för dagens äventyr, att få lägga sig i en skön och varm säng med en härlig bok. God natt världen!