var pengarna kommer från

På väg till jobbet häromdagen hörde jag på radion om åldringsvården förvisso i Storbritannien men det kunde lika gärna ha varit i Sverige. Det var exakt samma problem och ett problem som jag vet existerar eftersom en god vän till mig arbetar i just denna vård och har beskrivit samma fenomen.
Nämligen att man av sin arbetsgivare ges för lite tid för att kunna lyckas med sina sysslor. Detta är ju helt befängt om man man tänker efter.
  Varför ger man människor uppgifter som man redan utan att utföra uppgiften  kan se att detta är inte möjligt det är inte ens fysiskt möjligt?  Då är nota bene all form av mänsklig värme bortskalad för länge sedan. Det är verkligen svårt att förstå. Man får alltså backa ett steg och vart landar man då? Jo man landar i det att det behövs mer pengar så att man kan anställa någon av alla dessa många människor som går arbetslösa och slits ut av det. Finns det? Nej det gör det inte för det mesta. Tror nästan aldrig att jag har hört någon makthavare eller någon som håller i pengar säga att " Vi har fått ett överskott och det tänker vi att vi skall investera så här". Nej det finns aldrig några pengar och spara in och effektivisera har blivit de stora honnörsorden i vår kultur.
  Det är som att själva ekonomin har blivit det enda viktiga. Det enda vi lever för. Inte för att finnas där och ge det enda som är viktigt till varandra, kärlek, omsorg och glädje. Istället har vi skapat ett samhälle där vi snålar, effektiviserar, biter ihop och försöker hinna mer än vad alla vet är rimligt.
  Det fick mig att ställa mig frågan, men var kommer pengarna från? Vad är källan till pengarna? Om det är vi som genom abstrakt tänkande har skapat pengarna eftersom det är effektivare än att byta varor med varann och i någon mån mer rättvist då måste vi också vara de som kan lösa problemet med bristen på pengar.
  Vem band ihop tiden med pengarna? För det är ju de facto det som har skett sedan industrialiseringen. Innan dess var inte tid och minuter väldigt intressant. Men nu minsann och da är det det viktigaste vi vet. Tiden. Hur vi skall använda varje sekund effektivt. Jag får erkänna att jag är en inte en ängel i sammanhanget utan har själv mitt eget lilla krig med  tiden. Än så länge vinner alltid tiden.
  Men det har fått mig att fundra. Om det är vi som skapar pengarna ut vår tid och det arbete vi utför då har vi också kraften och förmågan att förändra vårt samhälle till ett samhälle där människor kan utföra sina uppgifter med den tid det tar utan att gå sönder för det. Vi kan skapa ett samhälle där vi alla får vara det vi är, Människor. Jag röstar för att vi skall avrobotisera vårt samhälle  och humanisera det igen. Gör du?

En ny arbetsvecka har börjat!

Så har då en ny arbetsvecka börjat. Sitter just nu och tittar på när alla härliga simmare simmar och väntar medan jag använder tiden till att göra både det ena och det andra.
  Tycker att livet minst sagt är lite udda just nu. Befinner mig i tre hur skall jag uttrycka det större processer i livet och så den vanliga snurren förstås. Den som kallas vardagslivet. Det är därför platsen författandet av denna text sker på så udda ställe.
  En av de mer spännande processerna är att vara med och sätta upp en pjäs med allt vad det innebär av replikinlärning (går sådär), repetitioner, marknadsföring, fest och fikaförsäljning.
Nästa process skulle jag kunna leva utan men är ack så nödvändig, men inte på något sätt humörhöjande. Målet för processen är dock viktigt och därför är den uthärdlig.
  Det skulle man dock kunna säga att den sista processen är som innebär utveckling och bättre möjligheter på sikt. Håller tummarna för att det skall gå bra.
  Men hur skall man egentligen känna sig mitt i allt detta. Det är ibland lite svårt att förhålla sig till det och lösningen får bli att hänga med så gott det är möjligt i allt det som barnen företar sig. Då är det en sann njutning att köra sin dotter och få lite tid att föra samtal på vägen till ridningen. Det är uppfriskande att få  ta den där cykelturen till badet med sonen som precis har insett glädjen i att klara sig själv med ombyte och dylikt.
  Det är skönt att veta att det finns någon rar dotter hemma med god vän som håller ställningarna i huset. Gissningsvis tittar de på någon härlig skärm som alla ju vet kan skänka en sådan lycka och avkoppling.
  Nu är simningen slut.
Ha en skön och avkopplande afton!

livet blir aldrig som man förväntar sig det

Man kan vara helt övertygad om en sak när man åker till jobbet och det är att det inte kommer att bli som man hade tänkt sig när man åkte på morgonen. Man kan nästan alltid räkna med att något har förändrats mot planen.
  Det andra som man kan vara lika säker på, tycker jag, i professionen att vara lärare är att det inte finns många sekunder till godo att vara uttråkad. Detta skriver jag med den fulla vetskapen om att detta säkert kan förändras när man har varit lärare i många, många år. Men det slår mig ofta hur lite tid man har att begrunda livet utan hur  mycket oftare man bara inser att tiden återigen bara har ramlat iväg trots att man inte har hunnit rätta de där proven, läxförhören eller annat som skulle kunna tänkas ha med undervisningen att göra till förmån för något trevligt möte där man bollar hur verkligheten i skolan ser ut och hur vi kan förbättra den till att bli än bättre eller varför inte ett fint föräldrabrev att svara på eller en elev att bekymra sig över eller för den delen och hellre att gläjda sig över.
  Detta kanske är annorlunda som lärare på en kommunal skola men jag har en känsla av att det inte nödvändigtvis är så, man får göra en hel del annat skojigt som att flytta saker, ordna med föreställningar, åka på lägerskola mm.
  Mitt i allt detta står eleverna och det är ju ändå för dem man är där till syvende och sist och det är dem man skall försöka ge god kunskap så att de kan bygga vidare på denna när de kommer vidare i livet. Men det kan man inte göra utan att ha någon form av relation till var och en av dem. Detta gör att man som lärare blir oehört rik på mänsklig kontakt vilket är helt fantastiskt.
  Faktum är att jag åkte ifrån jobbet glad och nöjd över denna arbetsdag i alla fall.

På kvällen hade jag sedan förmånen att få vara med i en reflektionsgrupp över livet och tron. Detta är mitt i  alltihop i alla fall för mig livsnödvändigt att få möjlighet att stanna upp och fundera över vad det är som får en att hämta kraft och vad man sätter sin tillit till i livet. Det är så fantasiskt både att få fundera på detta och att lyssna på andras tankar. Det gör att man blir lite större i huvudet. Det är fascinerande tycker jag hur olika man som människor kan uppfattta företeelser. Det är oerhört berikande att förstå hur andra tänker och att helt enkelt inse att så kan man också se  på livet.
  Nu är det slut på denna dag.

 

en supervanlig onsdag

Så har ännu en dag passerat och det har som så ofta annars hänt så mycket att man knappt kommer ihåg hur dagen startade.
  Det var en tämligen bra dag på jobbet. Detta härliga arbete som innebär så många möten med elever. Idag har dock två händelser, faktiskt under samma lektion fått  mi gatt fundera lite. Hur jag förhåller mig till eleverna vägt mot den uppgift man som lärare har att utföra. Hur det som jag anser mest vara effektivt kan uppfattas av eleverna som att det handlar om att jag som lärare är sträng. Det stämmer nog att när jag kom in till den här klassen idag var samlad och målinriktad men det gör mig bekymrad att eleven i fråga tyckte att det var för strängt. I själva verket tror jag inte att jag brukar vara sträng. I det här fallet var det nog snarare så att jag var målinriktad. Elevens sätt att bemöta mig och säga till fick mig att bli irriterad och säga ifrån att jag inte vill bli tilltalad på det sättet.
  Samtidigt är det min erfarenhet att man är stekt som lärare om man inte ändrar sitt beteende och i handling tar till sig det som eleven i det här fallet säger och funderar på hur man kan anpassa sig och slipa av sina egna kanter. Det är så lätt att glömma att vi som lärare också är människor och inte bara någon form av robotar. Vi måste både kunna få säga ifrån när vi inte är överens om att det är okej att bli bemött hur som helst av eleverna samtidigt som det är viktigt att  kunna ta till sig av det man får höra och att man själv inte lyckas bemöta eleverna på det sätt man skulle vilja bemöta dem.
  En annan elev som jag hade ville absolut ha framme sin mobiltelefon och min första reaktion var att det är inte alls möjligt. Men när jag fick prata med vederbörande förstod jag att i det här fallet var det en rimlighet.
  Kanske är detta en av nycklarna och en del av tjusningen i detta yrke att det är så mycket man måste avgöra och fatta beslut om sekundsnabbt och framför allt att det är ett yrke som handlar om att bygga förtroenden och tillit för har man inte det är det betydligt mindre chans att den kunskap man så hett vill frömedla helt enkelt försvinner ut i tomma intet.

Väl hemma blev jag genast påmind om att nya relationer i det här fallet till min kära tonåring som förvisso normalt sett och utåt sett är en glad pigg och mycket intiativrik dam men som kanske precis som många andra tonåringar byter skinna och är hur trötta som helst och bara den lilla saken att förflytta sig från datorn kan te sig som att man har blivit tillsagd att bestiga Mount Everest. Det tar jag gärna.

Än var dagen dock inte slut utan det kvarstod teaterrepetition och därefter lite för en tonåring livsnödvändigt kvällssnack. Det skall dock sägas att den fina dottern hade tagit sig samman och bestigit Mount Everest genom att faktiskt diska.
  Absolut sista etappen blev ett bra radioprogram för att orka ta itu med tvätten. Nu mot sängen och belöningen för dagens äventyr, att få lägga sig i en skön och varm säng med en härlig bok. God natt världen!

barn är människor # barnuppfostran #människosyn # livsfilosofi

Då jag läser Tina Meeris lysande ledarartikel i Sydsvenska dagbladet idag. Hon bemöter bland annat en man vid namn Eberhard som menar om jag förstår Meeri rätt att vuxna har rätt att bara bestämma och att de skall kunna bestämma utan att för den sakens skull genast skall förklara för sitt barn varför man beslutar det ena eller det andra.

Som både mamma och lärare kan jag erkänna att det finns stunder  då jag önskar att man bara kunde göra det och inte behöva motivera sina beslut. Men det sättet att resonera har en maktfullkomlighet som också avslöjar att man ser på barn som ännu inte riktiga människor.  Det är här problemet ligger, enligt min åsikt.

Men om man ser på barn som just vad de är nämligen människor kan man inte komma undan med det. Jag ser det som att man barn är människor som inte än har hunnit bli så stora och ha så pass mycket livsvisdom att de klarar sig själva.

Det är vi som är vuxna som har till uppgift att på ett respektfullt sätt leda våra barn till att bli goda medmänniskor med stor respekt både för andra och  för sig själv. Det kräver dock av oss, speciellt som föräldrar, att vi är ledare. Det är vår uppgift att leda barnen dit. I den uppgiften att leda ingår det dels att sätta gränser för att ge trygghet men också att förklara varför. Vad är poängen. Som vuxen människa är jag inte särdeles förtjust i att samarbeta bara för att någon säger det utan att förstå varför man skall göra det ena eller andra. Man vill förstå vad det som man skall göra syftar till och självklart är det likadant med barn. Barn vill samarbeta och göra rätt om de förstår hur. Det är när vi vuxna inte lyckas att leda rätt som  konflikter och problem uppstår. Självklart innebär det inte att man skall sitta och resonera in absurdum med en ett eller två åring. Men allteftersom barnen växer kan de också klara av att förstå mer hur man tänker.  
  Då och då kan det innebära att att man hamnar i situationer när man i alla fall hamnar i att barnen inte förstår eller vill samarbeta alternativt ha en vilja som går åt något annat håll. Då får man helt enkelt sätta sig ner och resonera.

  Men tänker kanske du. Det finns ju faktiskt absoluta gränser. Och visst gör det, det. Det är så att säga vi vuxna som har det yttersta ansvaret för barnen och måste därmed ta det obekväma med att i vissa fall, men väldigt väl genomtänkta fall kunna säga ett absolut nej alternativt komma med ett absolut krav. Men som sagt det handlar om vissa få absoluta yttre gränser.

Sammanfattningsvis:

* Barn är människor och skall behandlas som sådana med vederbörlig respekt.
* Det är den vuxnes ansvar och skyldighet att leda barnet till att bli en god medmänniska.

vardagens lov och och styrka

Efter att ha läst krönikan med rubriken "Själständiga kvinnor ger hopp" Annika Gustafsson( http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/sjalvstandiga-kvinnor-ger-hopp/ ) kan jag inte hjälpa att jag återigen slås av hur livsavgörande vardagen är. Hur otroligt anpassningsbara vi människor är.

Det är i människors lilla privata liv som de  stora  förändringarna sker tvärtemot vad vi gärna föreställer  oss när bland annat media blåser upp händelser som den i veckan när Barack Obama var på besök i vårt land. Själv är jag en stor  vän av Obama och tycker att han är en fascinerande människa just därför att  han har förmåga att inge hopp om att livet kan bli bättre och att vi tillsammans kan göra saker som är goda, eller var det kanske  det han stod för innan valet 2008. Men nog blir det lite patetiskt när man stänger av trafiken runt halva Stockholm och  media går i trans  för  att en enda person skall besöka landet, må vara en av  världens mäktigaste. Men även han är en människa och någon sann bild  av hur det verkliga livet kan te sig i Stockholm kan han inte rimligen ha fått.
  Vad är det då som utmärker denna vardag som gör att den faktiskt uppstår även i de mest  absurda situationer som krig och elände. Jo min uppfattning är att det beror på att det handlar om den grundläggande överlevnaden, som varje människa måste kämpa för nämligen att få i sig mat så att vi överlever. Det att vi har tak över huvudet, någonting  att sätta på oss för att skyla, skydda och värma våra kroppar och inte minst att vi tillhör minst ett mänskligt sammanhang och gärna fler  än så.  Det är lätt att glömma att det faktiskt är det som allt vårt jobbande och slitande går ut på ytterst i vår värld även om många människor har så enormt mycket annat som vi tycker att vi måste ha såsom, bilar, resor,  datorer, telefoner. Kokar man ner det till absolut minimum är det, de grundliga mänskliga behoven som vi aldrig kommer  ifrån.
  Skall man alltså hitta de större skeendena i vår  värld behöver vi titta på vad som händer i  den lilla världen. Vad är det som gör att var och en av oss i  vårt dagliga liv väljer och handlar på det sättet vi gör. Skall man påverka världen till det bättre är det hos oss vanliga människor man skall gå.  Vilka villkor har vi? Vad är det som gör att vi som enskilda individer och tillsammans går vidare och utvecklas? Kan vi svara på de frågorna kan vi också så småningom genom att lita till människors goda vardagskraft förändra världen till det bättre.
Ha en underbar  vardagsvecka!

På jakt efter el.

Förr i tiden, läs för ett par år sedan, letade man då och då efter en penna när man ville skriva några fina rader om vad det nu än må ha varit.
  Nu förtiden däremot är det oftare som man letar efter sin lilla laddare eller i alla fall någon form av sladd. Är man tursam så hittar man i samma drag också någon form av elförsörjning. men nu skall man inte tro att detta är bara som det brukar att man sticker in en kontakt i ett vägguttag.
   Nu är det alltfler attiraljer som är batteridrivet som istället för att laddas med hjälp av det vanliga uttaget. Istället så får man gå en liten omväg som kräver att man exempelvis har tillgång till en dator. Mitt nya sladdlösa underbara minitangentbord är av denna typ.  Så för att jag skall kunna skriva på detta måste jag sätta på en dator eller dylikt för att kunna ladda den lilla attiraljen måste jag alltså sätta på datorn som redan har ett tangentbord.
  Ibland tror jag att vi i vår vilja att vara effektiva går vissa omvägar som faktiskt kan vara lite komiska.  Det finns skäl att fråga oss själva. "Hur tänkte vi här då?"

precis som det skall vara.

Solen skiner sitt allra mest intensiva sken, fåglarna kvittrar, i bakgrunden hör man den stora vägen så man vet att man fortfarande befinner sig i 2000-talet. Samtidigt med att jag skriver detta lagar Lydia pannkakor till frukost, eller skall vi säga brunch. Själv sitter jag helt anarkistiskt och äter frukost utomhus med pyjamas samt väntar på att baconen och ägget skall bli färdigt. 
  Ja sommaren är en tid för frihet. Det att tillsammans med barnen få ta dagen i precis den takt man själv vill är oslagbart. Det är en nåd att få ha det så under en viss tid. Det att bara få lägga allt annat, alla krav allt som ger livet dess utmaning bara åt sidan. Som vän av vardagen har jag egentligen inte något emot den vardagliga lunken. Men det är i kontrast till den som semestern blir så gudomlig. 
  Nu väntar stranden och allt det härliga som man kan tänkas göra som en förberedelse  till äldste sonens nioårsdag.
Ha en underbar dag! 

om vårdcentraler - nedrustning i sjukvården

Satt här i godan ro och läste om hur en kristdemokrat funderar i tidningen på om det möjligen är nödvändigt att man skall först gå till en vårdcentral innan man besöker akutmottagningen. Hmmm säger jag bara.
 Vid minst två tillfällen har följande scenarior hänt mig.
  Har ringt vårdcentralen för något av barnens räkning. Vad har hänt. För det första har jag  fått stå i kö alternativt bli uppringd. Självklart använder jag mig av möjligheten att bli uppringd eftersom jag bara inte har tid att stå i den evighetslånga kön.
  När jag sedan har blivit uppringd och berättat om ärendet som har vid den tidpunkten varit av en icke akut natur så har det varit omöjligt att få en tid. Vid det senaste tillfället fick jag till och med  reda på att receptionisten inte fick ge mig någon tid. Högst märkligt, här försöker jag som en skötsam medborgare söka hjälp för mina barn på den offentliga vårdcentralen där de dessutom är listade och vad händer. Det är omöjligt.
  Vad händer då jo jag får ringa till det privata alternativet där möjligheten att få tid är direkt och bemötande är vänligt och trevligt. Gott så. Mycket uppskattat. Men man kan börja misstänka att det finns en plan hos de borgerliga politikerna att driva den offentliga  vården i sank så att man som medborgare inte har något  annat alternativ än att söka sig till den privata sektorn.
  Man kan fråga sig hur långt vi är från försäkringslösningarnas samhälle? Kommer det om 5, 10 15 år krävas av mig att jag har en privat försäkring i den offentliga vården för att kunna få en vanlig icke akut tid till mina barn i sjukvården. Det är ett samhälle som jag inte tycker att vi skall eftersträva!
  Det är dessutom direkt stötande att den kristdemokratiska politikern uttrycker sig på detta sätt så man får känslan av att vi som medborgare gör fel och går till akuten istället. Nej skärpning får det bli. Det beror ju på som jag förstår det att de borgerliga politikerna har dragit ner skatteinkomsterna på ett sådant sätt att det inte går att driva den offentliga sjukvården på ett effektivt sätt. Jag kan ha förstått fel och det kan ha blivit faktafel.
  Det är mitt löfte till  mina barn att kämpa för ett samhälle där alla får plats och möjligheter att utvecklas och leva ett gott liv!

sommarlov

Så var det sommarlov igen. Njuter som tusan av att bara kunna ta livet i min takt. Det att kunna få sova den där extra timmen blir som en härlig krydda i tillvaron.
  Än bättre är det med möjligheten att i lugn och ro kunna läsa hela tidningen. I den vanliga vardagen händer det inte alltför sällan att man bara hinner kasta ett öka på första sidan och på ledarsidan. Sedan undrar man stilla vad som stod i övriga tidningen när man slänger den i pappersinsamlingen.
 Sommarlovet har inte pågått speciellt länge vilket gör att det hittills varit möjligt att följa sitt motionsmål. Skall se om jag kan få till det även idag. Det är verkligen fascinerande hur glad man blir över att få röra sig. Det är en speciell glädje som slår det mesta tycker jag. Tänk om det var något man kunde hinna även i sin vardag så oerhört mycket bättre man skulle må. Det skulle i alla fall jag.
  Skönt sommarlov!