en supervanlig onsdag

Så har ännu en dag passerat och det har som så ofta annars hänt så mycket att man knappt kommer ihåg hur dagen startade.
  Det var en tämligen bra dag på jobbet. Detta härliga arbete som innebär så många möten med elever. Idag har dock två händelser, faktiskt under samma lektion fått  mi gatt fundera lite. Hur jag förhåller mig till eleverna vägt mot den uppgift man som lärare har att utföra. Hur det som jag anser mest vara effektivt kan uppfattas av eleverna som att det handlar om att jag som lärare är sträng. Det stämmer nog att när jag kom in till den här klassen idag var samlad och målinriktad men det gör mig bekymrad att eleven i fråga tyckte att det var för strängt. I själva verket tror jag inte att jag brukar vara sträng. I det här fallet var det nog snarare så att jag var målinriktad. Elevens sätt att bemöta mig och säga till fick mig att bli irriterad och säga ifrån att jag inte vill bli tilltalad på det sättet.
  Samtidigt är det min erfarenhet att man är stekt som lärare om man inte ändrar sitt beteende och i handling tar till sig det som eleven i det här fallet säger och funderar på hur man kan anpassa sig och slipa av sina egna kanter. Det är så lätt att glömma att vi som lärare också är människor och inte bara någon form av robotar. Vi måste både kunna få säga ifrån när vi inte är överens om att det är okej att bli bemött hur som helst av eleverna samtidigt som det är viktigt att  kunna ta till sig av det man får höra och att man själv inte lyckas bemöta eleverna på det sätt man skulle vilja bemöta dem.
  En annan elev som jag hade ville absolut ha framme sin mobiltelefon och min första reaktion var att det är inte alls möjligt. Men när jag fick prata med vederbörande förstod jag att i det här fallet var det en rimlighet.
  Kanske är detta en av nycklarna och en del av tjusningen i detta yrke att det är så mycket man måste avgöra och fatta beslut om sekundsnabbt och framför allt att det är ett yrke som handlar om att bygga förtroenden och tillit för har man inte det är det betydligt mindre chans att den kunskap man så hett vill frömedla helt enkelt försvinner ut i tomma intet.

Väl hemma blev jag genast påmind om att nya relationer i det här fallet till min kära tonåring som förvisso normalt sett och utåt sett är en glad pigg och mycket intiativrik dam men som kanske precis som många andra tonåringar byter skinna och är hur trötta som helst och bara den lilla saken att förflytta sig från datorn kan te sig som att man har blivit tillsagd att bestiga Mount Everest. Det tar jag gärna.

Än var dagen dock inte slut utan det kvarstod teaterrepetition och därefter lite för en tonåring livsnödvändigt kvällssnack. Det skall dock sägas att den fina dottern hade tagit sig samman och bestigit Mount Everest genom att faktiskt diska.
  Absolut sista etappen blev ett bra radioprogram för att orka ta itu med tvätten. Nu mot sängen och belöningen för dagens äventyr, att få lägga sig i en skön och varm säng med en härlig bok. God natt världen!

barn är människor # barnuppfostran #människosyn # livsfilosofi

Då jag läser Tina Meeris lysande ledarartikel i Sydsvenska dagbladet idag. Hon bemöter bland annat en man vid namn Eberhard som menar om jag förstår Meeri rätt att vuxna har rätt att bara bestämma och att de skall kunna bestämma utan att för den sakens skull genast skall förklara för sitt barn varför man beslutar det ena eller det andra.

Som både mamma och lärare kan jag erkänna att det finns stunder  då jag önskar att man bara kunde göra det och inte behöva motivera sina beslut. Men det sättet att resonera har en maktfullkomlighet som också avslöjar att man ser på barn som ännu inte riktiga människor.  Det är här problemet ligger, enligt min åsikt.

Men om man ser på barn som just vad de är nämligen människor kan man inte komma undan med det. Jag ser det som att man barn är människor som inte än har hunnit bli så stora och ha så pass mycket livsvisdom att de klarar sig själva.

Det är vi som är vuxna som har till uppgift att på ett respektfullt sätt leda våra barn till att bli goda medmänniskor med stor respekt både för andra och  för sig själv. Det kräver dock av oss, speciellt som föräldrar, att vi är ledare. Det är vår uppgift att leda barnen dit. I den uppgiften att leda ingår det dels att sätta gränser för att ge trygghet men också att förklara varför. Vad är poängen. Som vuxen människa är jag inte särdeles förtjust i att samarbeta bara för att någon säger det utan att förstå varför man skall göra det ena eller andra. Man vill förstå vad det som man skall göra syftar till och självklart är det likadant med barn. Barn vill samarbeta och göra rätt om de förstår hur. Det är när vi vuxna inte lyckas att leda rätt som  konflikter och problem uppstår. Självklart innebär det inte att man skall sitta och resonera in absurdum med en ett eller två åring. Men allteftersom barnen växer kan de också klara av att förstå mer hur man tänker.  
  Då och då kan det innebära att att man hamnar i situationer när man i alla fall hamnar i att barnen inte förstår eller vill samarbeta alternativt ha en vilja som går åt något annat håll. Då får man helt enkelt sätta sig ner och resonera.

  Men tänker kanske du. Det finns ju faktiskt absoluta gränser. Och visst gör det, det. Det är så att säga vi vuxna som har det yttersta ansvaret för barnen och måste därmed ta det obekväma med att i vissa fall, men väldigt väl genomtänkta fall kunna säga ett absolut nej alternativt komma med ett absolut krav. Men som sagt det handlar om vissa få absoluta yttre gränser.

Sammanfattningsvis:

* Barn är människor och skall behandlas som sådana med vederbörlig respekt.
* Det är den vuxnes ansvar och skyldighet att leda barnet till att bli en god medmänniska.

vardagens lov och och styrka

Efter att ha läst krönikan med rubriken "Själständiga kvinnor ger hopp" Annika Gustafsson( http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/sjalvstandiga-kvinnor-ger-hopp/ ) kan jag inte hjälpa att jag återigen slås av hur livsavgörande vardagen är. Hur otroligt anpassningsbara vi människor är.

Det är i människors lilla privata liv som de  stora  förändringarna sker tvärtemot vad vi gärna föreställer  oss när bland annat media blåser upp händelser som den i veckan när Barack Obama var på besök i vårt land. Själv är jag en stor  vän av Obama och tycker att han är en fascinerande människa just därför att  han har förmåga att inge hopp om att livet kan bli bättre och att vi tillsammans kan göra saker som är goda, eller var det kanske  det han stod för innan valet 2008. Men nog blir det lite patetiskt när man stänger av trafiken runt halva Stockholm och  media går i trans  för  att en enda person skall besöka landet, må vara en av  världens mäktigaste. Men även han är en människa och någon sann bild  av hur det verkliga livet kan te sig i Stockholm kan han inte rimligen ha fått.
  Vad är det då som utmärker denna vardag som gör att den faktiskt uppstår även i de mest  absurda situationer som krig och elände. Jo min uppfattning är att det beror på att det handlar om den grundläggande överlevnaden, som varje människa måste kämpa för nämligen att få i sig mat så att vi överlever. Det att vi har tak över huvudet, någonting  att sätta på oss för att skyla, skydda och värma våra kroppar och inte minst att vi tillhör minst ett mänskligt sammanhang och gärna fler  än så.  Det är lätt att glömma att det faktiskt är det som allt vårt jobbande och slitande går ut på ytterst i vår värld även om många människor har så enormt mycket annat som vi tycker att vi måste ha såsom, bilar, resor,  datorer, telefoner. Kokar man ner det till absolut minimum är det, de grundliga mänskliga behoven som vi aldrig kommer  ifrån.
  Skall man alltså hitta de större skeendena i vår  värld behöver vi titta på vad som händer i  den lilla världen. Vad är det som gör att var och en av oss i  vårt dagliga liv väljer och handlar på det sättet vi gör. Skall man påverka världen till det bättre är det hos oss vanliga människor man skall gå.  Vilka villkor har vi? Vad är det som gör att vi som enskilda individer och tillsammans går vidare och utvecklas? Kan vi svara på de frågorna kan vi också så småningom genom att lita till människors goda vardagskraft förändra världen till det bättre.
Ha en underbar  vardagsvecka!

På jakt efter el.

Förr i tiden, läs för ett par år sedan, letade man då och då efter en penna när man ville skriva några fina rader om vad det nu än må ha varit.
  Nu förtiden däremot är det oftare som man letar efter sin lilla laddare eller i alla fall någon form av sladd. Är man tursam så hittar man i samma drag också någon form av elförsörjning. men nu skall man inte tro att detta är bara som det brukar att man sticker in en kontakt i ett vägguttag.
   Nu är det alltfler attiraljer som är batteridrivet som istället för att laddas med hjälp av det vanliga uttaget. Istället så får man gå en liten omväg som kräver att man exempelvis har tillgång till en dator. Mitt nya sladdlösa underbara minitangentbord är av denna typ.  Så för att jag skall kunna skriva på detta måste jag sätta på en dator eller dylikt för att kunna ladda den lilla attiraljen måste jag alltså sätta på datorn som redan har ett tangentbord.
  Ibland tror jag att vi i vår vilja att vara effektiva går vissa omvägar som faktiskt kan vara lite komiska.  Det finns skäl att fråga oss själva. "Hur tänkte vi här då?"

precis som det skall vara.

Solen skiner sitt allra mest intensiva sken, fåglarna kvittrar, i bakgrunden hör man den stora vägen så man vet att man fortfarande befinner sig i 2000-talet. Samtidigt med att jag skriver detta lagar Lydia pannkakor till frukost, eller skall vi säga brunch. Själv sitter jag helt anarkistiskt och äter frukost utomhus med pyjamas samt väntar på att baconen och ägget skall bli färdigt. 
  Ja sommaren är en tid för frihet. Det att tillsammans med barnen få ta dagen i precis den takt man själv vill är oslagbart. Det är en nåd att få ha det så under en viss tid. Det att bara få lägga allt annat, alla krav allt som ger livet dess utmaning bara åt sidan. Som vän av vardagen har jag egentligen inte något emot den vardagliga lunken. Men det är i kontrast till den som semestern blir så gudomlig. 
  Nu väntar stranden och allt det härliga som man kan tänkas göra som en förberedelse  till äldste sonens nioårsdag.
Ha en underbar dag! 

om vårdcentraler - nedrustning i sjukvården

Satt här i godan ro och läste om hur en kristdemokrat funderar i tidningen på om det möjligen är nödvändigt att man skall först gå till en vårdcentral innan man besöker akutmottagningen. Hmmm säger jag bara.
 Vid minst två tillfällen har följande scenarior hänt mig.
  Har ringt vårdcentralen för något av barnens räkning. Vad har hänt. För det första har jag  fått stå i kö alternativt bli uppringd. Självklart använder jag mig av möjligheten att bli uppringd eftersom jag bara inte har tid att stå i den evighetslånga kön.
  När jag sedan har blivit uppringd och berättat om ärendet som har vid den tidpunkten varit av en icke akut natur så har det varit omöjligt att få en tid. Vid det senaste tillfället fick jag till och med  reda på att receptionisten inte fick ge mig någon tid. Högst märkligt, här försöker jag som en skötsam medborgare söka hjälp för mina barn på den offentliga vårdcentralen där de dessutom är listade och vad händer. Det är omöjligt.
  Vad händer då jo jag får ringa till det privata alternativet där möjligheten att få tid är direkt och bemötande är vänligt och trevligt. Gott så. Mycket uppskattat. Men man kan börja misstänka att det finns en plan hos de borgerliga politikerna att driva den offentliga  vården i sank så att man som medborgare inte har något  annat alternativ än att söka sig till den privata sektorn.
  Man kan fråga sig hur långt vi är från försäkringslösningarnas samhälle? Kommer det om 5, 10 15 år krävas av mig att jag har en privat försäkring i den offentliga vården för att kunna få en vanlig icke akut tid till mina barn i sjukvården. Det är ett samhälle som jag inte tycker att vi skall eftersträva!
  Det är dessutom direkt stötande att den kristdemokratiska politikern uttrycker sig på detta sätt så man får känslan av att vi som medborgare gör fel och går till akuten istället. Nej skärpning får det bli. Det beror ju på som jag förstår det att de borgerliga politikerna har dragit ner skatteinkomsterna på ett sådant sätt att det inte går att driva den offentliga sjukvården på ett effektivt sätt. Jag kan ha förstått fel och det kan ha blivit faktafel.
  Det är mitt löfte till  mina barn att kämpa för ett samhälle där alla får plats och möjligheter att utvecklas och leva ett gott liv!

sommarlov

Så var det sommarlov igen. Njuter som tusan av att bara kunna ta livet i min takt. Det att kunna få sova den där extra timmen blir som en härlig krydda i tillvaron.
  Än bättre är det med möjligheten att i lugn och ro kunna läsa hela tidningen. I den vanliga vardagen händer det inte alltför sällan att man bara hinner kasta ett öka på första sidan och på ledarsidan. Sedan undrar man stilla vad som stod i övriga tidningen när man slänger den i pappersinsamlingen.
 Sommarlovet har inte pågått speciellt länge vilket gör att det hittills varit möjligt att följa sitt motionsmål. Skall se om jag kan få till det även idag. Det är verkligen fascinerande hur glad man blir över att få röra sig. Det är en speciell glädje som slår det mesta tycker jag. Tänk om det var något man kunde hinna även i sin vardag så oerhört mycket bättre man skulle må. Det skulle i alla fall jag.
  Skönt sommarlov!

En hyllning till lördagen och vardagen, tiden

Så är den då äntligen här. Den underbara lördagsmorgonen. Det är en morgon som sticker ut för sin ton av enkel men ändå guldkant. Det är tyst i huset och solen lyser. Frukosten står dukad och man vet att en hel dag   ligger  framför ens fötter som ingen annan bestämmer över. 

  Man kan använda sina vakna och aktiva timmar åt det man faktiskt själv vill och har lust med. Det är en ynnest som gör en lycklig. Det finns inga krav utifrån, bortsett från vad familjen  behöver och så. Men det är inte samma tyngd  för det mesta, även om även jag kan erkänna att jag inte alltid njuter när jag lagar middag utan inspiration. Det är en dag då jag äger min egen tid. Härligt! 

  Den lyckan blir dock inte lika tydlig de veckor som man har varit ledig tidigare. Nej lördagens lycka är bara all de veckor då den vanliga vardagslunken ligger runt omkring och förgyller lördagen. Personligen är jag en god vän av vardagen då det ju är i den som själva  livet händer. Det att få vara med och göra sin del av att  samhället fungerar tycker jag är en sympatisk tanke. 

  Lika viktig som vardagen är  för lördagen är lördagen för vardagen. Utan denna skulle det helt enkelt inte vara uthärdligt  att gå till jobbet varje morgon. Det är i rytmen av att vi gör båda som livet får balans  och harmoni. Vi arbetar och vilar, arbete - vila. 

  Generellt i vårt samhälle är vilan så föraktad men den är en absolut nödvändig del av  verkligheten som vi har en möjlighet att ha. Vi lever i ett samhälle där ARBETE är den  stora normen. Det har skruvat upp tempot i samhället till närmast omänskliga nivåer och jag tycker att det är vår gemensamma uppgift att skruva ner takten och öka tiden för medmänsklighet, vila och inte minst långsamt tänkta tankar som har fått mogna under en längre tid. 

Ha en fantastisk underbart lugn och fridsam lördag! 

Veckans goda nyheter

Efter en vecka som sannerligen har kantats av ganska tråkiga och jobbiga nyheter, tänker framför allt på hatet mot kvinnor på nätet, är det dags för två upplyftande nyheter som jag har hittat i Sydsvenskan.

Den första som kom var ett direkt svar på näthatet var en sajt med titeln "anonym nätkärlek". Så oerhört enkelt men ändå så enormt viktigt. Vi behöver tillsammans hjälpa varandra att ge bort av det som bara genereras mer av ju generösare man är. Om ni vill börja, här är länken:  http://anonymnatkarlek.se/.

Den andra positiva nyheten står i dagens tidning där en fotbollsklubb, Limhamn Bunkeflostrand äntligen har gjort upp med attityden (åtminstone av vad man kan läsa sig till i tidningen) att herrarna per definition skall ha högre löner än tjejerna. Det är nog första gången jag ser den typen av tuffare argumentation mot herrarna. "Vi har respekt för att vissa inte vill spela enligt våra villkor. De hävdar att de har ett annat marknadsvärde och det har de kanske. Men nu stiger vi av karusellen. Spelarna på herrsidan har spelat ut föreningarna mot varandra och flyttat runt. Det är simpel barnpsykologi, men vi går på det i klubbarna." ( Ur Sydsvenskans C del sid. C19 lördagen den 9 februari).

Detta var två goda ljus i mörkret.

Må ni alla få en frisk vilsam och trivsam helg!
/Karin

95 % kamp och 5 % typ humor = livet

Åh en så svart inledning till en reflektion kanske du tycker som läser. Nog låter det nattsvart med att livet är 95 % kamp.
  Men måste det tolkas så? Det är jag faktiskt inte säker på. Det är kanske en inställning som avskräcker och ställer låga krav på livet. Det kan dock understrykas att livet sannerligen inte blir rikare bara för att det går fram i 180 km i timmen på en motorväg. Nej kanske tvärtom.
  Ett totalt sidospår men jag har i syfte att spara pengar börjat med att sänka hastigheten när det inte är nödvändigt att var effektiv och det är ju så tjusigt när bensinmätaren går ner på siffror runt 6 dl per mil och inte 9 - 10 liter per mil (rena skräcken). Det intressanta är dock att det gör någonting med en som människa att tagga ner på hastigheten. Man mår liksom bättre av att hinna se och inte bara vara målmedveten. Det finns förvisso något kittlande i effektiviteten, men när den blir hela livsfilosofin har livet en tendens att bli lite för grått.
  Trots att detta skrivs i en blogg tänker jag att det finns något bra i att saker inte går på två röda sekunder utan att det får ta tid. Det faktum att det man gör inte handlar om en direkt bekräftelse utan att man får fundera en stund och arbeta igenom något tror jag att jag som person mår bra av men jag är övertygad om att det är något som vårt samhälle faktiskt skulle behöva mer av.
  Det finns faktiskt ett självändamål med att saker får ta tid. Det finns en poäng med att man får kämpa lite innan man får en belöning och ibland får man inte ens en belöning och att lära sig att ta det. Det handlar om att livet har fler än en sida och att det är de hårda och jobbiga sidorna som skaver och gör ont som man faktiskt till slut går vidare på och  gör att man blir härdad för att gå framåt.
  Tro nu inte att detta inte betyder att man inte skall ha roligt och få sig ett gott skratt emellanåt. Tvärtom tror jag att det är de fem procenten som klistrar ihop livet till det som ger hopp och möjlighet att gå vidare. Det är hoppet om ett skratt, ett leende och helt enkelt vanligt dösnack som gör att man tar det där hopplösa steget ur den ljuva sömnen till ett vaket tillstånd som kräver ens fulla uppmärksamhet och förmåga.