95 % kamp och 5 % typ humor = livet

Åh en så svart inledning till en reflektion kanske du tycker som läser. Nog låter det nattsvart med att livet är 95 % kamp.
  Men måste det tolkas så? Det är jag faktiskt inte säker på. Det är kanske en inställning som avskräcker och ställer låga krav på livet. Det kan dock understrykas att livet sannerligen inte blir rikare bara för att det går fram i 180 km i timmen på en motorväg. Nej kanske tvärtom.
  Ett totalt sidospår men jag har i syfte att spara pengar börjat med att sänka hastigheten när det inte är nödvändigt att var effektiv och det är ju så tjusigt när bensinmätaren går ner på siffror runt 6 dl per mil och inte 9 - 10 liter per mil (rena skräcken). Det intressanta är dock att det gör någonting med en som människa att tagga ner på hastigheten. Man mår liksom bättre av att hinna se och inte bara vara målmedveten. Det finns förvisso något kittlande i effektiviteten, men när den blir hela livsfilosofin har livet en tendens att bli lite för grått.
  Trots att detta skrivs i en blogg tänker jag att det finns något bra i att saker inte går på två röda sekunder utan att det får ta tid. Det faktum att det man gör inte handlar om en direkt bekräftelse utan att man får fundera en stund och arbeta igenom något tror jag att jag som person mår bra av men jag är övertygad om att det är något som vårt samhälle faktiskt skulle behöva mer av.
  Det finns faktiskt ett självändamål med att saker får ta tid. Det finns en poäng med att man får kämpa lite innan man får en belöning och ibland får man inte ens en belöning och att lära sig att ta det. Det handlar om att livet har fler än en sida och att det är de hårda och jobbiga sidorna som skaver och gör ont som man faktiskt till slut går vidare på och  gör att man blir härdad för att gå framåt.
  Tro nu inte att detta inte betyder att man inte skall ha roligt och få sig ett gott skratt emellanåt. Tvärtom tror jag att det är de fem procenten som klistrar ihop livet till det som ger hopp och möjlighet att gå vidare. Det är hoppet om ett skratt, ett leende och helt enkelt vanligt dösnack som gör att man tar det där hopplösa steget ur den ljuva sömnen till ett vaket tillstånd som kräver ens fulla uppmärksamhet och förmåga.

God Jul

Tänk så har det hänt igen. Det blev den 24/25 december igen. Det är lika förvånande varje år. Det är datum som stora delar av den västerländska kulturen förbereder sig för. I synnerhet förbereder sig handlarna och kyrkorna för detta speciella tillfälle. Vi stressar och fejar och förbereder oss. Det pysslas och fixas. En hel rad av lukter och smaker är förknippade med dessa dagar. Men vad är det egentligen vi firar?
  Det är svårt att komma ifrån att det är ett datum som har varit viktigt länge, länge och egentligen oberoende  av den kristna tron. Det finns och har funnits olika former av firande genom årtusendena just vid denna tid på året?
  Det som på den norra sidan av jordklotet händer vid denna tid, om än den 21 eller 22 december är att solen står som allra lägst på himlen. Det är alltså som mörkast. Men detta mörkaste bär också på ett hopp. Det vänder. Det kommer att bli ljusare. Hoppet om ljus även om det är aldrig så litet just nu är ändå på väg. Ljuset kommer.

Men vad är detta för en helg idag år 2012 när många av oss härstammar från en kultur som har varit kristen och som nu är någon form av  intressant  blandning  mellan kristna, sekulära, muslimer, judar, buddhister, hinduer mm. Efter att ha varit med på mina barns skolavslutning och hört hur prästen och församlingspedagogen lyckades lyfta vad som kanske är det absolut mest centrala kärnan i vad julen handlar om. Vad skulle detta vara. Jo att vi faktiskt ser varandra. Det faktum att vi lägger ner lite extra tid och omtanke och funderar på vad just den person vi ser skulle kunna bli glad för. Det behöver inte vara något extra stort men det viktiga är att vi ser varandra. Det att vi ser varandra för just det som var och en av oss är där vi är i den verklighet vi faktiskt lever i.

Så låt oss fira att vi har varandra och vara glada för de vi har omkring oss samt glöm inte att ljuset är på väg tillbaka.  


Ha en riktigt trevlig och God Jul!

Advent, jul och sommaravslutning och alla barns rätt att vara med i skolans aktiviteter!

Så var det dags... det är snart jul igen. Ja man kan ju allmänt undra vem som stal november men det är inte frågan för detta lördagsinlägg.
  Som så många gånger har debatten om var man skall ha skolans avslutning.  Detta är egentligen en anakronistisk debatt i mina ögon. Under hela nittonhundratalet och i synnerhet under nittonhundratalets andra hälft har kyrkan alltmer kommit att bli ett särintresse bland andra. Det finns många olika kyrkor och har funnits ett längre tag.
  Den svenska evangelisk-lutherska kyrkan har efter många om och men blivit en någorlunda fri kyrka.  Fast för många är det ändå det som man tänker på som Kyrkan. Det finns alltså inte något som gör att man skall  fira gudstjänst i kyrkan. Det finns en hel del i vårt avlånga land som ser denna institution som enbart en kulturinstitution. Visst det är svårt att argumentera bort att religionen till viss del är en del av en kultur och den har påverkat hur många tänker. Men detta är inte ett skäl till att man skall avsluta skolans verksamhet som i ärlighetens namn har otroligt lite med kyrkan att göra i den dagliga verksamheten. Med samma logik skulle vi kunna ha avslutning i ett museums aula eller i statshuset. Kyrkan är inte den kulturbäraren i dag som den var för 50 år sedan.
  Dessutom finns det skäl att påpeka att kulturargumentet bara lyfts fram när det gäller att komma åt kyrkans stämningsfaktor. Argumentet har nog aldrig dykt upp i de lite mer brännande existentiella frågorna som är kontroversiella. När dessa frågor dyker upp är det nog inte någon sekulär som tycker att de kristna  värderingarna är speciellt representativa för den svenska kulturen, tvärtom bespottas värderingarna som en kvarleva från forntiden. Kulturargumentet är därför inte ett hållbart argument och har inte någon  någon verklig bäring i din här debatten.
  Det allra viktigaste argumentet varför man inte i mina ögon skall ha skolavslutning i kyrkan är att det att  de facto stänger ut vissa elever. Lika viktigt som det är för mig som kristen att man respekterar kyrkan för den plats där jag möter Gud, lika viktigt är det att jag som kristen respekterar att det finns föräldrar och barn som antingen inte har någon tro alls eller som har en tro som faktiskt inte tillåter att barnet befinner sig i en kyrka. Det spelar inte någon roll vilken grund dessa barn eller dessa barns föräldrar inte vill att deras barn skall vara i kyrkan det räcker med att det finns ett sådant barn för att skolan inte skall ha skolavslutning eller adventsfirande i kyrkan. Skolan är till för alla barn varje dag inklusive advent, julavslutning och sommaravslutning!!!!
  Om man sedan vänder sig från andra hållet som en aktiv trosutövare där tron är den del av livet som ger en kompass och som riktar en framåt på en bana, där mitt liv först och sist börjar med Gud. En tro som ger mig ett fundament att stå på när jag befinner mig i livet som ger mig en kompass att veta med vilka glasögon jag har valt att se livet.
  I det sammanhanget tycker jag bara att skolan har där att göra i ett sammanhang och det är när besöket ingår som en del i en neutral undervisning.
  I övriga fall tycker jag att det är synnerligen respektlöst och jag kan inte förstå varför kyrkan skulle vilja ta in skolan av  rent affärsmässiga skäl. Det tycker jag är fel. Kyrkan är en helig plats och absolut inte bara en lokal. Kyrkan skall vara öppen och välkomnande för alla men inte i ett sammanhang när den endast utnyttjas som lokal för att en skola inte har någon annan lösning. I det läget tycker jag att skolan skall hitta en annan lösning.
 I sydsvenskan idag den 1 december berättas av Heidi Avellan om hur skolminister Jan Björklund avfärdar denna debatt som bara trams och det tycker jag är upprörande. Där visar han en stor disrespekt som jag inte tycker att en skolminister skall visa de som arbetar i skolan och dess elever och föräldrar. Skärpning Björklund! Man kan fundera över respekten också hos Göran Hägglund när han uppenbarligen tycker att det bara i det läget skulle vara att ändra i lagen.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/hejda-och-hej-hosianna/

Alla är vi människor

Den senaste veckan har präglats av att Sverigedemokraterna har hamnat i medias stora sökarljus. Det har inte gått att närma sig något medium, förutom böcker möjligtvis, där juninatten 2010 inte har berörts. Det har analyserats härs och tvärs och precis som vanligt kan inte medierna låta bli att överanalysera.
  Ur mitt sätt är dessa ledande Sverigedemokraters sätt att bete sig helt oacceptabelt. Det finns inte något ursäktbart i deras beteende. Allra minst med deras egna urskuldande att de skulle ha varit berusade, som om det vore en ursäkt som gjorde att man fick bete sig hur som helst. Absolut inte! Man är ansvarig för sina handlingar om man med eget berått mod har druckit alkohol. Det ger en inte på något sätt rätt att bete sig på detta sätt som de så uppenbarligen gör.
  Men den viktiga frågan enligt min mening handlar ändå om vem som har rätten att bestämma vilka som skall ha rätt att vara människa i Sverige. I mitt arbete som lärare träffar jag elever och lärare med   ursprung i kulturer från olika länder. Vi har alla det gemensamt att vi är människor. Det som man inte kan låta bli att slås av här är att alla har ett behov av att få leva och existera i trygga och lugna miljöer där man kan få utvecklas som människa och rusta sig för den verklighet vi alla lever i.
  Den fråga som är lika aktuell som någonsin förut är vilket samhälle är det som eleverna om några år skall komma ut i och vara självständiga och kompetenta medborgare. Är det ett samhälle där alla får plats?
  Nej inte som det ser ut nu. Enligt min mening är det hög tid att åter börja leta efter visioner om vilket samhälle vi vill att våra barn skall växa upp i. Skall de växa upp i ett samhälle där bara den som är frisk, stark och med goda intellektuella och ekonomiska resurser skall få existera och utvecklas och där resten blir någon form av samhällets papperskorg.
  Det skulle vara väldigt trevligt att inte svara ja på den frågan. Men som samhället ser ut i dag är vi på väg åt det hållet. Den kris som har funnits i Europa under ett antal år håller nu med en allt snabbare takt att ta sig till länderna i norra Europa. Vi har inte minst märkt det under de senaste veckorna där det så gott som dagligen har varit något varsel om att en hel del människor kommer att bli arbetslösa. När man tänker på att det innebär att det för varje arbetslös kanske finns ett antal människor runt omkring denna människa, partner och kanske barn som direkt drabbas av detta förstår man att detta inte bara är siffror utan att det väldigt konkret påverkar människors vardagsliv. Man ser om sitt eget hus först och sedan får övriga hålla sig borta. Här har vi en stark grogrund för varför vi och dom-tänkandet ökar. Vem skall jag visa solidaritet mot och vem skall bli utanför. Det är nära till hands att tänka att kakan inte kommer att räcka till alla. För att rent mänskligt överleva detta är det så lätt att vi börjar utdefiniera andra människor som mindre värda, mindre mänskliga. Det blir viktigare att definiera vem som är människa som jag och vem som inte är det.
  Innebär det att det är kört och att vi inte kan göra någonting åt situationen. Nej inte alls. Vi har alla var och en på sitt håll möjlighet att påverka vårt samhälle åt ett positivt håll. Det är hög tid att ta tag i framtiden och skapa en framtid för alla, där alla kan få möjlighet att utvecklas i sin takt. Ett samhälle där alla kan få möjlighet att bidra med just sin kunskap och få möjlighet att kunna få känna sig meningsfull och med rätt att finnas oavsett om vi tror på Buddha, Hinduistiska gudar, Allah, ingenting, Människan eller Jesus. Oavsett var vi kommer ifrån på denna jord. Vi är alla människor och vi har alla en rätt att existera och bidra tillsammans för en framtid.
  För min egen del tror jag att det system som vi ändå har haft i Sverige under en lång tid där vi tillsammans bär de svåra frågorna och betalar efter förmåga så att inte någon skall ramla utanför är av godo. Där det finns en möjlighet för livet att gå rakt itu utan att man för den skull bokstavligt ramlar ner på den hårda svarta asfalten. Ett samhälle där alla kan få plats och man får lov att vara människa med glädjeämnen och också lidanden som finns. Vi måste sluta skönmåla och börja se verkligheten sådan den är,  men inte utan visioner. Först då kan vi skapa  ett samhälle som går framåt där vi människor får plats med det vi har att ge.

En hyllning till radion

Det finns absolut inte något medium som är bättre än radion. I många, många decenniet har TV och - filmmedierna varit de som har upphöjts framför radion. Men jag måste säga att jag tycker att detta är väldigt synd.
  Fördelen med radion är ju självklart att själva orden och budskapet kommer fram på ett helt annat sätt än vad det gör i TV-mediet. Där tv:n per automatik förhöjer den visuella delen av det mänskliga och därmed i värsta fall tar bort fokus från det som den som sänder ut det har tänkt. Det kan mycket väl tänkas att en invändning kan vara att  bilden förstärker det budskap som den som sänder vill skicka ut. För min del tror jag faktiskt att det som framför allt händer är att man blir avtrubbad och det väldigt snabbt. Men det är en annan diskussion.
  Men nu var detta förvisso tänkt att vara en hyllning till radion. Radion möjliggör att man faktiskt kan vara aktiv med andra sysslor man har. Ofta, inte alltid,  har den en klart utbildande effekt och den sträcker sig längre än andra medier eftersom den inte kräver fysisk närvaro vid en plats utan man kan flytta omkring och fortfarande höra vad som sägs.
  Med den nyare tekniken med podradiosändningar har det även blivit möjligt att släppas lös från tablåerna. Man kan numera lyssna på de program man vill när man vill så länge man har tillgång till en apparat som kan hämta hem en podcast.
  Radion är ett framtidsmedium inte minst som språkförmedlare. Genom de digitala medierna och möjligheterna att strömma olika radiosändningar har man numera möjligheter att ta del av utländsk media.
  Det är absolut nödvändigt i denna  veva att slå ett slag för den längre intervjun. Det kan inte hjälpas att i alla fall jag genom åren har blivit ganska trött på samhällsmagasinen där det är mer regel än undantag att den som intevjuas på ett eller annat sätt blir avbruten i det hen har att säga.  Därför är det så extra befriande när man kan lyssna på Värvet där Kristoffer Triumf (http://www.facebook.com/VARVETS) intervjuar kända nöjesprofiler och åtminstone en politiker i långa intervjuer, vilket gör att man får en chans att bilda sig djupare inblick i hur de intervjuade tänker, vilka åsikter de har och på vilket sätt de tar sig an livet. Man kan lära sig både det ena och det andra av dessa människor. Tänk att de vill dela.
 Det finns givetvis många fler radioprogram att hålla reda på och följa. Två för mig livsviktiga program är Spanarna (http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=516) där tre personer varje vecka spanar in i framtiden men det viktiga här är givetvis inte deras spaning framåt utan snarare den analys de gör av samtiden.
Det andra av dessa två livsviktiga radioprogram är Friday night comedy (http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/fricomedy) som är ett sanslöst roligt Brittiskt humorprogram som går på fredagar kl. 19.30 svensk tid. Har man chansen att få skratta skall man ta den.

Fler radiotips kommer att komma, jag lovar.
Till alla som läser önskar jag en fantastiskt skön och fridsam helg!
ps. Kom ihåg era döda och alla helgonen, det är ju Alla helgons dag idag.

energirik och på väg.

  Efter att ha suttit två dagar i streck och bara analyserat vad mina elever kan alternativt inte kan borde jag känna mig tämligen urblåst ur huvudet utan entusiasm och bara vilja gå hem och koppla av. Men nej min energi är på topp. Huvudet arbetar för högvarv. Kanske är det något av ett flow, eller som man skulle kunna översätta det till möjligen flyt. Det borde man nog göra eftersom det är en
  Hur skall man nu ta till vara detta flyt. Vet faktiskt inte riktigt än men just nu tar jag tag i det genom att skriva så att tangentbordet glöder, i alla fall nästan.
  Vad är det som spelar roll. Jo det spelar helt självklart roll att man har kollegor som man trivs väl med. Det gör livet som stundtals kan bli lite kargt som lärare. Men jag tror att det som det ger en som lärare när man inser att den här eleven är på väg framåt. Oj vad han eller hon faktiskt kan. Det här fungerar ju. Samtidigt som man också behöver analysera vad det är som troligen har gått fel i undervisningen när eleverna inte kan.
  Eftersom jag också befinner mig i en fas då jag försöker komma fram till om det är läge att söka mig vidare till ett annat yrke funderar jag extremt mycket på varför det är så himla svårt, alldeles förutom att det inte regnar ner jobb, inte över mig i alla fall. Någonstans tror jag att det handlar om att det är en sådan morot att se dessa barn och ungdomar utvecklas och vart de skall ta vägen. Det faktum att jag tycker om mina elever på olika sätt. Varje elev, eftersom varje elev är en människa, består i en viss dos av utmaning. Men ändå det är inte lätt att släppa dem. Den variationen som detta yrke ger är också något som jag känner att det skulle vara svårt att vara utan.
 
 

en helt vanlig torsdag...

Så mycket händer hela tiden. Funderar en hel del på hur det är möjligt. För omväxlings skull tänkte jag att det kanske skulle vara på tiden att horisontalläge skulle kunna intas innan midnattstimmen har slagit in. Men vi får se om jag lyckas.
  Slås av hur stort livet är och hur samtidigt det är så att det är de många små delarna som gör livet till en sådan helhet. Livet är stort. Det är stort att ha vänner som man kan föra djupa och långa samtal med. Det är stort att förstå att andra människor bär på sina kors och att man ändå kan dela erfarenheter.
  Med risk för att låta uråldrig tycker jag att ju längre livet går desto lättare blir det att bli tårögd. Det är som att man skulle kunna börja gråta för minsta lilla. Vet inte vad det kommer ifrån. Men jag rörs av alla de människor som jag möter och deras öden och äventyr.
  Kärleken till medmänniskor kan verkligen fylla mig med en sådan glädje och värme. Tänk vad vi människor tillsammans kan göra. Det är i mina ögon fantastiskt.
Vissa dagar är livet så oerhört mycket bara kamp. Det är då man flyr in i de sysslor som livet kräver av en. Dessa sysslor som både tar död på en av tristessen men samtidigt också är det som håller en på banan de dagar som kampen är att jämföras med brant bergsbestigning. När man redan när klockan är åtta inser att man har löst tre strider som var helt onödiga, men ur stridsdeltagarnas sida livsnödvändig. Detta hände inte idag men igår morse. Det är nödvändigt att reta sin lillebror till tårar som då givetvis måste slå tillbaka. Stoltheten. Så går lite tid och mamman blir möjligen en aning mer stressad. Men samtidigt så blir det bra till slut och man får säga förlåt och den lättnad som kan infinna sig när en konflikt är löst.
Några reflektioner i slutet av en lång dag med några ljusglimtar.
Frid till dig som läser!

göra färdigt = inre tilfredställelse, många ofärdiga projekt= stress

Så var det så länge sedan som några rader skrevs här. Funderar på att ändra lite karaktär på bloggen så att det blir lite mer av vardagliga funderingar som ändå handlar om och speglar det liv man lever.
  Har precis suttit och rättat glosförhör. Funderar i samband med detta på att det verkligen spelar stor roll att man avslutar det man håller på med. Det ger en skön känsla inombords att veta att man är färdig med någonting som man har haft hängande över sig.
  Tror att det är ofta som vi i vårt samhälle missar detta med vikten av att göra färdigt det vi håller på med. Tvärtom blir vi ofta uppmanade att hålla flera bollar i luften samtidigt. Simultankapacitet hyllas som någonting som man skall sträva efter. Jag tycker att det finns ett egenvärde i att istället göra färdigt det som man håller på med ända tills dess att det är klart. Enligt min mening handlar det om att öva sig i koncentration som varar mer än bara tre minuter som exempelvis radion förväntar sig att vi klarar av att lyssna i taget. Vi har vant oss vid ett samhälle där allt skall avbrytas och fortsättas på inom en tidsram som ytterst faktiskt skapar en hel del stress.
 Nåväl det var några  tankar  innan nattens vila skall träda in.

Nått mål: En värld som håller för alla, människor, djur och natur.

Människan har alltid hävdat att vi lever i den mest  revolutionära tider av alla. Det händer mycket. Just nu anser jag dock att det finns skäl att begrunda om inte detta är tiden för att radikalt förändra det samhälle eller till och med den värld vi lever i. Men givetvis är det ett väldigt stöddigt påstående att göra så här en midsommardag i juni 2012.
  Vem är då jag som gör detta? Har jag någon större roll i samhället. Nej, inte mer än att vara en medborgare i det samhälle vi lever i. Dessutom har jag sedan barnsben ett djupt rotat intresse för samhället, vår historia.
  Finns det då fog för detta påstående. Ja, jag menar det. Vi befinner oss i en värld i fritt fall. Vi befinner oss i en värld där delar av Europa åter står på gränsen till ekonomiskt sönderfall medan andra blomstrar. Rapporteringen om detta sönderfall pågår dagligen även om de är halvt förtäckta i en orkan av väderord. I spåren av de nedskärningar som pågår följer socialoro.
  Ett nynazistiskt parti har fått en rejäl andel röster. De har dock enligt Svenska Dagbladet fredagen den 22 juni börjat använda sig av misshandel av oskyldiga människor som inte stämmer in på deras människoideal. Enligt min mening går det inte att missta sig på likheten med de metoder som den nazistiska gruppen SA genomförde på trettiotalet i Tyskland.
  I stora delar av Mellanöstern har den arabiska våren gått mer och mer mot polarvinter. Mycket hopp har försvunnit. Militären i Egypten gör precis allt för att inte släppa ifrån sig den makt som folket och stora delar av världen i övrigt trodde att de hade släppt i och med att Hosni Mubarak avgick. Syrien är ytterligare ett exempel på när ett folk förtrycks och världen tittar på. Två stora länder som fungerar som en krutdurk.
  I USA har en hel del av det politiska arbetet stannat upp ordentligt för att kongressen inte riktigt fungerar. Filibusters har blivit vardagsmat vilket gör att det  är svårt att ta sig framåt. Samtidigt i USA blir alltfler arbetslösa.
  Hur har vi det då i Sverige. Om man bara skulle lyssna på det som regeringen säger om läget i Sverige skulle man kunna få intrycket av att Sverige är ett land som klarar sig alldeles utmärkt. Men skrapar man lite under ytan och tittar på de som inte bara är "etniska svenskar" i medelåldern, så ser man att det finns att göra i detta land också. Det finns en hel del människor som av olika anledningar inte har jobb, är sjuka eller har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
  Parallellt med detta finns det en tendens att de som har jobb, jobbar tills de fullkomligt stupar. Arbetsgivarna utnyttjar varje uns av kraft i sina arbetstagare.
  Finns det då något hopp för världen? JA, MEN ABSOLUT. Det är upp till oss hur vi vill forma världen. Vi måste bara fatta det. Om det är någon tid i världen man skall börja stöpa om samhället från grunden så är det nu. Det är dags att börja ifrågasätta:

• kravet på evig tillväxt. 
• vår rätt att använda jorden på det sätt vi gör, vi tar både från mindre utvecklade länder (på grund av det orättfärdiga system vi skapat), och våra barn och barnbarns framtid. 
• vår rätt att objektifiera människor och djur för den grova girighetens skull. 
• varför 8 timmars arbetsdag skulle vara för evigt given. - Dela på jobben, fler får arbete, fler betalar skatt, färre blir sjukskrivna på grund av utmattning. 

Nått mål: En värld som håller för alla, människor, djur och natur. 

Säg ja till framtiden börja förändra! 

Glad sommar!

nationaldag, skolavslutning och annat somrigt

Så var vi då där igen. Det är Sveriges nationaldag. Även om jag nu är en vardagsmänniska och rent principiellt tycker att det är bättre när man får en rytm och vardagar är vardagar och helger helger, så får jag nog tillstå att detta med en helt plötslig sovmorgon är välkommet.Det att slippa stressa en dag är ljuvligt.
   Dagen då det tycks vara många som funderar på vad det egentligen är vi firar. Helt uppenbart är det inte.  Det tycks som att politikerna har bestämt sig för att jo det är viktigt att vi har en dag ledig så här i försommartider. Innan vi hade nationaldagen hade vi ju pingstafton. Det tog man bort eftersom det är en kristen högtid och det kan vi ju alla inte fira då väldigt många i den svenska befolkningen antingen har en annan tro eller helt enkelt inte har någon tro alls. Det tycker jag personligen är helt okej.
  Däremot är jag lätt tveksam till detta med att fira vår nation. Det är ju inte så att vi har väldigt mycket att fira. Vi har inte varit i krig på väldigt länge sista gången var i början av 1800-talet. Det är ju närmare 200 år sedan. Sveriges insats under andra världskriget går inte till historien som en av de mer heroiska. Det finns förvisso vissa inslag av typen Raol Wallenberg. Sätter man det i relation till att Sverige lät en hel del soldater passera genom vårt land till och från Norge kan man verkligen undra vad det är vi firar, tycker jag i alla fall.
  Samtidigt finns det ett behov av att vi kollektivt har saker som vi alla i samhället har gemensamt. Ser detta i relation att jag helt nyligen genom en av mina elever fick en helt ny vinkel på detta med vikten av att fira saker tillsammans. Det att det kan betyda mycket att man delar tillsammans med resten av befolkningen fester och tidpunkter som alla känner ett behov att fira. Elevens resonemang fick mig att fundera på hur tomt det kanske är om man inte anammar de fester som i Sverige har kristen anknytning. Man hamnar så att säga utanför den stora gemensamma  festerna. Därmed belyste hon vikten av att vi tillsammans i samhället har gemensamma fester. Om vi tar bort alla de religiösa fester som vi tillsammans genom århundradena har byggt vår tidsstruktur på, jul, påsk, kristi himmelfärd, pingst och midsommar hamnar vi i en kulturell tomhet. Vad skall vi då bygga vår kultur omkring. Jag menar inte faktiskt att det måste vara kring de kristna högtiderna men tycker att vi skall fundera väldigt noga vilka högtider vi har och vad det är vi skall fira.
  Kanske är det så som en god vän som precis varit med och delat vår frukost sa att  det vi skall fylla vår nationaldag är tankar på de gemensamma värderingar vi har i samhället om frihet och demokrati... kanske en tanke att bygga vidare på.